Det har seglat upp en ny tv-serie på tvhimlen som lyser starkare än många andra. Jag har förvisso tjatat om både Greys Anatomy och Flashforward, men faktum är att Glee spelar i samma höga liga. Det är något oemotståndigt med amerikanska tonåringar som kämpar för att bli accepterade. Och när körsång, show och musik är inblandat blir det bara ännu bättre.
Jag vet att det finns dem som tycker att serien är alldeles för generaliserande och att den cementerar könsroller och fördomar, men jag håller inte med. Visst, Gleeklubben är en udda samling elever med en kille som är bög, en nördig kille i rullstol och en överviktig svart tjej som sjunger som en gudinna. Men bara för att Gleeklubben innehåller de klassiska stereotyperna så anser inte jag att den befäster dem. Istället är allt så stereotypt, klatschigt och gulligt att det blir skrattretande. Fördomarna blir så uppenbara att man skrattar åt dem och inser hur fåniga de är.
I mina ögon är Glee kanske något av det bästa som kunnat produceras i tv, framförallt om man tänker på den amerikanska marknaden. Glee vågar driva med könsroller, med synen på homosexuella och handikappade, med den amerikanska synen på tonårssex – och de gör det med humor och glimten i ögat. Det kan inte bli bättre.