Igårkväll var jag och J över till grannarna på grillkväll. Jag vet, svennebanan så det bara stänker om det – men det är trevligt och gott. Jag gillar våra grannar dessutom, det är trevliga, vettiga människor med humor.
Men som vanligt när jag är med på sociala tillställningar så känns det inte riktigt som att jag hör dit. Som om jag inte riktigt är med, inte riktigt hör till, inte riktigt umgås på samma villkor som de andra. Det är som om jag är fången i en bubbla och tittar på de andra genom en glasruta. Jag är där, men ändå inte.
Och som vanligt efter en sådan kväll blir jag sittandes uppe, funderandes över mitt liv. Om jag ska fortsätta dras med den här depressionen, som verkar vara kronisk till sin natur. Om varje dag ska vara en kamp för att hålla näsan över ytan. Om mitt liv ska fortsätta präglas av en känsla av utanförskap och att aldrig passa in.
…är livet verkligen värt att leva då?
Nej, missförstå mig inte – jag har inga som helst planer på att ta livet av mig. Men ibland undrar jag hur länge man orkar. Hur länge man står ut med att känna sig ensam och nere, utan att se ett slut på det. Hur många dagar man ska inleda med att ta tre olika sorts tabletter (och en fjärde mot kvällen), som man ändå i slutändan vet inte hjälper ordentligt utan bara litegrann.
Jag har inget svar. Men jag skräms lite av att jag ställt mig själv frågan.
Karin
18 juli 2009 at 18:24
Det är okej att ställa frågan. Vem gör inte det emallanåt… Bubblan är ett pissigt tillstånd, men du är inte ensam om det. Fast, det kanske inte är nån tröst att höra iofs.
Kram
Joakim Häger
18 juli 2009 at 20:11
Hej min vän. Det smärtar mig att läsa vissa rader ur din text, att se en vän som uppenbarligen inte har det så lätt plågas. Ibland så klagar vi andra över små skitsaker. Medan du kämpar med större saker, större demoner varje dag. Jag hoppas verkligen att det blir bättre och lättare för dig, och du ska veta att du alltid har en vän i mig. Om du behöver prata så vet du var du finner mig…
/Många kramar J
Eric Pihlstrand
24 juli 2009 at 01:09
Jag känner igen din bubbla. Har haft en egen bubbla bra många år, ända sen 10-års åldern om jag tänker efter.
För två år och ett halvt år sen sen så förändrades mycket i mitt liv. Jag fick panikångest i början av 2007. Jag fattade inte direkt då va det berodde på men förstod åtminstone att jag måste göra något åt det. Insikten kom snart. Det resulterade att jag var väldigt drivande i separationen från den kvinna som jag har tre barn med.
När jag ändå tog ett stort steg ut i det okända med att separera med tre barn, så började jag läsa mycket böcker om personlig utveckling. Det ledde mig så småningom till Andrum Brynäs som har grupper som följer AA:s Tolv Traditioner eller de 12 stegen om du hellre vill kalla det så. Detta 12 stegsprogram har inte fokus på alkoholproblem utan tyngdpunkten ligger på Andlig utveckling, eller som jag vill kalla det: Min egen utveckling som människa.
Detta program har hjälpt mig att komma ur min bubbla till stor del. Det som är skillnaden nu jämfört med tidigare är mitt umgänge. Jag har nu ett gäng kompisar, mest tjejer som det går att prata med och ha meningsfulla samtal med.
Så för mig är skillnaden i dag är att jag har ett umgänge som jag tycker är meningsfullt och det gör att jag kommer ur bubblan många gånger. Det finns naturligtvis mer saker som jag har gjort för min egen utveckling än det som jag skrivit om här.
Kram!
Kaia
5 september 2009 at 17:23
Ja, det undrar jag själv ganska ofta…