Jag läste en sån där nyhet i tidningarna idag. En sån där nyhet som känns som om den är skriven bara för mig. Idag var det Aftonbladet det handlade om.
Nu var inte artikelns budskap fullt lika illa som rubrikens. Det handlade om att barn vars mammor började äta antidepressiva under graviditeten fick ökad risk för komplikationer, inte de som redan åt antidepressiva när graviditeten startade.
Jag har skrivit om mina funderingar kring att skaffa barn tidigare. Om att det är ett stort, svårt beslut som jag inte känner mig riktigt redo att ta ännu. Att jag faktiskt inte har någon aning om det vore ett bra steg för mig att skaffa barn, eller om jag ska fortsätta njuta av ett liv helt och hållet på mina villkor. Min medicin är ännu ett dilemma. Vågar jag skaffa barn samtidigt som jag äter antidepressiva? Eller ska jag våga sluta med dem under tiden? Vill jag överhuvudtaget föra vidare mina gener, och riskera att få ett barn som drabbas av depressioner och ångest när h*n blir äldre?
När jag träffar mina syskonbarn tänker jag att det inte vore så dumt ändå. De är så trevliga och goa (14, 4 och 1 år gamla), att jag kan sakna det där med barn när jag träffar dem. Tänka att en son eller dotter skulle vara roligt. Å andra sidan är det så mycket som skrämmer mig. Jag gillar inte spädbarn, utan tycker att barn är trevligast när de blivit stora nog att de går att prata med. Jag har problem med trötthet och ork redan nu, hur skulle det bli med ett barn dessutom?Eftersom sambon har eget företag skulle jag troligtvis få dra det tunga lasset. Balansera ett litet barn tillsammans med min depression på randen till vad jag klarar av. Det skrämmer mig.
Så jag tar inget beslut nu heller, utan låter tankarna sjunka undan till en annan dag. Kanske faller beslutet på plats alldeles av sig självt.
