Jag är uppvuxen i en icke troende familj. Jag är förvisso döpt, men ingen av mina föräldrar är troende och min far har gått ut svenska kyrkan. Mina föräldrar har varit väldigt noga med att inte påverka varken mig eller min syster åt något håll, religiöst sett, eftersom de ville att vi skulle kunna ta ställning själva när vi blev vuxna.
Jag är väldigt tacksam för deras ståndpunkt när det gäller religion. Jag har verkligen fått forma min egen värld, min egen tro, istället för att födas in i en religion jag inte valt. Jag har vid ett flertal tillfällen märkt skillnad gentemot mina jämåriga kamrater, som inte haft lika lätt att diskutera tro och religion ur ett någorlunda neutralt perspektiv.
”Trots” min uppväxt valde jag som fjortonåring att konfirmera mig. Det var inget som begärdes av mig, utan det var jag själv som var nyfiken på den kristna tron. Jag kände att vi hade läst mycket om både hinduism, islam och buddhism i skolan – men jag saknade kunskap om kristendomen. Så konfirmation blev det, en traditionell sådan med lektioner en gång i veckan. Och eftersom konfirmationen var mitt val, ställde jag frågor, läste på mina ”läxor” och deltog i de obligatoriska gudstjänsterna.
Mot slutet av konfirmationsstudierna insåg jag att jag nog inte bekänner mig till den kristendom som svenska kyrkan lär ut. Jag tror att Jesus fanns, och jag tycker att han var en fantastisk man som hade goda principer som mänskligheten både då och nu kan lära av. Men jag har riktigt svårt för den dömande delen av kristendomen. För min del, så är det så att om en Gud är fullkomlig, allsmäktig och perfekt – så skulle han inte bestraffa någon. Då skulle han älska människan oavsett vad hon gör, oavsett vad hon tror på eller oavsett vad hon är.
Jag tror på det goda i människan. En god gud eller kraft, en helig kraft om ni så vill. En kraft som inspirerar oss att göra gott, som gör oss öppensinnade, som får oss att vilja bli bättre. Personligen ser jag att det finns fler än Jesus som har eller hade denna gudomliga kraft närvarande i sitt liv – exempelvis Dalai Lama, Sokrates eller Moder Teresa. Och kanske är det så, att vi människor är gudomliga, var och en. Att vi har det inom oss, bara vi lyssnar och är lyhörda nog.
Det hoppas – och tror – åtminstone jag på.
Gilla!
