Häromdagen var jag i Limbo. Nu har jag tagit ett kliv neråt. För jo, jag märker, dag för dag, hur jag sjunker. Sakta men säkert blir det tyngre och tyngre; jag kommer knappt upp på morgnarna, gäspar hela dagarna, får huvudvärk och är låg. Stressen och röran på jobbet börjar ta ut sin rätt, jag kommer på mig själv att sitta och stirra in i skärmen, oförmögen att göra något.
Jag var hos min terapeut idag, vilket var lika bra som alltid. Det är bra att ha något ställe där man bara kan prata av sig. Just jobbet stod på dagordningen idag. Jag insåg hur påverkad jag är av allt strul på jobbet. Det var inte världens smartaste idé att byta arbetsuppgifter just nu, när allt annat strular. Å andra sidan ville jag inte låta chansen gå mig förbi. Och får jag bara besked vem som ska ta över mina gamla arbetsuppgifter, får jag bara chansen att strukturera upp det jag faktiskt ska göra och inte behöva dras med dubbel arbetsbörda, så vet jag att det kommer lätta.
Jag ska slåss mot den här depressionen den här vintern också. I år är jag kanske lite bättre rustad än tidigare år, ändå vet jag att det inte kommer bli lätt. Ni får nog stå ut med att jag skriver av mig här, för bloggen har blivit en viktig plats för mig. Sjumilakliv är min fristad. Förhoppningsvis tråkar jag inte ut någon på kuppen.