Jag läser
Lars Kepler - Hypnotisören
Twitter
Bloglovin
Tumblr
RSSBesök också
Från mobilkameran
|
Jag tittar på Vetenskapens värld. De analyserar en backhoppares fysik och hoppteknik med hjälp av höghastighetskameror och andra tekniska hjälpmedel.
Och det slår mig att det här är den enda typ av sport jag är intresserad av – det vill säga den vetenskapliga aspekten av sporten. Varför människor kan vara bra på en sport, vad det är i deras fysik och psyke som gör dem till duktiga idrottsmän.
Nörd? Jag?
Gilla!
Jag läste ett väldigt bra blogginlägg idag hos Frida Mörtsell om det här med flygresor. Att folk pratar vitt och brett om vilka resor de gjort de senaste åren, gärna långt bort och med flyg. Frekvent resande anses av många vara fint i vårt samhälle, det verkar som om många anser att ju mer man har rest desto mer har man levt.
Själv håller jag inte riktigt med. Jag minimerar mina flygresor så mycket jag kan, och faktum är att jag i höstas flög första gången på sex-sju år. Jag har inte varit utomlands på åtta år, om man inte räknar med en sväng till norge sommaren 07 och en båttur till Åland sommaren 08. I sommar ska jag förvisso till grekland, men det är min första längre utlandsresa på åtta år.
Jag håller med Frida i det hon skriver: ”Att berätta om en flygresa borde ge samma reaktion som ifall någon berättade att de brukar hälla ut sina sopor i det lokala vattendraget eller blåsa cigarettrök i ansiktet på nyfödda barn.” Vi måste alla, gemensamt, besluta oss för att dra ner på flygresor, minimera resandet och göra vad vi kan för att minska vår miljöpåverkan. Välj kollektivt resande, dra ner på konsumtionen av varor som färdats långa sträckor över jorden, ät lokalproducerad (gärna KRAV-märkt) mat och minska shoppandet. Köp energisnål teknik och handla på second hand. Tycker du det är svårt, ta hjälp av exempelvis Naturskyddsföreningens iPhone-app eller andra tjänster.
Om alla drar sitt strå till stacken, kan vi vända skutan åt rätt håll igen.
Vaknade med migrän. Det finns nog inget som är så tillintetgörande som att vakna med migrän. Det är som att hela dagen blir förstörd av den där molande, dunkande värken i ena halvan av huvudet. Som om illamåendet och flimret framför ögonen kommer vara där för alltid. Så är det såklart inte, istället tar jag min medicin, mörklägger rummet och somnar om. Sover bort timme efter timme och vaknar sen när det värsta dragit förbi. När bara den där groggykänslan finns kvar i kroppen, då bara ljuskänsligheten och tröttheten ligger kvar som en påminnelse.
Så jag vilar lite till, och tänker att allt som skulle göras idag kan göras imorgon istället.
Jag har bestämt mig för att börja göra en lista på söndagar, kallad Söndags7an. Det är ändå en dag då det sällan är några stora händelser i nyhetsvärlden, så det passar att slänga in en lista om vad som helst. Tanken är att det ska bli en tradition, och du som vill får gärna haka på.
På lördag den 13 Februari sitter jag i publiken för Melodifestivalens andra deltävling, vilket jag är övertygad om kommer bli heelt underbart. Den här söndagen handlar det därför om mina sju bästa scenupplevelser!
1. Alicia Keys på Hovet, 2002
En av mina absolut bästa scenupplevelser någonsin är då jag såg Alicia Keys live på hovet, på hennes världsturné efter att hennes debutplatta släppts. Jag hade ståplats och dansade och sjöng med i varenda låt. Helt makalöst.
2. Phantom of the Opera, 1991
Jag var på Fantomen på Operan med min mamma på Oscarsteatern, och det var definitivt en av mina största scenupplevelser någonsin. Mikael Samuelsson gjorde en fantastisk version av fantomen, och jag sjöng med till dubbel-cd’n (som fortfarande finns i min skivsamling) i månader efteråt.
3. Björk, Vattenfestivalen
Det var den första och enda gången jag såg min stora favoritartist. Jag minns inte exakt år, men det borde ha varit någon gång kring 1997 eller 1998. Björk och hennes stråkkvartett framförde en fantastisk show. En makalös konsert som jag var fullkomligt lyrisk efter, jag tänkte länge att en konsert inte kunde bli bättre än såhär.
4. Robbie Williams, Roskildefestivalen 1999
En underbar konsert som jag inte hade tänkt gå på, men som jag hamnade på av en ren slump. Robbie var i högform och formligen studsade fram på scenen. Galet bra.
5. Salem al Fakir 2007
Min kärlek till Salem al Fakir började en julikväll 2007, då jag såg honom live på en utomhuskonsert. Jag har sällan skådat sånt ös, sånt sväng som den kvällen. Dreamgirl och Good song var fantastiska, och sen dess har jag troget följt hans karriär och köpt hans plattor.
6. Backstreet Boys, Hovet 2009
Japp, koserten som jag och min syster var på i höstas måste givetvis vara med på listan. Inte för att jag var hänförd och i extas när jag kom därifrån, utan för att vi hade så vansinnigt roligt och för att Boysen sjöng alla sina hits. En minnesvärd kväll!
7. Bo Kaspers Orkester 1998
Jag såg BKO på en jazzfestival 1998, en otroligt mysig konsert med intim stämning. En härlig kväll tillsammans med goda vänner, som avslutades med att stå och prata över en öl med Bo Kasper himself.
Vilka mest minnesvärda scenupplevelser har du varit med om?
Martin på Kärleksförklaringar till förbannelse utmanade mig via twitter igår att göra en film som speglar mig och är som ett soundtrack eller signaturmelodi till mitt liv. Självklart antar jag utmaningen, och har därför gjort en liten film med mobilfoton från min vardag och annat som jag tycker definierar mig. Martin föreslog att vi skulle använda Animoto, men jag valde att göra en lite längre film och lägga den på Vimeo istället.
Varsågoda – Sjumilakliv i filmformat:
Solen har strålat från klarblå himmel idag. Jag och hundarna har varit ute på promenad, och det var så varmt i solen att jag kunde ha på mig min höstjacka istället för den varma vinterjackan. Det har droppat från taken och en svag doft av grillad korv har legat i luften.
Så varför har jag varit trött och låg hela dagen? Varför vill jag inget hellre än att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet? Varför är jag låg idag, när jag borde vara lycklig över att vi äntligen fått ljusare dagar och dropp från taken?
Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte.
Så var den första deltävlingen över. Och även om jag hade mina dubier om Dolph Lundgrens programledarkvalitéer, så kom de ju definitivt på skam ikväll. Han var ju underbar i sin roll som räddare av Melodifestivalen, och jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få se Dolph Lundgren sjunga och dansa.
Salem Al Fakir var tveklöst bäst ikväll. Hans utstrålning, karisma, röst och underbara låt gör att det funkar att sitta stilla vid en flygel och sjunga sig rakt in i Globen. Men förutom Salem, var Ola grym. Hans Unstoppable är verkligen en klockren låt, och den förtjänade verkligen att gå vidare till finalen. Dock hade jag önskat att Ola hade dragit på lite mer med dansare och mer show till sitt nummer, det hade förhöjt det.
Övriga värda att nämnas i startfältet är Jessica Andersson, som framförde en otroligt vacker I did it for love med massor av känsla (och var sagolikt vacker). Linda Pritchard öste på allt vad hon kunde, och missade tyvärr andra chansen där jag gärna sett henne igen. Övriga bidrag – Pain of Salvation, Jenny Silver, Frispråkarn och Anders Ekborg – gjorde väl kanske bra ifrån sig, men var inga bidrag jag gillade. Något jag däremot gillade var svt’s Eftersnack, där Timo Räisänen bland annat gjorde en fantastisk akustisk version av Tommy Körbergs Stad i ljus.
Nu är det bara att ladda inför nästa delfinal om en vecka i Sandviken, då jag kommer sitta på parkett i publiken. Det ska bli otroligt kul!
Nattens bibliotek skriver om vem man skulle ringa om man låg för döden. Det där är en fråga som jag tänkt mycket på. Som jag skrev häromdagen, så finns det människor jag önskar att de fanns mer i mitt liv idag än vad de gör. En av dem är en sån där person jag skulle ringa, och skulle vilja träffa igen innan jag går vidare.
Samtidigt har man ju självklara personer man skulle vilja ha nära när slutet närmar sig. Min sambo, mina föräldrar, min syster och mina syskonbarn är självklara. Några av mina vänner likaså. Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.
Så var det då dags för den sista melodifestivalsfavoriten av de åtta jag presenterat, och den här gången kommer dagens favorit från förra året - 2009! Självklart älskade jag Malena Ernmans ”La Voix” och Alcazars ”Stay the night”, men den låt jag tar upp idag var av det mindre framgångsrika slaget…
Cookies’n'Beans – What if
Fantastiska Frida Öhrn från Oh, Laura parade ihop sig med Charlotte Centervall och Linda Ström och gjorde en fantastisk countrypoplåt med DixieChicks-stämning. What if var en av 2009 års mest stämningsfulla låtar, och jag har lyssnat på den många gånger sedan Melodifestivalen. Helt klart underskattad, tyvärr blev den utslagen direkt.
Det bästaste med att vara borta ett tag och sen komma hem, är att hundarna blir sådär otroligt galet lyckliga när man hämtar dem i hundgården. De hoppar som galningar runt en, försöker stjäla pussar och cirklar runt mina fötter i sin iver att bli klappade.
När man väl har lyckats tråckla sig bort till ytterdörren och in (men fått se upp för glada hundar för varje steg) lämnar de inte mig för en sekund, utan ligger troget vid mina fötter och vill gosa och mysa. Bara ett ord eller en mjuk smekning över pälsen gör att svansen börjar vifta, de varmt bärnstensfärgade ögonen möter mina som för att säga ”du och jag, matte… du och jag”.
Det, mina vänner, är kärlek.
För en massa år sen spelades en låt lite då och då på P3. En alldeles fantastisk låt vid namn Here I am som gick från avskalad, akustisk gitarr till distade gitarrer och passionerad sång. En låt som var skriven och sjöngs av Marion Raven, en norska sångerska och gitarrist.
Plattan (som släpptes 2005) fick namnet Here I am och innehöll grymma låtar om uppbrott, kärlek och otrohet, och den fick framförallt uppmärksamhet för videon till Heads will roll som Marion samarbetade med Nikki Six på. I videon ligger nämligen Marion näst intill naken tillsammans med några andra tjejer i en glasbur, och videon fick bara visas kvällstid pga att den ansågs som utmanande.
Jag gillar verkligen Marion Ravens röst och gitarrbaserade låtar, och blev därför väldigt glad när jag såg på hennes webb att hon snart kommer med nytt material. Tills dess, tipsar jag om att ni lyssnar på henne på Spotify eller köper hennes gamla platta.
Now I’m standing in the cold – everything is said and done
Atomic winter in my soul – from the absence of the sun
The only remedy I know is I gotta let you go
Here I am
Så sitter jag då på ett tåg igen, på väg hem från Östersund. Mitt intryck av stan är att det är en trevlig stad, om än lite snöig för min smak. Jag tror det har snöat samtliga fyra dagar jag tillbringat där. Förutom det har jag haft det bra – bra hotell, trevliga utbildningslokaler och helt ok luncher, även om jag fick vänta på min mat i 35 minuter idag.
Enda stora #fail-et jag stött på är på tåget nu på väg hem – det är ett intercitytåg från förra århundradet som saknar eluttag. Vore jag SJ skulle jag definitivt se till att installera eluttag på samtliga intercitytåg omedelbums, så det vore klart typ imorgon. Det, och det faktum att det droppar från väskor som ligger på hatthyllan ovanför mig, gör att den här tågresan inte får högsta betyg.
Dock är jag glad och tacksam att tåget går överhuvudtaget, så jag ska inte klaga.
Så har då SVT äntligen släppt Melodifestivalslåtarna som nu ligger ute i förhandslyssningsversioner. Här är mina tankar kring dem!
Ola – Unstoppable: Låten som sägs handla om Natalie som är tillbaka, ostoppbar och full av självförtroende. En catchy pianoslinga, tydliga beats, skön melodi; men jag blir lite bekymrad över rapporterna som säger att Ola i stort sett är själv på scen. I mina tankar skulle den här låten behöva dansare och en show för att bli riktigt imponerande. Ola kommer dock troligtvis segla raka vägen till finalen. Betyg: 4
Jenny Silver – A place to stay: Låten börjar mycket märkligt, utan särdeles mycket komp förutom beats. Svalt, avskalat, enkelt – men Jenny har en snygg röst och låten kan nog växa med rätt framträdande. Betyg: 2
Linda Pritchard – You’re making me hot: Sådärja! Shakira- och öststatsinspirerad uptempopop som brukar lyckas bra i Eurovision. En låt som kan bli farlig, framförallt i kombination med en ösig show. Betyg: 3+
Pain of Salvation – Road Salt: Den som förväntade sig hårdrock och gitarrer kan glömma det. Istället ett intro med underbart rhodesorgel, och sångaren Daniel har mycket vacker låt. Schlagerprofilerna varnar om att låten inte har något riktigt lyft – vilket säkerligen kan få betydelse för resultatet i festivalen. Lite för stillsamt för min smak.
Betyg: 2
Anders Ekborg – The Saviour: Min första tanke är att undra över vem som kastade mig tillbaka till Chess eller 80-talet. Kompet är märkligt poppigt, med tanke på att låten beskrivits som en musikallåt. Gitarren i verserna gör att jag får svårt att fokusera på vilken sorts låt det här är. Känns rörigt. Betyg: 2
Jessica Andersson – I did it for love: En klassisk melodifestivalsballad med Jessica Anderssons vackra röst som huvudperson. Kan bli riktigt farlig, och jag gillar den mycket såhär i förlyssningen. Betyg: 4
Frispråkarn – Singel: Så var det dags för svensk hiphop i Melodifestivalen igen. Det brukar inte funka särskilt bra, men Frispråkarn har fått bra omdömen. Och när låten går igång så kommer jag på mig själv att gilla det. Refrängen kändes dock sådär, och jag misstänker att Frispråkarn kommer åka ur i första deltävlingen. Betyg: 3-
Salem Al Fakir – Keep on Walking: Jag är förvisso fel person att bedöma Salem, eftersom jag fullständigt älskar honom och hans musik. Helt klart den bästa låten i startfältet, och Salems underbara röst tillsammans med piano och stråkar gör Keep on Walking till en ljuvlig popbakelse. Betyg: 5
Dags för den sjunde Melodifestivalsfavoriten – och den här gången från guldåret 2008. Sanna Nielsen gjorde en fantastisk ”Empty Room”, Johnson & Häggqvist fick se sig besegrade och Charlotte Perelli krossade allt motstånd med Hero. Men en underskattad låt från 2008 är…
Lasse Lindh – Du behöver aldrig mer vara rädd
Lasse, kära Lasse. Ännu en i raden av artister som är underbara, men som inte funkar i Melodifestivalen. Jag har gillat Lasse Lindh sen jag hörde honom för första gången, och den här låten var blev ju något av en P3-hit efter festivalen. Dock blev den utslagen direkt i sin delfinal, mitt röstande var förgäves. Bra låt dock!
Jag har funderat på saker man gjort – eller inte gjort – i sitt liv idag. Chanser man inte tagit, tillfällen man missat. Människor som försvunnit ur ens liv av den ena eller andra orsaken. Val man ställts inför, som varit svåra och näst intill omöjliga att göra.
Och det slår mig att det jag ångrar är de där gångerna då jag fegat ur. Då jag tvekat, valt den säkra vägen istället för att kasta mig ut i det okända. Jag ångrar inte mina misslyckanden, de gånger det gått åt skogen. Bara sånt jag inte vågat göra.
Vissa saker ångrar man mer än andra. Det finns fortfarande tillfällen som jag önskar att jag kunde få resa tillbaka till, och göra ett annat val. Det finns strider jag önskar att jag hade kämpat mer för, människor jag önskar att jag inte hade släppt taget om. Å andra sidan vet jag att ett ändrat beslut då hade inneburit att mitt liv som det ser ut idag hade ändrats totalt. Och även om jag kan ångra saker och ting, så trivs jag ändå med mitt liv.
Kanske är det det som är livet – att göra sina val, men även reflektera kring och undra hur livet hade tett sig om man gjort annorlunda. Kanske är det det som får oss att växa och utvecklas som människor.
