RSS
 

Archive for the ‘Personligt’ Category

Det här med vänskap

15 Jul

En del kvällar drar det över mig. Melankolin. Oftast händer det när jag tänker på mitt liv.

Visst, jag har det bra. Jag har ett jobb jag älskar och trivs med. Jag bor i ett mysigt hus på landet. Jag har en sambo jag älskar, två hundar som är allt för mig. Men det saknar något i mitt liv. Något som alltid saknats, mer eller mindre.

Vänner.

Jag har över 100 kontakter på facebook. Människor som jag stött på på det ena eller andra sättet i mitt liv. Men ingen av dem kan jag kalla en riktig vän. Vissa kan jag prata med om bra saker, öppna mig för – men de bor alla mer än 30 mil bort. Jag har haft vänner, under tiden då jag pluggade exempelvis, men det var sex-sju år sen. Sedan jag flyttade hit, dvs för fem år sen, har jag varit mer eller mindre helt utan vänner.

Visst har jag försökt. Jag har försökt träffa folk, nya vänner genom mitt intresse. Jag har fiskat runt lite på nätet efter folk som verkar trevliga. Tagit nån lunch med ytliga jobbekanta och kollegor som förvisso varit trevliga, men som uppenbarligen inte är på min våglängd.

Jag har undrat så många gånger om det är mig det är fel på. Om det är min blandning av livsglädje, melankoli, nördighet och ensamhetsbehov som gör att folk inte riktigt gillar mig. Om jag helt enkelt är för udda för att anses vara en bra människa. Eller om det är ren och skär jävla otur. Jag tycker själv att jag är en rätt bra människa. Att jag har bra idéer och åsikter, att man kan lita på mig och att jag är ganska rolig. Men uppenbarligen håller andra inte med mig.

Så det gör ont, det gör så skärande ont när min sambo åker iväg och umgås med sina vänner och jag stannar hemma som vanligt. Att jag sitter hemma med min dator i knät, och inte har någon att kommunicera med förutom via datorn. Det gör ont när vi träffar våra gemensamma parvänner, och jag känner att jag inte riktigt är med. Att det finns ett litet avstånd till mig, jämfört med det andra.

Det gör så jävla ont. Och jag verkar inte hitta något slut på det.

 
 

En tung sommar

01 Jun

Det är märkligt.

Det som har drabbat mig och min familj är något som drabbar andra människor dagligen. Det är inget nytt, inget konstigt och inget ovanligt. Ändå har det slagit mig till marken som ett hammarslag, trots att jag borde veta bättre.

Och även om jag vet att det troligtvis ordnar sig, att vi förhoppningsvis kommer ur det här starkare, så går det inte in. Den där rädslan och paniken som sköljde över mig när jag fick veta vad som hänt finns fortfarande kvar. Varje andetag är tungt, varje minut hotar tårarna att bryta fram på nytt.

Kanske hade det varit annorlunda om inte varje dag varit en kamp för mig redan. Kanske hade jag då orkat med det här utan att bli förtvivlad och mest av allt vilja ge upp.

Allt jag vet är att sommaren 2010 kommer bli mycket, mycket tung för mig. Förhoppningsvis kommer ljuset någonstans på andra sidan.

 
 

Rasar samman

31 Maj

Vad gör man när livet rasar samman? När allt det man varit tacksam för försvinner? När de få tryggheter man haft plötsligt är osäkra, när man inte vet hur morgondagen ser ut?

Jag vet inte. Jag verkligen inte.

Mitt liv har varit kantat av mörker och ångest tidigare, och från och med idag blev det bara ännu värre. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag vet inte om det går att ta sig ur överhuvudtaget.

Allt jag vet är att mina ok plötsligt blev mångdubbelt tyngre att bära.

 
 

Mitt liv som Nörd

04 Maj

Mattias Boström skrev häromdagen om att växa upp som nörd, och jag kände verkligen igen mig. För även jag hör till nördarnas skara.

Jag hade inget specifikt intresse som jag nördade ner mig i under barndomen – men min första fascination, som var rätt kortlivad, rörde Pompeji, den italienska staden som begravdes under ett lavatäcke. Jag gjorde ett extra eget arbete i femman om pompeji, och läste det jag kunde komma över om staden.

När jag blev äldre fastnade jag för andra saker. Jag läste allt jag kunde komma över om Ebolaviruset, grottade ner mig i väderfenomen, stormar och dess ursprung – och läste böcker och vetenskapliga artiklar på lektionerna på gymnasiet. Mina lärare förstod mig inte alltid, och suckade lite över att jag läste medicinska artiklar på engelska som knappt min engelsklärare förstod.

Som vuxen har jag haft stor nytta av mitt nörderi. Jag är en fena på att ta in stora mängder text på kort tid, jag lär mig fort när det gäller sånt jag är intresserad av. Jag har mängder med värdelöst vetande i huvudet om allt ifrån höns till melodifestivalen, hundar, glee och psykologi. Jag jobbar förvisso inte med något av mina nörderiintressen, men jag har ändå nytta av mina kunskaper och mina nördegenskaper varje dag.

En gång nörd, alltid nörd.

 
Kommentering avstängd

Posted in Personligt, Skrivet

 

Åh, Herregud!

20 Apr

Jag råkade av en slump se Jonas Gardells ”Åh, Herregud!” som gick på svt1 idag. Och det fick mig att fundera på det här med tro.

Jag är uppvuxen i en icke-religiös familj. Jag och min syster är förvisso döpta, men i övrigt höll mina föräldrar oss ifrån religiösa sammanhang, eftersom de ville att vi skulle kunna göra ett aktivt val själva när vi var vuxna. Alltså gick vi aldrig i söndagsskola, vi var inte med i frireligiösa scouter och läste varken bibeln eller bad bordsbön till maten.

Dock valde både jag och min syster att konfirmera oss. I mitt fall gjorde jag det inte för att få presenter, utan för att jag var i en sökande period och helt enkelt tyckte att jag visste för lite om kristendomen. Under tiden i konfirmationsklassen kom jag fram till att kristendomen nog inte var tillräckligt tillåtande för min smak, men valde ändå att slutföra konfirmationen. Jag kände mig inte hemma i svenska kyrkans fyrkantiga ram – min gud fick inte riktigt plats där.

Sedan dess har jag nog varit sökande. Jag betraktar mig som andlig, men inte religiös. Jag har en inre övertygelse om att det finns något större, något högre, men jag vet inte om jag anser att Jesus var guds son (även om jag håller med om att han var en hyvens karl med många bra idéer). Jag älskar kyrkor för deras vackra arkitektur och stämningen, men jag kan inte påstå att jag känner mig närmare gud i en kyrka.

Istället är jag nog som så många andra svenskar – andlig i det lilla, personlig i min relation till vad-det-nu-är som är den där högre makten. Och jag är övertygad om att min tro är lika sann som vilken annan tro som helst.

 
 

Den bästa stunden

17 Apr

Smulgubbe frågar sina läsare vilken som är favoritstunden på dagen. Den som är allra mest helig. Hon nämner själv att morgonen är hennes heliga stund, men för mig blir svaret ett annat: kvällen.

Det är samma sak varje kväll. Efter att ha kommit hem från jobbet, stökat undan det värsta i köket, lagat mat, motionerat snabeldraken (aka dammsugar’n) eller dragit igång en tvätt eller vad jag nu fått för mig, så tar jag plats i min älskade favvofåtölj, lägger upp fötterna på fotpuffen och har laptopen i knät. Jag går igenom vad som hänt på twitter, läser min GReader, kollar in mina favoritbloggar och om något nytt hänt i Gleeland, eller om nyhetssajterna har något särskilt att komma med. Slår på tv’n och låter den brusa i bakgrunden.

När det är gjort, tar jag fram Windows Live Writer eller loggar in på sjumilakliv.se. Vilar händerna på tangenterna ett tag, och låter sen orden flöda. Skriver ett kort inläggg, ett långt, en recension eller en betraktelse. Något som min hjärna gått och tänkt på, eller något som bara tar plats i mitt medvetande där och då.

Kvällsstunderna med laptopen är för mig heliga. Det är då jag skalar bort alla lager och bara är mig själv. Det är då jag oftast kommunicerar med mina vänner, uppdaterar mig på det som är viktigt i Mitt liv. Utan dem, ingen Sjumilakliv.

 
Kommentering avstängd

Posted in Personligt, Skrivet

 

Ett öppet brev till mina chefer

07 Apr

Kära chefer. Jag vet att ni vill väl. Jag vet att ni bekymras över min sjukfrånvaro. Jag vet att syftet med ett ”hälsosamtal” är gott, att det ska leda till något bra.

Men förra gången jag hade ett sådant samtal, så blev det verkligen inte bra. Det var förvisso med min förra chef, som inte jobbar kvar längre… men hela det samtalet kändes som en stor kränkning. Istället för att mötas av förståelse kring min sjukdom, möttes jag av ignorans. Istället för att hon förstod att det var kämpigt för mig med min depression, frågade hon mig om jag var lat. Om jag hellre stannade hemma en dag extra än att gå till jobbet. Istället för att vilja göra det bästa för mig, så straffade hon mig – bestämde sig för direkt kontraproduktiva åtgärder. Jag mådde så dåligt, kände mig så kränkt och missförstådd efter det samtalet.

Jag önskar så att ni kunde få leva mitt liv i en månad. Att ni också skulle få känna på hur det är att sluta med alla kvällsaktiviteter eftersom man inte orkar något annat än att jobba. Hur det är att tvingas tacka nej till middagar hos grannarna, eftersom man vet att sådana sociala sammanhang tär för mycket på mig och att jag måste betala för det i efterhand. Jag önskar att ni kunde få känna hur det känns när er sambo sticker iväg på saker med sina vänner, medan ni inte längre har några vänner kvar att umgås med. Det finns ju aldrig ork till det. Att ni visste hur det var att se den egna kroppen öka mer och mer i vikt på grund av mediciner och tröstätande, som ni inte har kraft och energi att jobba med. Att ni lämnat in hela er journal till er chef för att de ska förstå, och hur förnedrande det kändes att veta att chefen läst precis allt om varför jag mår som jag gör.

Hela mitt liv är anpassat till min diagnos – återkommande depressiva episoder. I varje liten sak jag gör, tar jag hänsyn till eventuella låga perioder. Jag prioriterar alltid mitt jobb, och vill verkligen jobba heltid så länge det bara går. Det får konsekvenser. Jag har exempelvis ett extremt stort sömnbehov, som gör att jag behöver sova 10-12 timmar varje natt för att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Lyckas jag inte sova tillräckligt i veckorna, måste jag ta igen det på helgerna. Och även om ni bara ser de dagar jag inte är på jobbet, så önskar jag att ni kunde förstå vilken fantastisk vinter jag har haft, med tanke på att jag klarat att jobba heltid ända fram till nu. Och jag har en förhoppning att jag ska fortsätta klara att jobba heltid.

Jag har bestämt mig för några få saker. Jag ska begära att få ha med min fackliga representant på hälsosamtalet. Jag ska också förklara varför jag vill det, och berätta exakt hur det kändes att bemötas av tvivel och anklagelser som vid det förra mötet. Att bara det faktum att de ville ha ett hälsosamtal utlöste panikångest, och att jag fick kämpa mot tårarna på bussen hem. Förklara att jag förstår att de är bekymrade, men att min sjukdom är ärftligt betingad (vilket de redan vet) och att man därför inte kan tro att det går att trycka på en knapp så att den försvinner. Att det här är en kamp jag måste utkämpa varje dag, och att jag behöver deras stöd – inte misstro – för att klara den.

 

En gång till

03 Apr

Det är få saker som gör mig så arg, less och besviken som mitt eget tillkortakommande. Det spelar ingen roll om det handlar om att skrivandet inte går som jag vill, bloggdesignande går åt helvete, att jag inte lyckas gå ner i vikt,  eller att jag kör fast i läsandet. Alla misstag av den sorten gör att jag tappar sugen, känner mig nere och hamnar i någon negativ spiral som jag har svårt att bryta mig ur.

Just idag handlar det om att jag sedan igårkväll försökt göra om designen på min blogg. Jag vet precis hur det ska se ut, och jag har gjort två eller tre olika designer som inte fungerat. Jag har utgått från olika teman, som alla ska vara enkla att modifiera och fungera bra – men inget går. Min instinktiva känsla blir att ge upp, strunta i allt och… gå och lägga mig. Ellernåt. Men den här gången tänker jag inte ge upp. Det är bara att försöka en gång till.

 
 

Rätten att bestämma om sin egen död

18 Mar

Jag läser i tidningarna idag om den 31-åriga kvinna som vädjat till Socialstyrelsen om att få sluta sitt eget liv. En kvinna som varit bunden till en respirator sedan hon var sex år gammal, en kvinna med en kronisk, dödlig sjukdom. Hon vill ha möjligheten att bestämma om sin död på samma sätt som hon idag kan bestämma om sitt liv.

Frågan om Eutanasi, som aktiv dödshjälp heter med ett finare ord, har intresserat mig länge. Jag skrev exempelvis mitt projektarbete i gymnasiet om just Eutanasi, och plöjde litteratur, läste betänkanden och gjorde enkäter i olika åldersgrupper. Jag är mycket medveten om att frågan om Eutanasi är komplex och inte kan avgöras på en kafferast, men jag tycker inte vi kan blunda för det här längre. Ju mer avancerat vår sjukvård blir, desto större är risken att våra svårt sjuka hamnar i situationer där de tvingas lida onödigt länge.

Egna upplevelser saknas inte. Min mormor somnade in på sjukhus efter att man från sjukvårdens sida agerat enligt passiv dödshjälp – man valde helt enkelt att inte sätta in fler resurser, att inte göra ännu ett försök att rädda min mormors liv. Jag och min familj var tacksamma över det, eftersom vi inte ville att min mormor skulle behöva lida mer. En nära bekant till familjen levde dock som ”grönsak” under en lång tid, dvs vid liv men troligtvis inte vid medvetande (oförmögen att kommunicera med omvärlden), innan en kraftig infektion satte stopp för hans liv. Jag pratade med vår bekants fru, som ville att han skulle få somna in – men som fick se sin en gång så livskraftiga man bli ett vårdpaket innan han slutade sina dagar.

Jag anser att människan måste kunna få välja att avsluta sitt liv med sjukvårdens hjälp. Lider man av en obotlig, dödlig sjukdom måste det vara upp till var och en själva att bestämma när de vill slippa ifrån sina plågor. Det kan man göra på samma sätt som man idag exempelvis registrerar donatorer – gör ett register där de människor som vill ha möjligheten att avsluta sina liv i förtid om endast lidande kvarstår kan anmäla sig. Ett nationellt register med fullständig sekretess, där man får definiera vid vilka situationer läkare ska ha rätt att avbryta vården och aktivt avsluta ens liv.

Jag hoppas innerligt att något av våra politiska partier vågar ta tag i frågan om Eutanasi nu, och ger socialstyrelsen och övriga intresseorganisationer uppdrag att utreda under vilka former det kan införas i Sverige. Det är dags att vi blir ett humant, medkännande samhälle fullt ut – att vi låter våra medborgare bestämma om sin egen död, eftersom vi redan kan bestämma om våra liv.

(Läs gärna mer om ämnet hos Juridikbloggen, Trollhare och Scratches and dust)

 

När lusten inte räcker till

11 Mar

Jag heter Sjumilakliv, och jag är asexuell. Åtminstone näst intill. Sex lockar mig inte, sex kan förvisso vara skönt men inget som jag tänker särskilt mycket på. Eller ens vill ha. I det sexualiserade samhälle vi lever i känner jag mig ofta rätt bortkommen. Som om ingen annan är som jag.

Min sexdebut skedde när jag var femton år. Ett år senare förlorade jag oskulden. Min tonårstid innebar trevande, vilset experimenterande under några år för att försöka ta reda på vad jag gillade. Något som kraschade i och med att jag blev våldtagen av en dåvarande okänslig pojkvän. En kille som troligtvis inte förstod vad han gjorde när han tjatade till sig sex av sin motvilliga flickvän. En tonårsgrabb som troligtvis inte förstod att han när han tryckte ner mig i sängen och fortsatte, trots att jag sa nej och bad honom sluta, förstörde en stor del av mig där och då.

Jo, det händer att jag vill ha sex. Det händer dock väldigt sällan. När jag träffar någon, när allt är nytt och pirrande sker det oftare, men efter ett några månader försvinner min sexlust. Det kan gå månader, eller upp till ett halvår mellan de gånger jag spontant känner mig sugen på sex. Jag tycker om närhet, kramar och kyssar – men inte mer än så. Onani är inget jag ägnar mig åt. Och det hela vore väl inget problem, om det inte vore för att man som Duktig Flickvän ska gilla sex. Man ska vara kåt, vilja ha sex ofta och njuta. Jag gör inte det.

Jag mår ganska dåligt över det här. Jag har en underbar sambo som accepterar att jag har extremt låg sexlust, men när jag tänker på hur sällan vi har sex vill jag bara gråta. Jag har försökt, jag har testat kosttillskott, testat att försöka ha sex trots att jag inte vill, men… det går inte. Det går bara inte. Min kropp reagerar inte, jag känner inget. Det blir bara obehagligt och jobbigt och jag känner krav fast inga såna finns.

Så jag har förlikats med tanken. Jag är asexuell, eller har åtminstone extremt låg sexlust. Jag är okej med det, men jag kan inte låta bli att tycka synd om min sambo. Djupt inne i mig, finns alltid det dåliga samvetet. Tanken att jag inte räcker till.

 
 

Sex år av kärlek

20 Feb

För sex år sedan bodde jag i en av sveriges större städer. Jag hade en tvåa på 60 kvadrat, hade lämnat universitetet, var singel sedan tre år tillbaka och jobbade som lärare. Jag hade precis köpt min första bil, och försökte hitta människor att umgås med i stan jag kände väl till men inte kände så många i.

Jag var mer än lovligt trött på att vara singel, och hade därför anmält mig på diverse dejtingsajter på nätet för att sondera terrängen lite i min nya stad. Den veckan dök ett nytt namn upp, en kille som bodde en bit bort och som verkade trevlig. På lördagen dök han upp i min onlinelista, frågade vad jag gjorde. Efter lite pratande fram och tillbaka bestämde vi att vi skulle ses och titta på Melodifestivalen tillsammans.

När jag öppnade dörren, den där lördagkvällen, tappade jag hakan. Han hade vackra blå ögon, ett underbart leende och var mycket snyggare än på det foto jag hade sett. Vi pratade om himmel och jord, diskuterade Melodifestivalslåtarna, åt kantarelltoastar och drack vin och nånstans när klockan blivit sent kysstes vi.

Han blev kvar till dagen efter, och ikväll har vi tillbringat sex år tillsammans. Det firar vi genom att göra det vi gjorde då; titta på Melodifestivalen och trivas tillsammans.

Jag älskar dig, allrakäraste J.

 
 

Sjumilakliv i filmformat

07 Feb

Martin på Kärleksförklaringar till förbannelse utmanade mig via twitter igår att göra en film som speglar mig och är som ett soundtrack eller signaturmelodi till mitt liv. Självklart antar jag utmaningen, och har därför gjort en liten film med mobilfoton från min vardag och annat som jag tycker definierar mig. Martin föreslog att vi skulle använda Animoto, men jag valde att göra en lite längre film och lägga den på Vimeo istället.

Varsågoda – Sjumilakliv i filmformat:

 
 

Om slutet var nära

06 Feb

Nattens bibliotek skriver om vem man skulle ringa om man låg för döden. Det där är en fråga som jag tänkt mycket på. Som jag skrev häromdagen, så finns det människor jag önskar att de fanns mer i mitt liv idag än vad de gör. En av dem är en sån där person jag skulle ringa, och skulle vilja träffa igen innan jag går vidare.

Samtidigt har man ju självklara personer man skulle vilja ha nära när slutet närmar sig. Min sambo, mina föräldrar, min syster och mina syskonbarn är självklara. Några av mina vänner likaså. Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.

 
 

Att välja och ångra

04 Feb

Jag har funderat på saker man gjort – eller inte gjort – i sitt liv idag. Chanser man inte tagit, tillfällen man missat. Människor som försvunnit ur ens liv av den ena eller andra orsaken. Val man ställts inför, som varit svåra och näst intill omöjliga att göra.

Och det slår mig att det jag ångrar är de där gångerna då jag fegat ur. Då jag tvekat, valt den säkra vägen istället för att kasta mig ut i det okända. Jag ångrar inte mina misslyckanden, de gånger det gått åt skogen. Bara sånt jag inte vågat göra.

Vissa saker ångrar man mer än andra. Det finns fortfarande tillfällen som jag önskar att jag kunde få resa tillbaka till, och göra ett annat val. Det finns strider jag önskar att jag hade kämpat mer för, människor jag önskar att jag inte hade släppt taget om. Å andra sidan vet jag att ett ändrat beslut då hade inneburit att mitt liv som det ser ut idag hade ändrats totalt. Och även om jag kan ångra saker och ting, så trivs jag ändå med mitt liv.

Kanske är det det som är livet – att göra sina val, men även reflektera kring och undra hur livet hade tett sig om man gjort annorlunda. Kanske är det det som får oss att växa och utvecklas som människor.

 
 

Bloggfunderingar

02 Feb

Jag har funderat mycket på min blogg sedan igår. Funderat på om jag verkligen ska fortsätta skriva såhär öppet och ärligt som jag gör. Jag har fått mig en törn, och grubblar just nu på hur jag ska göra. Ska jag fortsätta skriva under alias om min depression, eller ska jag välja bort de delarna och blogga mer allmänt?

Det finns ju några olika alternativ. Jag kan tex lösenordsskydda de mest privata inläggen. Eller välja att ta ett steg tillbaka på andra sociala sajter och nätverk. Eller fortsätta som jag gör, fortsätta blogga om det som far genom mitt huvud.

Jag har inte bestämt mig, men jag antar att det kommer märkas hur jag gör.