Det är november. Vi har officiellt trätt in i den andra halvleken av hösten, och idag föll den första snön. Det är alltså just den årstid som jag inte mår så bra av, och min sjukfrånvaro har fortfarande inte ökat. Jag håller mig frisk, dag ut och dag in, och även om jag är rätt trött på kvällarna är det inte omänskligt. Jag kan hantera det.
Och för mig, som har tillbringat hösten och vintern med att sakta men säkert röra mig mot min egen bortre gräns och därefter falla igenom, ner i utmattning och depression, så är det här en ovanlig situation. Och jag vågar inte riktigt lita på det, vågar inte lita på mig själv. Vågar inte lita på att jag kan. Att det kommer gå, att det kommer hålla i sig hela vintern.
Istället utvärderar jag mig själv noggrant varje kväll. Hur trött är jag? Hur gick det att jobba? Har stressutslagen på underarmarna som vintertid brukar vara ilsket röda kommit tillbaka, eller kliar det bara för att jag är lite torr? Varje gäspning, varje aktivitet och känsla granskas som om den låg under lupp.
Jag vet inte än hur det kommer gå, men jag vet att jag ska göra mitt allra bästa för att inte köra slut på mig själv den här vintern. Jag ska verkligen försöka att ropa i tid, se till att jag inte tömmer mina energiförråd utan att jag istället drar i handbromsen i tid så jag kan sakta in lite mjukt och försiktigt.
Kanske kommer det gå den här vintern. Om inte annat kan jag hoppas det.