Kära chefer. Jag vet att ni vill väl. Jag vet att ni bekymras över min sjukfrånvaro. Jag vet att syftet med ett ”hälsosamtal” är gott, att det ska leda till något bra.
Men förra gången jag hade ett sådant samtal, så blev det verkligen inte bra. Det var förvisso med min förra chef, som inte jobbar kvar längre… men hela det samtalet kändes som en stor kränkning. Istället för att mötas av förståelse kring min sjukdom, möttes jag av ignorans. Istället för att hon förstod att det var kämpigt för mig med min depression, frågade hon mig om jag var lat. Om jag hellre stannade hemma en dag extra än att gå till jobbet. Istället för att vilja göra det bästa för mig, så straffade hon mig – bestämde sig för direkt kontraproduktiva åtgärder. Jag mådde så dåligt, kände mig så kränkt och missförstådd efter det samtalet.
Jag önskar så att ni kunde få leva mitt liv i en månad. Att ni också skulle få känna på hur det är att sluta med alla kvällsaktiviteter eftersom man inte orkar något annat än att jobba. Hur det är att tvingas tacka nej till middagar hos grannarna, eftersom man vet att sådana sociala sammanhang tär för mycket på mig och att jag måste betala för det i efterhand. Jag önskar att ni kunde få känna hur det känns när er sambo sticker iväg på saker med sina vänner, medan ni inte längre har några vänner kvar att umgås med. Det finns ju aldrig ork till det. Att ni visste hur det var att se den egna kroppen öka mer och mer i vikt på grund av mediciner och tröstätande, som ni inte har kraft och energi att jobba med. Att ni lämnat in hela er journal till er chef för att de ska förstå, och hur förnedrande det kändes att veta att chefen läst precis allt om varför jag mår som jag gör.
Hela mitt liv är anpassat till min diagnos – återkommande depressiva episoder. I varje liten sak jag gör, tar jag hänsyn till eventuella låga perioder. Jag prioriterar alltid mitt jobb, och vill verkligen jobba heltid så länge det bara går. Det får konsekvenser. Jag har exempelvis ett extremt stort sömnbehov, som gör att jag behöver sova 10-12 timmar varje natt för att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Lyckas jag inte sova tillräckligt i veckorna, måste jag ta igen det på helgerna. Och även om ni bara ser de dagar jag inte är på jobbet, så önskar jag att ni kunde förstå vilken fantastisk vinter jag har haft, med tanke på att jag klarat att jobba heltid ända fram till nu. Och jag har en förhoppning att jag ska fortsätta klara att jobba heltid.
Jag har bestämt mig för några få saker. Jag ska begära att få ha med min fackliga representant på hälsosamtalet. Jag ska också förklara varför jag vill det, och berätta exakt hur det kändes att bemötas av tvivel och anklagelser som vid det förra mötet. Att bara det faktum att de ville ha ett hälsosamtal utlöste panikångest, och att jag fick kämpa mot tårarna på bussen hem. Förklara att jag förstår att de är bekymrade, men att min sjukdom är ärftligt betingad (vilket de redan vet) och att man därför inte kan tro att det går att trycka på en knapp så att den försvinner. Att det här är en kamp jag måste utkämpa varje dag, och att jag behöver deras stöd – inte misstro – för att klara den.
