Jag är på konferens. På Aronsborgs kursgård i Bålsta utanför Stockholm. Här träffar jag andra som också jobbar som utbildare, får nya uppslag och idéer. En av workshopsen jag varit på handlade om hur man kan använda sociala medier i lärande och i vår organisation. Man gav exempel på facebook, twitter och bloggar som tidigare testats med positiva resultat. Och givetvis var det någon som var tvungen att göra sin stämma hörd.
Det är egentligen samma sak varje gång man pratar om sociala medier – det har det alltid varit, sen jag började skriva dagbok på nätet 1997. Nämligen en person, oftast lite äldre, som uttalar sig negativt. ”Ska vi verkligen ta bort SAMTALEN och ägna oss åt datorerna istället?!” är en vanlig kommentar. ”Ska vi inte möta människor?!” eller ”Sånt där ägnar sig bara ungdomar åt” några andra vanliga kommentarer.
Jag kunde inte sitta tyst, utan höjde rösten. Förklarade tålmodigt, men vänligt, att sociala medier inte är något man ägnar sig åt istället för att träffa människor – det är ett komplement. Det är inget som bara ungdomar använder sig av, 3 miljoner svenskar i alla åldrar har ett facebookkonto. President Obama, liksom Mona Sahlin och andra svenska politiker använder sig av twitter. Och det handlar inte om att sluta möta människor, utan att möta dem på de arenor där de redan finns. Att det handlar om att internet inte är ett redskap, det är en del av livet. Och det vore märkligt om vi inte vill träffa människor där de är, i sina liv.
Att det ska vara så svårt att förstå övergår mitt förstånd.