Jag heter Sjumilakliv, och jag är asexuell. Åtminstone näst intill. Sex lockar mig inte, sex kan förvisso vara skönt men inget som jag tänker särskilt mycket på. Eller ens vill ha. I det sexualiserade samhälle vi lever i känner jag mig ofta rätt bortkommen. Som om ingen annan är som jag.
Min sexdebut skedde när jag var femton år. Ett år senare förlorade jag oskulden. Min tonårstid innebar trevande, vilset experimenterande under några år för att försöka ta reda på vad jag gillade. Något som kraschade i och med att jag blev våldtagen av en dåvarande okänslig pojkvän. En kille som troligtvis inte förstod vad han gjorde när han tjatade till sig sex av sin motvilliga flickvän. En tonårsgrabb som troligtvis inte förstod att han när han tryckte ner mig i sängen och fortsatte, trots att jag sa nej och bad honom sluta, förstörde en stor del av mig där och då.
Jo, det händer att jag vill ha sex. Det händer dock väldigt sällan. När jag träffar någon, när allt är nytt och pirrande sker det oftare, men efter ett några månader försvinner min sexlust. Det kan gå månader, eller upp till ett halvår mellan de gånger jag spontant känner mig sugen på sex. Jag tycker om närhet, kramar och kyssar – men inte mer än så. Onani är inget jag ägnar mig åt. Och det hela vore väl inget problem, om det inte vore för att man som Duktig Flickvän ska gilla sex. Man ska vara kåt, vilja ha sex ofta och njuta. Jag gör inte det.
Jag mår ganska dåligt över det här. Jag har en underbar sambo som accepterar att jag har extremt låg sexlust, men när jag tänker på hur sällan vi har sex vill jag bara gråta. Jag har försökt, jag har testat kosttillskott, testat att försöka ha sex trots att jag inte vill, men… det går inte. Det går bara inte. Min kropp reagerar inte, jag känner inget. Det blir bara obehagligt och jobbigt och jag känner krav fast inga såna finns.
Så jag har förlikats med tanken. Jag är asexuell, eller har åtminstone extremt låg sexlust. Jag är okej med det, men jag kan inte låta bli att tycka synd om min sambo. Djupt inne i mig, finns alltid det dåliga samvetet. Tanken att jag inte räcker till.
