Jag minns det så väl. Jag var sexton, sjutton år och tillbringade mina eftermiddagar och kvällar nere på mitt rum i källaren. Jag satt i den stora, orangea öronlappsfåtöljen i mörkret och skrev i min dagbok med rött kinatyg på utsidorna. På mitt vita skåp brann en sticka rökelse, i ljusstakarna brann vita ljus och värmeljus. Garbages första skiva, den med rosa boaludd på omslaget, snurrade i min stereo. Ensamheten var påtaglig, som om jag kunde ta på den. Samtidigt var jag lycklig, där i min egen värld där jag bestämde reglerna.
De här dagarna, minnena, känns som om de var igår. Som om fåtöljen var samma jag sitter i idag, som om mina dagböcker bara överförts till en laptop. Jag kan inte låta bli impulsen att lyssna på samma skiva igen, och fundera på allt som hänt under de här 13-14 åren. På att jag har växt som människa, men samtidigt är densamma.
Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och träffat mig själv. Gett mitt sjuttonåriga jag en kram, och försökt få mig att förstå att jag skulle klara mig igenom alla de motgångar jag skulle möta på vägen. Att livet inte är lätt att leva, men att jag skulle komma starkare igenom det. Hur jobbigt det än skulle kännas.