Konferens. För andra är ordet synonymt med glädje, fest, gemenskap och roligheter. För mig handlar det om något annat.
Att åka på konferens på kontoret innebär nämligen att min ensamhet sätts på sin spets. Det blir så otroligt tydligt när man är på konferens att ingen sätter sig bredvid mig på bussen. Att jag inte har något att säga när vi fikar. Att mina förslag och argument inte lyssnas till. Att platsen bredvid mig i konferensrummet är den som fylls sist.
Jag skulle givetvis kunna bjuda till mer. Ta initiativ, ytlighetsprata om sånt som jag varken har intresse eller kunskap om, föreställa mig så de andra ska gilla mig mer. Problemet är att jag har väldigt, väldigt svårt att göra det. Som jag sa till min terapeut – när man har varit ensam så mycket som jag har, så lär man känna sig själv väldigt bra. Och i och med det får man svårt att vara någon annan än den man är.
Idag flydde jag ut ur hotellet där vi var, sa att jag skulle ta en promenad efter lunchen medan jag i själva verket stod på parkeringen och hyperventilerade och försökte hålla panikångesten tillbaka. Efter några andningsövningar kunde jag torka tårarna och gå in igen, och jag lyckades dölja vad jag faktiskt gjort. Ingen märkte något.
Imorgon åker jag till Stockholm igen, och jag hoppas innerligt att jag känner mig stark nog att gå på WP-fika på Scandic Anglais när jag är klar på utbildningen. Vi får se om jag lyckas.
MacDanne
2 december 2009 at 18:58
Jag hoppas verkligen att du orkar komma, och jag har inget problem med att sitta bredvid dig. Tråkigt att jag nästan missade dig på Centralen i måndags, men jag hittade i alla fall fram så småningom.
Det är lite svårt att hitta någon, som man inte har en aning om hur den ser ut. Jag hade bara beskrivningen ”blå jacka och röd halsduk”. Jag såg dig där vid ringen, men jag tyckte att jackan såg mer grå-grön ut. Det kan dock ha berott på ljuset just där. När vi satt vid bordet, så såg den faktiskt mer blå ut.
Ett annat skäl till att jag inte trodde att det var du som stod där, var att du hade ”fel” mobil. Nej, jag menar inte att det är fel att ha den mobilen du har. Det är bara det att nästan alla jag känner har iPhone, och det blir nästan per automatik att man håller utkik efter någon med just iPhone.
Nu vet jag hur du ser ut, så nästa gång blir det inte lika svårt att hitta varandra.
Jag hoppas verkligen att du kommer i morgon.
Kaia
2 december 2009 at 18:59
Gud, vad jag känner igen mig. Jag är också Den Där. Tycker du är modig som vågar åka fast det är så!
Anna-Klara
3 december 2009 at 20:52
Jisses vad du är stark som orkar utsätta dig för detta. Eftersom jag läser detta när jag vet att du gick på WP-fika så beundrar jag dig ännu mer.
Sjumilakliv
4 december 2009 at 17:06
Tack… och kram!