En ung, rödhårig kvinna blir skjuten i huvudet, men överlever. Hon hittas på en bar, men har inga minnen av själva händelsen. Kort därpå hittas en knarkhandlare och en mc-knutte brutalt mördade. John Cardinal och Lise Delorme vid Algonquinpolisen anar ett samband mellan dåden, trots att det till en början verkar otroligt. Spåren pekar mot en indiansk schaman, som verkar ha övertagit makten i knarkhandeln med hjälp av åkallade andar. Men andarna kräver gentjänster – i form av mänskliga offer…
Jag var sugen på att läsa Blunts Schamanen efter att ha läst hans När du läser detta, som jag tyckte mycket om. Blunts huvudperson John Cardinal är en sympatisk karaktär, vars problem i livet för en gångs skull inte är att han dricker för mycket (som det brukar vara i deckare) – utan hans hustru, Catherines, bipolära sjukdom som kastar henne mellan mani och djup depression.
I Schamanen hamnar Cardinal i centrum av ett märkligt brott. Kvinnan som hittas skjuten i huvudet lider av minnesförlust från händelsen, och Cardinal och hans kollega Delorme försöker få rätsida på de få minnen kvinnan ändå har. Samtidigt som ledtrådarna är få ser Cardinal och Delorme samband med andra brutala brott, och man tvingas granska Algonquin Bays undre värld för att komma framåt.
Och även om jag tycker mycket om Blunts karaktärsskildringar och hans sätt att ge läsaren en god bild av den kanadensiska landsbygden, så känns Schamanen lite tröttare, lite segare än När du läser detta. Läsaren får från berättelsens början följa gärningsmannens sida av vad som händer, vilket både är intressant och samtidigt gör att lite av spänningen förtas. Sammantaget får Schamanen en trea – den är läsvärd, men inte så mycket mer.
[rating:3]
Den här recensionen finns också publicerad på PocketBlogg.se