Min chef, som vet det mesta om hur jag mår och min depression, frågade mig idag;
”Men du, Sjumilakliv… hur har du det nuförtiden? Du ser ut att… må bättre?”
Och jag tänkte göra som jag alltid gör, sätta på mig det där glada leendet och säga att allt var bra. Men nej, inte idag. Inte den här gången. Så jag tog ett djupt andetag, och mötte hennes blick.
”Det är som att balansera på en slak lina. Ibland går det, ibland går det inte – och jag vet inte innan om det blir en bra dag eller inte. Men det stämmer att det är lite bättre nu. De flesta dagar känns rätt bra. Jag vågar dock inte hoppas att det ska vara för alltid.”
Sen gick jag ut, stängde dörren bakom mig och kände mig lite bättre, lite duktigare.
Jag sa ju sanningen, även om den är obekväm.