Sedan jag skrev sist har jag haft ett rejält sammanbrott. Det var en sen kväll, efter ett några dagars funderande och tänkande som det inte gick mer. Jag bröt ihop, tårarna rann, jag fick panikångest, kunde inte andas och ville bara dö. Som tur var fanns min sambo hemma och höll om mig till det värsta gått över. Dagen efter tog jag extra medicin, för att jaga bort det värsta. Höll mig hemma. Men det gick rätt bra, det försvann ganska fort – även om jag förstås alltid undrar när nästa sammanbrott kommer.
En ständig väntan, där jag gör mitt bästa för att leva mitt liv så mycket jag kan emellan svackorna.
Jag börjar bli van.
Sjumilakliv
21 juli 2010 at 20:28
Å, tack. Kämpigt… jag vet ju liksom inget annat. Men visst, varje gång jag bryter ihop undrar jag ju hur många gånger till jag ska orka med. Menmen, förhoppningsvis orkar jag fortsätta.
nattensbibliotek
21 juli 2010 at 16:51
Vad kämpigt du har! Du har min djupaste beundran. Hoppas du får några lättare dagar nu! Kram Siri
Miss Understood
22 juli 2010 at 07:05
Kram! Tänker på dig!
Asa78
27 juli 2010 at 09:30
Hej. Ny här. Mår skit. Vilket är bästa stället att få RIKTIG hjälp? Jag är skamsen över att bara överleva vardagen, speciellt som jag ensam tar hand om en liten son, han är värd en nöjdare mamma med mer energi.
Känner att nu går det nog inte utan medicin. Jag kan inte vila mig till energi. Jag kan inte öppna räkningarna. Tips om hjälp till en ledsen o skamsen mamma o tack för att folk som du skriver så vi andra kanske vågar skaffa hjälp
Sjumilakliv
27 juli 2010 at 21:39
Åsa – jag har svarat dig via mail istället. Hoppas du läser det. Tack för din kommentar.