RSS
 

Ett stort, svårt beslut

05 Sep

Vi var ut och åt ikväll. Nåt ska man ju göra för att fira sin 30årsdag, menar jag – så ett besök på en bättre restaurang är ju aldrig fel. Och självklart, som vanligt, var restaurangen full med familjer med barn.

Och den där tanken slog mig igen… ska jag ha barn? Vill jag ha barn?

Jag vet inte. Jag har i hela mitt liv haft en känsla i mig att visst ska jag ha barn, men om en tio år sådär. Rent mentalt har jag alltid känt mig ca 10 år ifrån att skaffa barn själv. Nu blir jag 30, och jag måste väl börja bestämma mig de närmaste åren om jag vill ha barn eller inte.

Jag är inget fan av små barn. Bebisar slår inte an någon moderlig sträng i mig, de får inte mina äggstockar att slå frivolter eller mina öron att längta efter småbarnsskrik. När jag tänker på barn tänker jag på de 9 månader jag måste släpa runt på barnet, hur svårt jag troligtvis skulle ha att tackla det där med vaknätter i början. Och självklart…

…hur skulle jag må? Skulle min kroniska depression få sällskap av en förlossningsdepression? Skulle sömnlösheten och utmattningen få mig att må sämre? Skulle  jag överhuvudtaget vara kapabel av att ta hand om ett litet barn?

Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara av det. Om det skulle få mig intagen, eller om det skulle fungera. Och hur tusan vet man vad man ska göra då? Jag vill inte att mitt eventuella barn skulle behöva växa upp med en deprimerad mor. Jag vill inte att mitt eventuella barn ska få lida för det jag redan lider av. Jag vill inte riskera att föra vidare den här depressionsgenen, och få se mitt barn må dåligt av samma sak som jag.

Det är helt enkelt för mycket som får mig att tveka. Därför lär jag inte komma fram till något beslut det här året heller.

 
View Comments

Posted in Depression, Personligt

 

Tags: , ,

  • Det gör ont att skaffa barn på många sätt. Rädslor för att vara kass, komma efter i jobbet för man är småbarnsmamman och finna sig i att mannen förväntas jobba sent o mamman ska sköta dagis, det är saker du visste fanns men inte räknade med att de skulle hända just dig.

    Det bästa med det hela är KÄRLEKEN.

    Det band du känner till ditt barn är starkt så man kan gråta ibland. Det kan göra ont i dig när ungen trotsar o det inte går att lösa. Att ha den där känslan av att det är MIN flicka, faktiskt min tjej, är mysigt och varmt.

    Jag hade inga svallande känslor på bebisstadiet då det mest var ett paket att ta hand om, inte förrän paketet blev en person med uttryck och kunde förmedla känslor verbalt fanns det stora wow:et där. Det bara hände oss. Men nåt slags underverk känns det som.
    Ta chansen att känna Kärlek med stort K.
  • Åh, tack! Och katter är underbara. Klart du ska ha en katt.
  • Men Gud, du skriver precis det jag tänker. Igen! Funderar också på precis det där, fast jag har ju ingen partner så det är inget direkt beslut att fatta. Tror jag skaffar mig katt istället.
  • Jag hade inga dubier innan vi skaffade vår underbara dotter, däremot famlar jag när det gäller ett andra barn eller inte. Av olika anledningar bla. att jag har sprungit in i den berömda väggen en sväng och fick känningar igen. Som min terapeut sa: det går aldrig säga om man får en depression nästa gång man skaffar barn, bara för att det har varit så en gång. Tyvärr.

    Men framför allt som någon annan säger: man ska inte skaffa barn bara för att normen säger så. Samtidigt så vet jag hur svårt det är att stå emot. Jag får en hel del dumma kommentarer kring varför vi inte har ett syskon än. Och jag tycker att orsakerna till varför har folk inte med att göra.

    Jag tror och vet att ni vet bäst själv när och om det är dags.
    Lycka till hur ni än gör!

    Kram
  • manotanten
    ja, ett stort svårt beslut som nog inte kan "lösas" förnuftsvägen, tror jag...

    här är det el corazon som rular och uråldriga instinkter...

    och inte minst hormonerna... de äger ju oss totalt!
  • Jag känner igen den där frågeställningen så väl. Redan innan jag traskade in i depressionens land hade jag betänkligheter kring min förmåga att ta hand om ett barn och föra vidare min familjs oförmåga att kommunicera med varandra. Tvekan förstärks, precis som du säger, av hur depressionen kan tänkas påverkas och påverka. Men jag håller med tidigare kommentarer om att bara det att du lagt ner så mycket tanke på frågan tyder på något och på att du kommer vara bättre förberedd än många andra, om du väljer att ta det steget.
  • Jag ville bara säga att om ni väljer att inte skaffa barn och inte ångrar er, så är väl det väldigt bra? Man måste ju inte skaffa barn bara för att normen i vårt samhälle säger att men som 35-åring ska ha barn. Jag vet inte hur det är med dig eller hur det kommer bli, dock vet jag en del kvinnor som skaffat barn som innan inte varit särskilt barnkära. Dessa trivs nu som mammor, men jag vet inte om hjärtat hoppar på dem när de ser andras barn. Det viktigaste är ju att man tycker om sina egna.
  • Grattis på födelsedagen.

    Dina tankar kring barn känner jag mycket väl igen. Jag hade bestämt mig, inga barn men så ville H ha barn och många och långa diskussioner och ett beslut om ifall det händer så händer det annars gör vi inget togs. Nu hände det och jag har varit tvungen att leva med det på gott och ont.
  • Den här tvekan tyder bara på att du har tänkt mer på barn än någon annan som redan har skaffat dem.. Jag kan säga att jag kommer defenitivt föra över mina nevrotiska anlag på mina barn.. jag menar man kan ju inte bara låta dem dö ut..
  • Ja, jo... jag vet. Samtidigt vet jag inte om jag VILL ha barn. Fan, att det ska vara så svårt...
blog comments powered by Disqus