Sjumilakliv.se

Jag vet inte när det började. När vi träffades kunde vi prata, prata om allt… men nu fastnar mina ord i halsen. Jag klarar inte längre att säga till när jag behöver prata. När jag behöver muntras upp, när jag är låg. Istället sitter jag bara i mitt hörn, stirrandes på min skärm, och säger inget. Och han säger inget till mig.

Samtidigt inser jag att det här inte är något nytt. Hans sätt att reagera, eller snarare inte reagera, säger mig att det här har hänt förut. Många gånger. Att han är van vid att jag stänger in mig i mig själv, att jag inte säger något. Jag vet inte vad som är värst – att jag inte orkar säga något, eller att han inte gör det.