RSS
 

Ensamhet bevisat skadligt

28 Jul
Aftonbladet skriver idag att ensamhet är skadligt för oss människor.  Den amerikanska studien visar att social isolering är lika skadligt för din hälsa som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Det är dessutom dubbelt så farligt som att lida av fetma.
 
Och jag kan inte låta bli att skratta. Visst, jag är inte socialt isolerad – jag har både sambo och jobb – men jag bär alltsomoftast på en ensamhetskänsla inom mig. Har ytterst få vänner jag umgås med. Därtill är jag överviktig, och deprimerad. Och i en nyligen publicerad studie i British Journal of Psychiatry konstaterade brittiska och norska forskare att depression är förknippad med lika hög grad av ökad dödlighet som rökning.
 
Alltså: depression är lika farligt som rökning. Ensamhet är lika farligt som alkoholism eller rökning. Och så övervikt ovanpå det. Är det någon som är sugen på att spekulera hur länge jag kommer leva? ;) Kanske ska vara glad att jag inte röker ovanpå alltihop…

Posted via email from Sjumilakliv

 
View Comments

Posted in Skrivet

 

Ett vanligt liv

21 Jul

Ibland får jag frågan om jag är sjuk. Jag svarar oftast nej, jag är inte sjuk – jag har bara en återkommande depression. Jag vill se mig själv som frisk, som alla andra – även om jag så förtvivlat vet att jag inte är som alla andra. Alla andra tar inte 3 olika mediciner på kvällen för att inte rasa ner i ett svart hål. Alla andra måste inte kalkylera om energin och orken räcker till att träffa vänner två kvällar på en vecka.

Det är så svårt att beskriva mitt liv. Jag gör sånt som alla andra gör – går och handlar, tar en promenad, tittar på tv, jobbar – men med lite annorlunda inslag.

För jag antar att de flesta som går på konsum och handlar har sådana tankar som jag. Här kommer ett litet utdrag ur mina tankar när jag var och handlade idag.

Nu ska vi se… bröd. Rostat bröd? Och så apelsinjuice. Kött till grillning… undrar om jag lever nästa år? Eller om jag gett upp då? Justja, marinad. Majskolvar, paprika… är de mediciner jag tar dödliga? Kan man överdosera dem, eller går det inte? Oj, får inte glömma kattmat. Äpplen. Man kan ju inte ta livet av sig på semestern. Det går ju inte. Får kämpa ett tag till. Choklad… hushållspapper. Gurka. Så, då var jag klar.

Jag vet att det är sjukt, men jag kan inte stoppa tankarna. Sådär funkar det rätt ofta för mig. Jag kan gå från bussen hem och fundera på vad jag ska äta till middag, samtidigt som jag tänker på om jag är för feg för att skära mig i armarna eller inte. För gammal kanske, sånt gör ju bara tonåringar. Bättre att jag städar ur hundgården och läser lite.

Jag vill känna mig frisk, jag vill ha ett vanligt liv. Det är bara kryddat med några ovanliga inslag.

 
View Comments

Posted in Depression, Psykisk Ohälsa

 

Ännu ett sammanbrott

21 Jul

Sedan jag skrev sist har jag haft ett rejält sammanbrott. Det var en sen kväll, efter ett några dagars funderande och tänkande som det inte gick mer. Jag bröt ihop, tårarna rann, jag fick panikångest, kunde inte andas och ville bara dö. Som tur var fanns min sambo hemma och höll om mig till det värsta gått över. Dagen efter tog jag extra medicin, för att jaga bort det värsta. Höll mig hemma. Men det gick rätt bra, det försvann ganska fort – även om jag förstås alltid undrar när nästa sammanbrott kommer.

En ständig väntan, där jag gör mitt bästa för att leva mitt liv så mycket jag kan emellan svackorna.

Jag börjar bli van.

 
View Comments

Posted in Depression

 

Det här med vänskap

15 Jul

En del kvällar drar det över mig. Melankolin. Oftast händer det när jag tänker på mitt liv.

Visst, jag har det bra. Jag har ett jobb jag älskar och trivs med. Jag bor i ett mysigt hus på landet. Jag har en sambo jag älskar, två hundar som är allt för mig. Men det saknar något i mitt liv. Något som alltid saknats, mer eller mindre.

Vänner.

Jag har över 100 kontakter på facebook. Människor som jag stött på på det ena eller andra sättet i mitt liv. Men ingen av dem kan jag kalla en riktig vän. Vissa kan jag prata med om bra saker, öppna mig för – men de bor alla mer än 30 mil bort. Jag har haft vänner, under tiden då jag pluggade exempelvis, men det var sex-sju år sen. Sedan jag flyttade hit, dvs för fem år sen, har jag varit mer eller mindre helt utan vänner.

Visst har jag försökt. Jag har försökt träffa folk, nya vänner genom mitt intresse. Jag har fiskat runt lite på nätet efter folk som verkar trevliga. Tagit nån lunch med ytliga jobbekanta och kollegor som förvisso varit trevliga, men som uppenbarligen inte är på min våglängd.

Jag har undrat så många gånger om det är mig det är fel på. Om det är min blandning av livsglädje, melankoli, nördighet och ensamhetsbehov som gör att folk inte riktigt gillar mig. Om jag helt enkelt är för udda för att anses vara en bra människa. Eller om det är ren och skär jävla otur. Jag tycker själv att jag är en rätt bra människa. Att jag har bra idéer och åsikter, att man kan lita på mig och att jag är ganska rolig. Men uppenbarligen håller andra inte med mig.

Så det gör ont, det gör så skärande ont när min sambo åker iväg och umgås med sina vänner och jag stannar hemma som vanligt. Att jag sitter hemma med min dator i knät, och inte har någon att kommunicera med förutom via datorn. Det gör ont när vi träffar våra gemensamma parvänner, och jag känner att jag inte riktigt är med. Att det finns ett litet avstånd till mig, jämfört med det andra.

Det gör så jävla ont. Och jag verkar inte hitta något slut på det.

 
View Comments

Posted in Personligt

 

Självmedicinering at it’s best

12 Jul

Jag bestämde mig för att självmedicinera. Efter att ha varit låg i fyra-fem dagar gav jag upp. Jag tog en halv extra cipramil/citalopramtablett, istället för 1,5 tog jag 2. Gjorde så i tre dagar, och lyckades bryta det där låga, halvdepressiva.

Det kanske är dumt att höja sin egen medicin, men faktum är att det fungerade. Efter tre dagar på högre dos gick jag tillbaka till min gamla dos utan några som helst problem. Det kanske inte är det klokaste jag gjort, men det fungerade åtminstone. Det var liksom det som räknades.

 
View Comments

Posted in Mediciner, Psykisk Ohälsa

 

Fortsatt låg

05 Jul

Sen jag skrev det förra inlägget har jag varit fortsatt låg. Det har gått upp och ner, vissa dagar har jag mått bättre och andra sämre, men sammantaget är jag sämre. Inte katastrofdålig, utan bara låg. Som om jag ser världen genom ett ljusgrått filter.

Jag förstår ju att det har att göra med att jag slutat med mirtazapinet. Och även om det funkar att må så här, är det såklart inte optimalt. Samtidigt är det så outsägligt skönt att jag bara behöver 8-9 timmars sömn numera och vaknar av mig själv kl 08.30 på morgnarna, istället för att sova som en klubbad säl fram till 11-12. Det finns alltså både för- och nackdelar med att sluta med medicinen.

Jag funderar på att höja min cipramildos för att mildra utsättningsproblemen, men jag misstänker att jag borde konsultera en läkare innan jag gör det. Å andra sidan tycker jag att jag känner mig själv och mitt mående så pass väl vid det här laget att jag borde kunna avgöra själv om det kommer hjälpa eller inte.

Vi får se hur jag gör.

 
View Comments

Posted in Depression, Mediciner

 

Att inte ropa hej

01 Jul

Igår skrev jag ett inlägg om hur bra det går att sluta med mirtazapinet. Bara därför (antar jag) har jag inte mått så bra idag. Inget allvarligt, ingen ångest och inga gråtattacker – men det där dova, låga finns där, som en grå filt över mig. Förhoppningsvis är det något tillfälligt, jag brukar ju alltid vara lite sämre runt mens exempelvis, men visst känns det surt. Jag vill inte ha något smolk i bägaren, jag vill att det här ska funka.

Nåja. Imorgon kanske det är en bättre dag. Jag får hoppas på det.

 
View Comments

Posted in Depression, Mediciner

 

Två veckor senare

30 Jun

Jag är stum av förvåning. Det går faktiskt otroligt bra att sluta med mirtazapinet, jag har inte märkt någon försämring överhuvudtaget rent humörmässigt. Visserligen är det sommar nu, och den period som jag mår allra bäst under – men ändå.

Det går så pass bra att jag har slutat helt med mirtazapinet nu. Och som en mycket trevlig biverkning så sover jag inte lika mycket längre. Jag vaknar av mig själv vid 8, halv 9 på morgnarna. Av mig själv. Utan väckarklocka. Eftersom jag legat som en klubbad säl till 11-12 på  dagarna om ingen väckt mig är det en stor förändring. Inte har jag svårt att somna på kvällarna heller, jag somnar ungefär lika fort som med mirtazapinet.

Allt som allt går det väldigt bra. Jag vågar inte ropa hej än, det ska ju fungera även under vinterhalvåret och där är vi inte ännu. Men av de här två veckorna att döma verkar det gå riktigt riktigt bra.

 
View Comments

Posted in Mediciner

 

En halv tablett som gör skillnad

19 Jun

Jag har börjat fasa ut mitt Mirtazapin nu. Det går faktiskt, till min stora förvåning, riktigt bra. Framförallt har jag märkt att mitt sömnbehov minskat kraftigt. Det senaste året har jag haft ett enormt sömnbehov, och behövt sova 10-12 timmar per dag. Jag har förvisso alltid haft stort sömnbehov, men det har varit ännu större det senaste året.

Sen i måndags har jag halverat min mirtazapindos, och sedan dess har jag faktiskt vaknat innan väckarklockan ringt två gånger om morgnarna. Det är svårt att förklara för er läsare hur stort det faktiskt är, men för en som sovit som en klubbad säl och behövt 10 alarm på mobiltelefonen för att överhuvudtaget vakna är det ett enormt framsteg. Imorse vaknade jag kl 09.00 – av mig själv! Det har inte har hänt på år och dag att jag vaknat innan 10.00 en lördag – oftast vaknar jag framåt 11 eller 12.

Så det går framåt. Det verkar som att den halva tabletten gör skillnad. 

 
View Comments

Posted in Mediciner

 

Mindre medicin

16 Jun

Jag har börjat trappa ner på min ena medicin. Mirtazapinet har fungerat bra, men det har också hjälpt till att öka min vikt med sisådär 30 kg och ökat på mitt sömnbehov rejält. Med andra ord inget man vill äta i längden.

Sedan i måndags kväll tar jag numera hälften av min tidigare dos, 15 mg. Det ska jag äta i två veckor, och sen ta bort Mirtazapinet helt. Förhoppningsvis kommer det inte innebära att jag börjar må dåligt, utan min kropp kommer kunna hjälpa till och kompensera bortfallet. Det är bara att hålla tummarna, och vara observant om mitt mående blir sämre.

Jag håller tummarna för att det ska gå bra.

 
View Comments

Posted in Depression

 

Immunförsvaret bakom tvångssyndrom

02 Jun

En artikel som fångade mitt öga på DN.se igår handlade om tvångssyndrom. Forskare har nämligen hittat en direkt koppling mellan OCD/tvångssyndrom och kroppens immunförsvar. En muterad gen har nämligen visat sig ligga bakom tvångsartat putsningsbeteende hos råttor.

I försöken på råttorna lyckades man bryta tvångssyndrom orsakat av en muterad gen i benmärgen, genom att injicera ny benmärg från individer utan tvångssyndrom. På samma sätt drabbades tidigare friska råttor av tvångssyndrom om de injicerades med benmärg från djur med den muterade genen.

Säkerligen kan inte denna muterade gen förklara alla fall av tvångssyndrom, men om man kan bota åtminstone några stycken med hjälp av genterapi är det givetvis fantastiskt. Självklart måste forskningen fortsätta för att ytterligare utreda de aktuella genernas funktion, och även fortsätta forska för att se om även andra gener spelar in när det handlar om psykisk ohälsa. Det är ju sedan gammalt känt att immunförsvaret är påverkat även hos patienter med depression, schizofreni, bipolaritet och tvångssyndrom. Även om man inte vetat vad som varit orsak och verkan hittills, kanske vi är på väg mot en mer upplyst tid med fler behandlingsmöjligheter.

 
View Comments

Posted in Psykisk Ohälsa

 

En tung sommar

01 Jun

Det är märkligt.

Det som har drabbat mig och min familj är något som drabbar andra människor dagligen. Det är inget nytt, inget konstigt och inget ovanligt. Ändå har det slagit mig till marken som ett hammarslag, trots att jag borde veta bättre.

Och även om jag vet att det troligtvis ordnar sig, att vi förhoppningsvis kommer ur det här starkare, så går det inte in. Den där rädslan och paniken som sköljde över mig när jag fick veta vad som hänt finns fortfarande kvar. Varje andetag är tungt, varje minut hotar tårarna att bryta fram på nytt.

Kanske hade det varit annorlunda om inte varje dag varit en kamp för mig redan. Kanske hade jag då orkat med det här utan att bli förtvivlad och mest av allt vilja ge upp.

Allt jag vet är att sommaren 2010 kommer bli mycket, mycket tung för mig. Förhoppningsvis kommer ljuset någonstans på andra sidan.

 
View Comments

Posted in Personligt

 

Rasar samman

31 Maj

Vad gör man när livet rasar samman? När allt det man varit tacksam för försvinner? När de få tryggheter man haft plötsligt är osäkra, när man inte vet hur morgondagen ser ut?

Jag vet inte. Jag verkligen inte.

Mitt liv har varit kantat av mörker och ångest tidigare, och från och med idag blev det bara ännu värre. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte om det går att ta sig ur överhuvudtaget.

Allt jag vet är att mina ok plötsligt blev mångdubbelt tyngre att bära.

 
View Comments

Posted in Personligt

 

En hyllning till Latin Kings

29 Maj

En helt vanlig onsdagskväll råkade jag slå på Kunskapskanalen – där visades ett program om The Latin Kings. Jag är en helt vanlig småstadstjej, som förvisso alltid gillat hiphop men inte varit särskilt insatt i vad Latin Kings gjort. Jag blev inspirerad av programmet, och bestämde mig för att dra ihop en Spotifylista med deras musik.

Och ju mer jag lyssnar, desto mer inser jag att jag verkligen gillar Latin Kings. Det är inte bara rebellisk undergroundhiphop, The Latin Kings ger ett perspektiv som annars saknas inom svensk musik – alltid till sköna, gungande beats. Allt från Passa micken till förortshyllningen Mitt kvarter, till låtar som Tack Gud som vittnar om ett komplicerat förhållande till tron, eller Borta i tankar som skildrar en depression. En annan gammal favorit är Var kommer du ifrån, som Dogge gjorde tillsammans med Staffan Hellstrand under 90talets antirasistvåg.

Kolla gärna in min spellista Ey Len – En hyllning till Latin Kings.

 
Kommentering avstängd

Posted in Okategoriserade

 

A huge hole

24 Maj

”Alice. You’ve disappeared. Like everything else. Now who else can I talk to? I’m lost. When you left, and he left, you took everything with you. But the absence of him is everywhere I look. It’s like a huge hole has been punched through my chest. But In a way, I’m glad. The pain is the only reminder that he was real. That you all were.”

Bella Swan, New Moon

 
Kommentering avstängd

Posted in Skrivet

 
Page 1 of 8912345102030...Last »