Jag överlevde den här gången också.
För min del är det alltid förenat med visst tvivel och farhågor att planera in sociala händelser på fritiden. Jag träffar så pass mycket människor i mitt jobb att jag behöver ha en del ”egentid” på kvällar och helger för att orka. Och att bjuda hem folk till oss är ett ännu större riskmoment. Inte nog med att det krävs städning och planering av mat och annat, så innebär det att jag inte kan ursäkta mig med huvudvärk och gå hem om jag känner att jag inte klarar av det.
Men den här helgen hade vi gjort det ändå. Bjudit in två av våra grannar på middag och wii-spelande. Och det gick faktiskt bra. Inte nog med att maten var underbart god (baconlindade och gräslöksostspäckade kycklingfiléer med potatis och kantarellsås), vi spelade lite vanligt hederligt brädspel dessutom innan Wii-yran satte in. När klockan blev fram emot 01.00 hade jag gäspat alldeles för många gånger, och sade gonatt och gick och lade mig medan sambon och grannarna fortsatte kvällen.
Om någon undrar över mitt oskick att gå och lägga mig trots att vi har gäster kvar, så har vi så pass god relation till våra grannar att det är ok att göra det. Dessutom vet min sambo att jag inte går och lägger mig för att jag har tråkigt, utan för att jag ska kunna vara människa dagen, och veckan, efter. För att inte slita alltför hårt på min kropp, eftersom jag vet att det påverkar psyket i alldeles för hög grad.
Det var en lyckad kväll. Jag må vara rätt sliten idag, men jag är glad över att jag fick en lyckad kväll igår.
Elin
4 december 2009 at 12:58
Du skriver så otroligt bra om att leva med känslighet och sätta gränser för sig själv. Du är en förebild på det sättet. Jag blir så glad av någon som lärt sig leva med psyket på det sättet och göra saker som man själv orkar med. Väldigt, väldigt starkt av dig.
Sjumilakliv
4 december 2009 at 17:06
Tack. Och jag hade nog inte orkat vara så stark om jag inte haft bloggen som ventil. Att det finns dem som läser hjälper också, så det är jag som ska tacka.