Antidepressiv medicin gör det möjligt

Isabelle Ståhl skriver idag ett fantastiskt inlägg om antidepressiv medicin, så kallade SSRI-preparat. Och jag känner att jag  bara måste kommentera lite.
Jag har ätit antidepressiv medicin i snart 8 år. Jag kan lugnt säga, att utan mina cipramil hade jag troligtvis inte varit vid liv idag. Jag skriver inte det för att vara dramatisk eller effektfull, utan för att det är den rena, skära sanningen. Depression finns i min släkt sedan tidigare, jag har en farmor som är djupt alkoholiserad och har depression, jag har en faster som är sjukpensionär på grund av depression.

Då, 2001-2002 när jag fick antidepressiva för första gången, var jag på botten. Absoluta botten. Jag hade kämpat med mina universitetsstudier i tre år och på något märkligt sätt lyckats ta 125 poäng, men då gick det bara inte. Jag låg i min säng hela dagarna, apatisk, stirrade in i väggen och bara grät. Jag orkade inte gå och handla. Jag orkade inte plugga. Jag orkade inte svara i telefon. Det som höll mig kvar då, var min hund. Jag gömde mig bakom stora kläder, mössa långt nerdragen i pannan och huva på det, när jag gick ut med henne. Korta promenader, sen gick vi in igen. Jag orkade inget.

Så när jag kom in på psykiatriakuten efter att ha hittat mig själv på balkongen en natt full av ångest, utan att ha vetat hur jag kommit dit, är jag glad att den psykiater jag träffade tog mig på allvar. Såg min ångest, min oförmåga att fungera normalt, och faktiskt gav mig hjälp. SSRI-preparat var en väsentlig del i min behandling, för utan dem hade jag nog inte orkat med terapi. Vilket jag givetvis också fick. Och efter ungefär ett års sjukskrivning och behandling, så kom jag långsamt tillbaka igen. Upp till ytan.

Antidepressiv medicin är inga lyckopiller. De gör inte livet fantastiskt att leva, de löser inte alla ens problem – men de gör det möjligt för en att faktiskt börja hantera problemen. Hitta lösningar. De skapar ett andningshål, så man kan komma åtminstone i närheten av ytan och börja den långa vägen att bli frisk.

Antidepressiv medicin, för mig, är vad insulin är för en diabetiker. Ett ämne man har brist på i kroppen och som man inte kan fungera utan. Det gör en inte frisk, inte lycklig, men de gör så att man kan tackla sin sjukdom med bättre förutsättningar. Och det behövs för oss som lever med depression och andra psykiska sjukdomar.

antidepressiva, Depression, medicin, psykiatri