Jag var tillbaka på jobbet idag. Förra veckan stapplade jag hem på onsdagen, halvt grön i ansiktet och kallsvettig av illamående och snart-spyr-jag-känsla. Torsdag och fredag tillbringades däckad i sängen med feber. På lördagen vaknade jag till liv litegrann. Söndagen var bättre.
Idag var jag tillbaka. Och som varje gång jag varit sjuk, så hade jag otroligt dåligt samvete för att jag varit hemma. Första dagen tillbaka på jobbet tillbringas, åtminstone om man är jag, strykandes längst väggarna, hårt intensivjobbande och aldrig, aldrig mindre än 30 minuters övertid. Aldrig i helvete att jag tar en fikarast första dagen på jobbet efter att jag varit sjuk. Aldrig.
Jag har inte världens bästa immunförsvar. I ärlighetens namn, om min kropp var ett privat företag och immunförsvaret var dess säkerhetssystem skulle det få sparken. Rakt av. Dra åt helvete och kom aldrig igen.
För även om jag numera inte blir sjuk fullt lika ofta, så fanns det tider då jag var sjuk en gång i månaden. Feber, förkylningar, huvudvärk drabbar mig med en kraft sällan skådad och däckar mig totalt. När immunförsvaret började bättra på sig kom migränen istället. Tro mig, det är inte lätt att koncenterera sig på arbetsuppgifter och försöka vara trevlig, intresserad och deltagande när hela huvudet bultar som om det ska spricka och det flimrar framför ögonen så man tror det är stjärnornas krig på en tv. Enda problemet är, att det finns ingen tv. Det är bara jag, mitt huvud, min syn.
Så, på mitt jobb är man vana vid att jag är sjuk. Och eftersom jag inte har världens mest sympatiska arbetskamrater alltid (jo, vissa är superbra – men andra… gah!) så blir det snack. Suckar och stön och ”hon är väl borta som vanligt”. Mina chefer… ptja, de ställer inte upp för mig som jag kanske skulle önska. Låt oss stanna vid det.
Så därför skäms jag. Därför har jag dåligt samvete och därför lider jag varenda minut av den första dagen tillbaka på jobbet igen. För jag känner blickarna, jag hör tankarna trots att de tänks och inte uttalas högt. Jag ser vad ni tänker, vad ni pratar om när jag inte hör.
Så jag jobbar vidare, inne i mitt rum. Är ett under av effektivitet och hoppas, hoppas att det dåliga samvete ska ha släppt till nästa dag.
Och hoppas, om än fåfängt, att jag inte ska behöva vara hemma sjuk något mer.