Sjumilakliv.se

Jag arbetar på en arbetsplats där man träffar mycket människor. Vi träffar människor dagarna i ända som är i behov av hjälp och stöd, och som inte sällan råkat illa ut i livet. Att prata med människor i sorg eller chock är något som händer ofta på mitt jobb, och ibland hamnar man i rätt pressade situationer och måste vara mycket professionell och medkännande.

Så hur två av mina kollegor kan uttala sig som de gjorde idag i fikarummet förstår jag inte. De menade att det var bra att det är hårdare tag nu när det gäller sjukskrivningar, arbetslöshet och socialbidrag; att folk går på socialbidrag/försörjningsstöd eftersom ”de inte vill jobba”, och att flyktingar och invandrare kommer hit bara för att de vill ha bidrag. Jag gapade av förvåning över hur känslokalla de var, de som träffar människor i utsatta situationer dagarna i ända. Snacka om att befinna sig på fel jobb!

För, i mina ögon så kan jag aldrig sätta mig till doms över en annan människa. De flyktingar som kommer till Sverige har flytt från ett land i krig och från förtryck, att påstå att de kommer hit för att få bidrag är makalöst. Att dessutom se ner på dem som är för sjuka för att jobba eller dem som har råkat illa ut av olika skäl finns inte på kartan i min värld; jag kan inte döma dem för den situation de befinner sig i. Jag har ingen aning om vad som hänt de personerna i deras liv.

Därför markerade jag idag. Jag sa till mina kollegor att det var tragiskt att de har en sån bedrövlig människosyn, och lämnade sedan rummet. Den lilla markeringen hjälper väl inte så mycket, men jag tänker definitivt inte låta dem sitta oemotsagda och ösa ur sig galla över dem som har det svårt.

Nån jävla måtta får det vara.

Posted via email from Sjumilakliv