Den som varit lite uppmärksam har sett att jag har tagit ett steg tillbaka och blivit mer anonym. Det har jag, tro det eller ej, gjort för att kunna skriva mer öppet. Ärligt. Rakt på. Detta skapade en del frågor, vilket Psykbryt skrivit om på sin blogg.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå reaktionerna kring anonymitet. För trots allt, oavsett vad jag kallar mig är jag ju ändå jag. För min del är ett förnamn och efternamn tillsammans med ett foto ingen garanti för att man är seriös, eller ens den person man utger sig för att vara. Det viktiga är vad som skrivs. Vad som sägs. Jag utgår från, likt Psykbryt, att de jag kommunicerar med via internet är ärliga i sitt skrivande, och så länge jag inte får hot eller obehagliga vibbar i kommentarerna så har jag ingen anledning att vara misstänksam.
Jag kan inte heller låta bli att småle vid tanken på vad som sas när internet var ungt. Äntligen skulle människor kunna kommunicera utan att sådant som utseende, anseende och annat spelade någon roll. Vi vet väl alla att det inte riktigt blev så.
Anonymitet på internet måste vara accepterat. Det måste finnas möjlighet för var och en att välja huruvida man vill presentera sig med sitt namn eller ett anonymare nickname. Många har ju dessutom väldigt god anledning att vara anonyma – det kan bero på umgängeskrets, det jobb man har eller andra omständigheter som gör att man vill vara anonym.
Och jag har svårt att förstå varför någon skulle behöva ifrågasätta det.