Det är ett år sedan terroristattackerna i Bombay, Indien. Ett år sedan jag satt klistrad dag och natt vid datorn, frenetiskt följande alla ögonvittnesskildringar som flödade ut på twitter under hashtaggen #mumbai. Det rapporterades om skott från hotell, bomber gömda i byggnader, terrorister som stängt in sig på Oberoi hotel och Taj Mahal, och dödat mängder med människor. Om hur en hotellchefs fru och barn skjutits, eftersom de inte hann ut i tid. 166 personer miste livet, däribland 9 av de 10 terroristerna.
Det var nog där och då jag insåg twitters storhet. Hur det kan fungera som en nyhetskanal direkt ut i etern, som de som faktiskt drabbas kan använda. En nyhetskanal som inte styrs av mediebolagen utan av den lilla människan. Händelserna i Bombay, hur horribla och vedervärdiga de än var, visade vägen mot ett lite annorlunda, lite mer demokratiskt medielandskap.
Jag är tacksam för det.