Oj. Henrik Schyfferts ”The 90s – Ett försvarstal” var riktigt, riktigt bra. Och helt klart annorlunda än vad jag trodde. Föreställningen hade en allvarlig botten som man kanske inte förväntade sig, även om jag läst om den i diverse artiklar. Det var inte bara ironi och fniss, även om det var en hel del av den varan också såklart.
För min del innebar föreställningen att jag insåg att jag och Schyffert har en del gemensamt som jag inte trodde att vi hade gemensamt. Som fredagsmys där pappan är frånvarande och sitter uppe i något rum och dricker vin. De ständiga bråken, som försöker slätas över. Problemen man aldrig pratade om. Skolgång där man mött det absoluta utanförskapet, sett hur dörr på dörr stängs i ens ansikte utan att kunna göra något åt det. För man var för liten, utan resurser, utan makt.
Men precis som Schyffert säger – man kan välja att förlåta sina föräldrar. Man kan välja att gå vidare och vara en bättre människa. Se sina erfarenheter i vitögat, le åt dem och omfamna dem. Inse att erfarenheterna inte bara var av ondo, utan att man lärt sig något av dem också.
Schyffert har verkligen växt upp. Jag hoppas att även jag gör det.