Förlåt. Jag vet att den här bloggen just nu kretsar väldigt mycket kring mitt mående, vilket knappast kan vara särskilt upplyftande att läsa… men jag måste få ur mig det någonstans, och bloggen känns som det bästa stället.
För jag mår inte bra. Inte alls. Igår slogs jag konstant mot ångest och tårar samtidigt som jag gjorde mig i ordning för att gå till kyrkan på bröllopet. Det gick trots allt rätt bra, men jag gick hem tidigt eftersom jag inte vågade utmana ödet. Idag har jag den där grå, tunga filten över mig igen. Den som dämpar min personlighet, den som gör att jag måste anstränga mig allt vad jag kan för att hålla ångesten stången.
Jag har ingen ork. Jag har ingen energi. Sånt som andra gör, som de mår bra av (umgås med folk, gå på fest) är sånt som jag måste ta djupa andetag inför och stålsätta mig för att klara av. När andra är glada att det är fredag så de kan mysa med familjen tackar jag gud för att jag får sova ut två morgnar – så jag ska klara av nästa vecka.
Och just nu, när jag skriver det här, strömmar tårarna nerför mina kinder eftersom jag vet att det är måndag imorgon och jag måste orka igen. Jag måste vara stark igen. Jag måste balansera på det där tunna jävla repet som aldrig verkar räcka till, som det inte finns något skyddsnät nedanför.
Och mitt i alltihop så är jag dessutom livrädd. Jag har inplanerat fyra dagar på annan ort nästa vecka. Tors-Sön ska jag vara i Stockholm respektive Göteborg. Vilket skulle vara skitkul i normala fall, men nu gör det mig rädd. Hur faan ska jag orka? Hur ska jag klara av det?
Jag ska till min terapeut på tisdag. Jag kommer prata med henne då, böna och be på mina bara knän att jag får bli sjukskriven på deltid igen. För jag är så nära nu, så nära att krascha totalt och jag vill inte befinna mig på absoluta botten igen. Jag vill inte behöva åka in akut, vill inte hamna i det där avtrubbade tillståndet då jag bara ligger på min säng och stirrar in i väggen.
Allt jag önskar är ett liv. Ett normalt liv. Ska det vara så jävla svårt att få?