Jag är trött. Trött i hela kroppen, som om någon kört över mig med en bandvagn. Huvudvärken dunkar i pannan och gör det svårt att tänka.
Jag har varit på besök hos mina föräldrar idag. Träffat dem och min syster med familj. Sambon har varit på släktträff på sitt håll. Och såna här tillställningar tenderar att ta på mina krafter.
För trots att det är min familj det handlar om, trots att det borde vara de människor som älskar mig mest, så är det ansträngande för mig att vara där. Jag kan inte slappna av, kan inte vara mig själv riktigt. Kan inte låta mitt sanna jag komma fram, utan det är en tillrättalagd version av mig som visas upp.
Och inte nog med att det är ansträngande i sig att hela tiden vara koncentrerad, fokuserad på att visa upp en tillrättalagd sida, så blir det en sorts sorg också. En sorg över att det är såhär, att det faktiskt är ansträngande för mig att träffa dem vars umgänge borde vara det mest naturliga i världen.
Så därför är jag trött. Det blir kämpigt att jobba imorgon, men förhoppningsvis överlever jag det med.