Follow Friday är ett uttryck som är rätt populärt på twitter. I korthet går det ut på att man på fredagar ska tipsa om sina favorittwittrare. Så långt är allt bra och happygolucky, men som vanligt har myntet en baksida.
För det första är det stundtals näst intill omöjligt att använda twitter på fredagar – eftersom många av dem man följer ägnar sig åt att spotta ur sig listor med twitter-nicknames. Ett sånt inlägg då och då är väl okej, men när hela skärmen fylls av dem blir det inte lika roligt.
För det andra - hur värdefullt är det att bli uppräknad i en lista med fem-tio andra personer? En lista rätt upp och ner, utan beskrivning eller motivering vad det är man gör som är bra? Visst, det är smickrande att andra rekommenderar att följa en, men… ändå? Dessutom, är det någon, överhuvudtaget som lyssnar på de rekommendationer som flödar på fredagarna och faktiskt ser till att börja följa någon ny?
Personligen misstänker jag att FollowFriday helt enkelt bara är ännu ett uttryck för grupptillhörighet. Precis som det var status att väljas först på gymnastiken i skolan, är det status att bli FF-ad av många personer på twitter. Helst ska man dessutom nämnas i kombination med ”rätt” personer, och av ”rätt” personer. Och hur det känns för den som aldrig blir FF-ad vill jag inte ens tänka på.
Därför har jag bestämt mig för att jag inte tänker ägna mig åt FollowFriday något mer. Jag ställer inte upp på att vara en del av en subtil vuxenmobbing via nätet. Jag vill inte vara en av dem som gör så andra mår dåligt över att inte bli nämnda. Och framförallt ser jag inte funktionen med FollowFriday längre – personligen börjar jag följa nya twittrare genom att någon RT:ar ett inlägg eller svarar på något fyndigt. Inte genom att någon räknas upp som ett namn bland massa andra.
Gilla!
