Sjumilakliv.se

Att få nog på jobbet

Sjumilakliv — Wed, 01 Sep 2010 08:06:15 +0000

Jag fick nog på jobbet igår. Det är inte ofta det händer, tvärtom ganska sällan. Men den här veckan har jag jobbat hårt och effektivt, samtidigt som jag inte har fullt stöd av mina mediciner. Är ju bara på grundinställningen av Venlafaxinet ännu.

Så när jag ännu en eftermiddag får hjälpa till i receptionen och det första som händer är att jag träffar på en otrevlig kund, så får jag mig en törn. Resten av eftermiddagen förflöt hyfsat, men sen kom det till sist kommer in en kund som jag har hjälpt en hel del. Kunden är riktigt arg och påstår att jag har gjort fel trots att jag i själva verket har gjort mer än jag behövde – det är i själva verket kunden som inte läst informationen tillräckligt. Det ignorerar han helt, utan klagar på mig och den "usla service" han fått.

När han väl gått därifrån brister det. Jag sätter mig på mitt rum och kan inte stoppa tårarna från att falla. Normalt sett hade jag inte låtit sånt här påverka mig, men eftersom jag fortfarande är lite låg pga medicinen så kan jag inte hindra det. Istället sitter jag och gråter på mitt rum i en kvart eller så, och min chef kom in och undrade vad som hänt. Jag förklarade att det egentligen inte var något, bara en missnöjd kund som jag normalt sett kunnat hantera. Det var bara just idag det inte gick.

Jag åkte hem efter det, och ägnade kvällen åt att vila upp mig. Idag kommer jag mest jobba med mina arbetsuppgifter, så förhoppningsvis kommer inget liknande inträffa. Och imorgon ska jag återigen träffa min terapeut, förhoppningsvis har hon bra besked att ge så jag kan höja min medicin då.

Posted via email from Sjumilakliv

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar:

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

En förflyttning

Sjumilakliv — Sat, 21 Aug 2010 21:58:46 +0000

Jag tänkte mest bara berätta att Sjumilakliv.se kommer sluta uppdateras, och blogginlägg som skulle hamnat här kommer istället skrivas på http://sjumilakliv.wordpress.com. Många av inläggen här kommer också flyttas över dit, åtminstone de som handlar om psykisk ohälsa. Egen domän i all ära, men jag väljer att ta ett litet steg tillbaka. Till en wordpress.com-blogg.

Ni får gärna uppdatera länkar, rss-prenumerationer och annat.

Vi ses!

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar:

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Bipacksedel deluxe

Sjumilakliv — Sat, 21 Aug 2010 19:18:31 +0000

Dagens humor: bipacksedeln till Venlafaxinet är vansinnigt lång. Ungefär en halvmeter, där hela ena spalten är biverkningar uppradade efter kroppsdelar. Biverkning som påverkar nervsystemet, biverkningar som påverkar hjärtat, biverkningar som påverkar ämnesomsättningen och blodkärlen och körtlar och muskler och skelett och bindväv och allt möjligt.

Visserligen är det ju så att vissa biverkningar är mer sällsynta än andra, och man behöver ju inte drabbas av någon biverkning alls… men det känns ändå som att det kan bli spännande att börja med den här medicinen

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar: bipacksedel, biverkningar, efexor, venlafaxin

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

The meds they are a-changing

Sjumilakliv — Thu, 19 Aug 2010 19:34:24 +0000

Jag var och träffade min psykiater idag. Ja, min terapeut med för den delen. Vi pratade medicinering, rätt mycket. Att citalopram förvisso har fungerat bra, men jag är på maxdos när det gäller den nu. Kan inte höja mer. Och eftersom jag känner mig lite låg fortfarande, trots att jag höjt upp till maxdos, är den uppenbarligen inte perfekt för mig. Framförallt inte med tanke på att vi fortfarande bara är i augusti – min sämsta period, är som ni vet, december – februari. Och jag vågar inte gå mot den perioden med en medicin som vi inte kan höja om det behövs.

Alltså blir det medicinbyte. Jag säger adjö till Cipramil/Citalopram och tackar för de här 9-10 åren, och säger hej till Venlafaxin istället. Venlafaxin är ett SNRI-preparat, vilket innebär att de påverkar både noradrenalin och serotonin. Det kommer alltså fungera ungefär som citalopram + mirtazapin gjort för mig, men utan att göra mig dödstrött och utan att påverka vikten som mirtazapinet gjorde. Vilket känns trevligt.

På måndag börjar jag med den nya medicinen. Jag drar ner citalopramet till 20 mg, och börjar med venlafaxin parallellt. Går det bra, sätter vi ut citalopram helt och ökar venlafaxinet. Om det går bra, alltså.

Det återstår att se.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | 3 kommentarer |
Taggar: cipramil, citalopram, mediciner, mirtazapin, SNRI, SSRI

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Ännu en tung dag

Sjumilakliv — Tue, 10 Aug 2010 19:23:17 +0000

Jag ringde min terapeut idag – det är lättare att få tag i henne än i min läkare. Förklarade att det går åt helvete, att jag mått dåligt i en vecka nu och att det inte verkar lätta. Att det uppenbarligen inte funkar särskilt bra med mirtazapinet, men att jag inte vill gå tillbaka heller eftersom den gjorde mig så otroligt trött. Ett jäkla dilemma, helt enkelt.

Vi bestämde att jag ska höja mitt citalopram några dagar för att försöka häva den här låga episoden. Min terapeut kommer prata med läkarna, och höra av sig till mig om antingen en alternativ medicin eller permanent ökad dos citalopram. Vi får se hur det blir.

Tills vidare kämpar jag med det tunga, mörka, apatiska som intagit mig. Varje minimala motgång, om det så bara är att min smörgås går sönder när jag brer smöret eller att vattnet är slut i glaset när jag ska ta en klunk, gör mig ledsen. Nere. Orken och energin saknas, och även om det har börjat lätta lite ikväll efter att ha tagit en extra citalopramtablett vågar jag nog inte gå tillbaka till jobbet imorgon. Det krävs åtminstone en dag till av återhämtning innan jag kan vara mig själv och klara av att jobba. Som tur är har jag en förstående chef, jag pratade med henne idag och det var ok att jag uteblev några dagar. Förhoppningsvis kan jag gå tillbaka till jobbet på torsdag.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | 5 kommentarer |
Taggar: citalopram, Depression, episod, Jobb, låg, mirtazapin

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Verkligheten brister återigen

Sjumilakliv — Mon, 09 Aug 2010 21:10:37 +0000

Jag trodde verkligen att det gick bra. Att jag skulle klara av att fasa ut mirtazapinet utan att bli låg igen. Och det kändes verkligen som att det gick bra, där i början.

Ack så fel jag hade.

Jag har, mer eller mindre, varit låg i en vecka i sträck nu. Jag är melankolisk, har lätt till tårar, lätt till alla de där självdestruktiva tankarna som skickar ner mig i en spiral av dåliga tankemönster tills jag hamnar på botten. Jag kan inte sova, utan ligger vaken i timmar på nätterna och undrar varför jag lever egentligen. Om det är värt att fortsätta kämpa.

Imorgon kommer jag ringa min terapeut och säga att det inte går längre. Att det är alldeles för jobbigt just nu för att jag ska orka med en hel höst av jobbande. Att jag hela tiden balanserar på en tunn tråd som brister gång på gång under mina fötter. Jag behöver mer medicin, och jag behöver den nu. Annars är det risk för att jag hamnar där igen, där jag verkligen inte orkar mer. Och vill ge upp.

Jag vill inte komma dit, inte igen. Inte efter att ha haft ett år som varit förhållandevis (dvs med mina mått mätt) bra. Jag måste få hjälp om jag ska orka med det här.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar: Depression, låg, medicin, mirtazapin, utfasning, verkligheten brister

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Jag har inget val

Sjumilakliv — Fri, 06 Aug 2010 07:36:28 +0000

Jag var hos min terapeut igår, och vi pratade om hur sommaren har varit och hur det har fungerat att återgå till jobbet.

Terapeuten: Gick det bra att gå tillbaka till jobbet efter semestern? Eller var det jobbigt att börja gå upp tidigt på morgnarna igen?
Jag: Nej, det gick bra. Jag började ställa tillbaka dygnet ungefär en halv vecka innan jag började jobba, så det fungerade bra.
Terapeuten: Åh, vad duktig du är som klarar att göra det!

…men saken är den att jag är inte alls duktig. Det handlar om nödvändigheter på grund av min depression, inte om att vara duktig.

Jag klarar inte att ställa tillbaka dygnet för fort. Gör jag det blir jag för trött, blir jag för trött blir jag lättare deprimerad. Så vill jag klara en återgång till jobbet utan att sjunka som en sten efter några dagar måste jag tänka på sömnen.

Samma sak med social samvaro. Några kollegor var ut och tog en öl i onsdags, jag avböjde att följa med eftersom det var mitt i veckan. ”Gud vad duktig du är som tänker så” sa de, när det egentligen handlar om något helt annat: att träffa människor är ansträngande (och också välgörande) för mig. Jag gör det hela dagarna på mitt jobb, därför behöver jag vila kvällstid. Dessutom är alkohol inte bra för den som har en depression, och att dricka alkohol mitt i veckan är en risk jag helt enkelt inte kan ta. Går man ut och tar en öl lägger man sig troligtvis också senare, och då var vi där igen. Sömnen.

Jag är inte duktig. Jag har bara lärt mig att anpassa mitt liv utefter mina och min depressions förutsättningar. Jag gör så många små justeringar i vardagen för att må så bra som möjligt att jag knappt kan räkna dem alla. Allt ifrån vilken mat jag lagar, till när jag kliver upp på morgonen eller när jag går och lägger mig, till vilka program jag ser på tv på kvällstid. Allt är in i minsta detalj optimerat för att jag ska må så bra som möjligt.

Vill jag må bra måste jag försaka vissa saker, vilket för mig är okej. Det är sånt mitt liv är. Jag har vant mig.

Men kalla mig inte duktig. Jag har inget val.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | 4 kommentarer |
Taggar:

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Min hjärna sviker

Sjumilakliv — Thu, 05 Aug 2010 19:50:27 +0000

Jag har varit låg i tre dagar nu. Känt det där tunga, gråa som ligger över mig.

Det kanske egentligen inte syns på utsidan. Jag ser ut som vanligt, lite mer tillbakadragen mimik kanske. Jag går till jobbet, gör det jag ska – men umgås inte lika mycket med mina kollegor. Pratar och skrattar inte i fikarummet, utan sitter på mitt rum och försöker fokusera på jobbet. Jag har helst musik på i bakgrunden för att jag ska kunna ägna mig åt jobb och inte försjunka ner i deprimerade tankar.

Samtidigt finns det där. Den där skörheten, känslan av att jag balanserar på en tunn tunn tråd som närsomhelst kan brista. Det påverkar mitt inre också. Jag blir fumligare, klumpigare, tappar saker och stöter i bord. Jag får sämre minne under mina dåliga dagar, glömmer hela tiden bort vad jag håller på med, får skriva upp planeringen för dagen för att inte glömma något ärende eller nåt mail som måste åtgärdas. Det tar på krafterna att det blir såhär, det är jobbigt att man inte är sitt vanliga jag och att allt som normalt sett går snabbt och lätt är en kamp. Men skörheten är värst. Att minsta kommentar, minsta motgång kan få mig att hata mig själv, ge mig domedagstankar och börja gråta.

Som nu ikväll. Jag hade en uppgift, en sak jag behövde göra. Ett uppdrag där jag behövde prestera och åstadkomma något som jag skjutit upp hela veckan. Som jag inte klarat av att göra tidigare i veckan, jag har varit för djupt nere (men långt ifrån på botten). Och det går inte. Det går bara inte. Jag får inte till det, får inte fram något och istället för att bli kreativ och konstruktiv blir jag handlingsförlamad. Arg på min egen oförmåga, arg på min hjärna som vägrar samarbeta bara för att jag har en dålig dag.

Jag drar mig undan, vill inte prata med någon. Vill inte känna de här känslorna och tänka de här tankarna heller, men kan inte få bort dem. Kan inte, vill inte, orkar inte. Och vem fan bryr sig egentligen? Vem?

Kan jag inte bara få slippa?

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar:

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Grått, grått, grått

Sjumilakliv — Wed, 04 Aug 2010 07:09:54 +0000

Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne…?

Nej. Idag är ingen bra dag. Samtidigt vet jag inte om det är en tillfällig dipp eller om det är det vanliga, återkommande. Allt jag vet är att världen känns tung idag, jag rör mig i slow-motion och får kämpa för varje andetag. Jag tog mig till jobbet, det gjorde jag – men jag vet inte hur länge jag blir här eller hur mycket jag orkar med.

Det är bara att kämpa. Kämpa en dag til.

Posted via email from Sjumilakliv

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar:

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

När intensiteten hindrar

Sjumilakliv — Fri, 30 Jul 2010 20:40:00 +0000

Igårkväll letade jag efter ett inlägg som jag var övertygad om fanns här i bloggen. Dock hittade jag det inte, så jag antar att jag får skriva det igen. Det handlar om vänskap.

Jag har, som många av er redan vet, haft lite svårt för det här med vänner under mitt liv. Jag har haft flera goda vänner, men de flesta har på ett eller annat sätt valt att försvinna ur mitt liv. Det brukar ske när de inser att jag har en hel del bagage med mig, i form av depression och jobbiga händelser. När det blir uppenbart lägger många benen på ryggen. I andra fall brukar det ske på ett annat sätt, så jag tänkte förklara det här.

Eftersom jag har få riktigt nära vänner, framförallt som bor någorlunda nära där jag bor, brukar jag bli väldigt glad när någon verkar vara intresserad av att bli vän med mig. Jag vet med mig att jag måste försöka hålla tillbaka, inte berätta så mycket om mig själv och min bakgrund. Om jag klarar det, brukar vänskapen bli lite längre.

Men det som slutligen händer, är att jag inte kan stå emot. När en person visar intresse för mig, vänskapligt intresse, blir jag så glad och tacksam att jag inte kan stå emot. Eftersom min nya vän uppmuntrar mig, säger att det är lugnt, att jag kan berätta – då gör jag det. Jag öppnar mig. Berättar om mitt liv, hur jag är, vad jag varit med om. Hur mitt liv ser ut idag. Min vän intalar mig att jag kan öppna mig helt, och jag, min dumma jävla idiot, går på det.

Då spricker det. Jag är för på. För intensiv. För ärlig.

Sen händer det. Min vän pratar inte lika mycket med mig längre. Konversationerna blir färre, ytligare. Snart står jag där igen, min vän gått vidare och slutar höra av sig. Telefonen är tyst, msn-listan likaså – man kanske hörs genom nåt reply på twitter eller en “like” på facebook. Snackar lite om man ses på stan.

Och jag återgår till att ha ytliga relationer. Vara den glada, ytliga, roliga tjejen som inte går på djupet, eftersom jag så innerligt vet hur det slutar. Varenda gång. Jag döljer mina innersta tankar och känslor, och låter dem bara pysa ut här i bloggen. Återgår till min ensamhet, den förhatliga – men den sårar mig åtminstone inte.

Jag och vänner är sannerligen ingen bra kombination. Förhoppningsvis slutar jag snart försöka - det gör så ont varje gång jag misslyckas.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | 5 kommentarer |
Taggar: besvikelse, intensitet, personlighet, vänner, vänskap

Feed enhanced by Better Feed from Ozh