ångest « Sjumilakliv.se

RSS

Inlägg taggade ‘ångest’

Lately I’ve been trying not to fall apart

04 Mar

Jag har varit tyst de senaste dagarna. Frånvarande på twitter, bloggat mindre än vanligt. Förklaringen är att jag fortfarande inte är mitt vanliga jag efter måndagens ångestattack. Jag känner mig fortfarande trött, lågmäld och dämpad, och gör därför sånt som inte tar så mycket på krafterna – läser, ser på tv och sover. Allt för att klara av att jobba, klara av vardagen.

Hade det fortfarande varit januari hade jag kanske förstått den här svackan bättre, men… det är mars nu. Mars. Den månaden då våren kommer, då det faktiskt är ljust ute på dagarna igen. Jag borde må bättre, inte sämre. Samtidigt känner jag hur all den här snön och kylan tynger ner mig, som om det var på mina axlar den vilade. Som om det är mitt tak som hotar att rasa in under tyngden.

Kanske är det ironiskt att vintersvackan kommer när det börjar bli vår. Jag hade faktiskt börjat tro att jag skulle klara mig den här gången, att det här skulle bli min första vinter fri från svackor på flera år. Istället tar jag några djupa andetag, och hoppas att jag tar mig upp ur min svacka så fort som möjligt.

Kommentarer

Skrivet i Depression

När ångesten slår till

01 Mar

Det är så jobbigt när det händer. När panikångesten slår till med fullkraft, när jag ligger ihopkrupen i soffan, skakandes av tårar. Det är som ett svart hål inom mig, ett mörker som kräver och äter mig inifrån. Jag vet att det passerar, att det sjunker undan – men det är ändå lika jobbigt varje gång. Det tar på mig, både fysiskt och psykiskt – efter en ångestattack är jag helt slut i kroppen, har ingen kraft eller energi kvar.

Ikväll blir det tidig sänggång, och det där mailet jag lovat att skicka ut om bloggstafetten på internationella kvinnodagen får skickas imorgon. Jag hoppas det är okej.

Kommentarer

Skrivet i Depression

Det finns dagar

23 Feb

Jag säger det är bättre. Att det mesta går åt rätt håll. Samtidigt vet jag att det kommer komma bakslag. Att det finns dagar då allt känns tungt. Som idag.

Dagar då jag sitter och stirrar på mitt flöde, men utan något att säga. Dagar då jag scrollar genom min IM-lista, men utan förmågan att säga något till någon av dem som är online. Dagar då jag läser alla inkommande mail, men inte kan förmå mig att svara. Dagar då jag tappat orden, tappat viljan, tappat orken. Då det känns som att det enda som kan döva den där molande ångestkänslan i magen är sömn, eller mat, eller både och. Då det enda jag tänker är att jag inte vill, inte orkar.

Det finns dagar, och så finns det dagar. När det gäller dagar som den här, så hoppas jag bara att de passerar så fort som möjligt.

Kommentarer

Skrivet i Depression

Att förlora fotfästet

01 Feb

Det krävs så lite. Det krävs så otroligt lite.

Bara en hård kommentar, några ord som kan tänkas vara riktad mot mig eller ännu ett misslyckande, och jag är där igen. Som om någon dragit undan mattan under mina fötter; som om hela min värld, hela min verklighet har kastats åt omkull. Jag kan nästan känna snaran runt mina axlar, runt min hals som hotar att dra ner mig under ytan.

Skillnaden är att nu vet jag att det är en kväll, nån enstaka dag som det är såhär. Hela min tillvaro rasar inte, det är bara ett tag det händer. Det är korta stunder jag förlorar fotfästet, inte för gott. Det är en tröst, men en liten sådan när man kämpar med allt det tunga. Så istället går jag och lägger mig, gömmer mig under täcket och låter sömnen förpassa ångesten och hopplösheten till en annan plats.

I sömnen får jag vila, i sömnen får jag ro. Inte konstigt att den eviga sömnen ter sig som en lockande befrielse ibland – även om jag givetvis vet att det är en alltför lätt utväg. Jag får vackert fortsätta min kamp, mitt stångande mot det tunga mörkret. Och jag antar att jag för varje dag som går vinner en liten, liten seger.

1 läsare gillar detta inlägg.

Kommentarer

Skrivet i Depression

Skrivande löser ångestknutarna

01 Jan

I onsdags skrev jag hur jag var nere på botten. Hur allt kändes tomt, tungt, ångestfyllt. Den uppmärksamme märker att jag inte skrev något mer om det efteråt, och faktum är att den svacka jag var i i onsdags var kortvarig. Jag mådde så vansinnigt dåligt, grät och gick och lade mig tidigt, men sen var stormen över. Och delvis tackar jag just skrivandet för det.

Jag har alltid skrivit av mig när jag mått dåligt, men jag har blivit mer uppmärksam på hur bra det fungerar för mig den senaste tiden. Det är som om någon skulle lyfta av mig en tung slöja, efter att jag skrivit ett inlägg om hur jag mår. Det löser inte allt, men det ger mig en rejäl skjuts uppåt. Det, och musik – som till exempelvis portishead.

En god vän hörde av sig till mig i onsdags och frågade hur det var. Frågade om h*n skulle ringa mig, om jag ville prata. Men faktum är, att när jag mår riktigt dåligt så klarar jag inte att prata. Jag kan inte sätta ord på hur jag mår genom att formulera dem med mun och stämband, utan det är det tysta skrivandet som löser ångestknutarna. Mår jag dåligt pratar jag gärna genom att använda IM eller chat, men att prata högt om det kan jag bara inte.

Jag är så otroligt glad att jag har den här bloggen, och att jag har er läsare. Utan er skulle min kamp vara mycket svårare att utkämpa.

Kommentarer

Skrivet i Bloggar, Depression

How can it feel this wrong?

30 Dec

Igår var jag i limbo. Idag är jag på botten igen.

Eller kanske inte botten, för jag kan fortfarande tänka logiskt. Jag förstår att det här är en depressiv period, att det kommer gå upp igen. Jag förstår att det inte är någon idé att börja tänka på att ta livet av sig, jag vet att livet är värt att levas. Egentligen. Det är bara så svårt att se, sådana här dagar.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er, för att ni ska förstå. Om ni tänker er att allt hopp, all glädje har sugits ut ur ditt inre – samtidigt som någon har lagt en tung, svart filt över dig, som dämpar hela ditt beteende. Så känner jag mig. Den enda känsloyttring jag kan få fram är tårar, fler och fler tårar utan slut. Det enda som kan döva ångesten som moler i magen är mat, alkohol eller sömn. De två första är lättast att ta till, men ack så dåliga i längden. Det ena får mig att gå upp i vikt ännu mer, det andra har drabbat två av mina släktingar med full kraft. Jag tänker inte trampa samma alkoholistväg som de. Det sista, sömnen, brukar träda in när jag inte orkar längre. När jag ger upp.

Jag vet inte om jag orkar med någon nyårsfest imorgon. Jag vet just nu inte om jag orkar gå till jobbet på måndag, trots att varje plikttroget ben i mig säger att jag ska göra det. Däremot ska jag ringa min terapeut på måndag, och säga att nu går det inte längre. Det är dags att dra i handbromsen igen.

När jag var 17 eller 18 hittade jag en låt som beskrev de här tillstånden så perfekt. Texten, musiken, stämningen. Vilken låt det var? Portisheads ”Roads”. Den är som skriven för någon som lider av depression.

Oh, can’t anybody see
We’ve got a war to fight
Never found our way,
Regardless of what they say.

How can it feel this wrong?
From this moment,
How can it feel this wrong?

Kommentarer

Skrivet i Depression

En minimerad jul

14 Dec

Det är jul. Tio dagar kvar till Julafton, och jag sitter fortfarande och funderar på hur jag ska få ihop ett och annat. Är man sambo med en person vars företag har sin absolut högsta försäljning under december månad får man nämligen planera julen själv. Dessutom är min sambo så vansinnigt trött när det väl blir jul att det inte är någon idé att åka någonstans.

Och det hade väl kanske inte varit något problem att jag knappt ser röken av min sambo i december om jag hade varit en Helt Vanlig Människa. Som mår bra, har energi och ork. Nu råkar jag inte vara någon sådan, utan istället en person som slåss mot depression och ångest. En kamp som är som värst under december, januari och februari. Då blir det här med att få ihop jul, klappar, mat och firande lite svårare.

De senaste två åren har julen firats i lugn variant i det Sjumilaklivska huset. Jag har minimerat pyntet, minimerat julmaten, bara haft det som kändes nödvändigt. Det blir likadant i år, det känner jag redan nu. Det blir jul ändå, även om man tar det lugnt.

Kommentarer

Skrivet i Kultur, Personligt, Ätbart

En tröst och en förbannelse

05 Dec

Efter gårdagkvällens konsert sov jag och min syster hos vår faster. Vi satt uppe till sent och pratade, bland annat om vårt gemensamma arv.

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag har en farmor som är alkoholist. Min faster har tyvärr också fått dras med det oket, kombinerat med många års depressioner. Hon mår idag mycket bättre, men det finns ju alltid med en på något sätt. Och just detta, att min depression inte är något jag fått av slumpen utan är något jag ärvt, känns både som en tröst och en förbannelse. För även om det är skönt att veta att det är något jag fått i blodet, att det inte är mig det är fel på, så gör arvbarheten att jag undrar hur man ska orka kämpa mot det här hela livet. Hur jag ska orka kämpa, utan att ha något hopp om att det ska gå över.

Min faster berättade också att min kusin, som är 20 år, nyligen har insjuknat i depression och ångest. Det är alltså ännu en av oss som fått den här förbannelsen. Min kusins mamma däremot är inte deprimerad, så det verkar som om det kan hoppa över en generation och sedan slå till. Viktig information för mig att få, eftersom det är något jag funderat kring när det gäller det här med att eventuellt skaffa barn. Om jag vill riskera att sätta barn till världen som inte bara föds in i en mycket hårdare och tuffare värld än den jag föddes till, utan som dessutom har förbannelsen depression i blodet.

Mycket att tänka på. Vi får se om jag kommer fram till något svar.

Kommentarer

Skrivet i Depression

När paniken kommer smygande

01 Dec

Jag öppnar kuverten, bestämt och utan tvekan. Lägger de vita papperen i högar, sorterade efter viktighetsgrad och belopp. Kuverten med sina fönster hamnar på golvet, i en hög bredvid mig. Mina andetag blir ytligare och ytligare för varje kuvert, paniken sprider sig i mitt bröst som en gastkramande iskall hand trots att jag vet att det brukar ordna sig.

När jag ska knappa in siffrorna på den lilla dosan skakar mina fingrar oftast så mycket att jag trycker fel, och får göra om. Det är som om de där raderna med byråkratisk text hånskrattar åt mig, som om de genom sitt blotta existerande hotar allt som är mig kärt. Jag räknar ständigt oroligt samman siffrorna, livrädd för att det inte ska stämma. Livrädd för att något ska hända.

När jag är klar, och kan lägga bort dosorna och samla ihop papperen och lägga undan dem på sina respektive platser, så sjunker paniken tillbaka. Andhämtningen går tillbaka, skakningarna avtar. Jag gör mig en kopp te, sätter mig i min fåtölj under en filt och fokuserar på att andas och ta det lugnt. Jag skäms över min reaktion, men jag kan inte hjälpa det. Mest av allt är jag glad att det gick, den här månaden också.

Kommentarer

Skrivet i Personligt

Som ett lock över min strupe

19 Nov

Det är en helt vanlig kväll. Dagen efter att jag besökte psykiatern, tolv timmar sedan jag började ta en högre dos medicin. Fyra timmar sedan jag insåg att min kalender är i stort sett fullbokad fram till jul. En sån där vanlig torsdagkväll då sambon är iväg med vänner, och jag och hundarna myser i soffan.

Så varför lyssnar jag på sorgsna låtar? Varför känner jag mig nedstämd? Varför ligger ångesten som ett lock i min strupe, hotar att ta över? Varför kan jag inte uppbåda någon ork, eller energi, att göra någonting alls?

Det har varit min bästa höst någonsin, det har precis börjat… ändå är jag så vansinnigt less på att det verkar bli likadant den här hösten/vintern som alla andra vintrar.

I don’t know where to look
My words just break and melt
Please just save me from this darkness
Please just save me from this darkness

Kommentarer

Skrivet i Depression

Den jävla ensamheten

10 Okt

Ensamheten. Den jävla Ensamheten.

Och samtidigt känns det som ett hån mot alla som är Ensamma på riktigt att jag skriver om den. Men jag kan inte göra annat när hela mitt hjärta, hela mitt bröst värker av en Ensamhet som sakta äter upp mig.

Jag är så rädd. Så rädd att jag ska hamna där igen, att det ska bli värre. När jag träffar någon person som verkar trevlig, som verkar uppriktigt intresserad av mig som person blir jag oftast så exalterad att jag riskerar att kväva personen ifråga helt och hållet med min intensitet. Och det gör det bara än värre, det gör bara ännu ondare när personen ifråga inser att Nej, den där Sjumila är nog inte så rolig ändå. För jag önskar så mycket, så innerligt att någon faktiskt ska tycka om mig att jag blir för mycket. För på.

Så jag drar mig tillbaka i förväg, stänger mitt hjärta omsorgsfullt som jag faktiskt försökte öppna. Försöker få mig själv att inte hoppas för mycket, inte drömma för mycket – för förr eller senare vet jag ju att jag är där igen. Ensam med mina tårar och tankar. Jag försöker bita ihop och tänka Ensam är stark om och om igen. Trots att jag vet att det inte stämmer. Trots att det enda jag vill, det enda jag verkligen vill är att någon ska tycka om mig och uppskatta mig för den jag är.

Ska det vara så omöjligt?

Kommentarer

Skrivet i Depression

Allt jag önskar

20 Sep

Förlåt. Jag vet att den här bloggen just nu kretsar väldigt mycket kring mitt mående, vilket knappast kan vara särskilt upplyftande att läsa… men jag måste få ur mig det någonstans, och bloggen känns som det bästa stället.

För jag mår inte bra. Inte alls. Igår slogs jag konstant mot ångest och tårar samtidigt som jag gjorde mig i ordning för att gå till kyrkan på bröllopet. Det gick trots allt rätt bra, men jag gick hem tidigt eftersom jag inte vågade utmana ödet. Idag har jag den där grå, tunga filten över mig igen. Den som dämpar min personlighet, den som gör att jag måste anstränga mig allt vad jag kan för att hålla ångesten stången.

Jag har ingen ork. Jag har ingen energi. Sånt som andra gör, som de mår bra av (umgås med folk, gå på fest) är sånt som jag måste ta djupa andetag inför och stålsätta mig för att klara av. När andra är glada att det är fredag så de kan mysa med familjen tackar jag gud för att jag får sova ut två morgnar – så jag ska klara av nästa vecka.

Och just nu, när jag skriver det här, strömmar tårarna nerför mina kinder eftersom jag vet att det är måndag imorgon och jag måste orka igen. Jag måste vara stark igen. Jag måste balansera på det där tunna jävla repet som aldrig verkar räcka till, som det inte finns något skyddsnät nedanför.

Och mitt i alltihop så är jag dessutom livrädd. Jag har inplanerat fyra dagar på annan ort nästa vecka. Tors-Sön ska jag vara i Stockholm respektive Göteborg. Vilket skulle vara skitkul i normala fall, men nu gör det mig rädd. Hur faan ska jag orka? Hur ska jag klara av det?

Jag ska till min terapeut på tisdag. Jag kommer prata med henne då, böna och be på mina bara knän att jag får bli sjukskriven på deltid igen. För jag är så nära nu, så nära att krascha totalt och jag vill inte befinna mig på absoluta botten igen. Jag vill inte behöva åka in akut, vill inte hamna i det där avtrubbade tillståndet då jag bara ligger på min säng och stirrar in i väggen.

Allt jag önskar är ett liv. Ett normalt liv. Ska det vara så jävla svårt att få?

Kommentarer

Skrivet i Depression

Fights and battles have begun

15 Sep

Och så, efter en kväll av energi och positivitet, slår den där gastkramande ensamhetskänslan till. Den som kramar om mitt hjärta och får det att värka, den som sänder rysningar nerför min ryggrad och skickar ångesten på mig. Den som får mig att inte vilja, inte våga, som slår undan benen för mig och skriker åt mig att det inte är någon idé. Den där känslan av att vara en enda, en ensam människa i hela den stora världen och när allt sätts i perspektiv känns jag så liten. Så obetydlig. Så varför ens bry mig? Varför ens kämpa?

Change
Everything you are
And everything you were
Your number has been called.
Fights, battles have begun
Revenge will surely come
Your hard times are ahead.

Kommentering avstängd

Skrivet i Depression

En obekväm sanning

02 Sep

Min chef, som vet det mesta om hur jag mår och min depression, frågade mig idag;
”Men du, Sjumilakliv… hur har du det nuförtiden? Du ser ut att… må bättre?”

Och jag tänkte göra som jag alltid gör, sätta på mig det där glada leendet och säga att allt var bra. Men nej, inte idag. Inte den här gången. Så jag tog ett djupt andetag, och mötte hennes blick.

”Det är som att balansera på en slak lina. Ibland går det, ibland går det inte – och jag vet inte innan om det blir en bra dag eller inte. Men det stämmer att det är lite bättre nu. De flesta dagar känns rätt bra. Jag vågar dock inte hoppas att det ska vara för alltid.”

Sen gick jag ut, stängde dörren bakom mig och kände mig lite bättre, lite duktigare.

Jag sa ju sanningen, även om den är obekväm.

Kommentarer

Skrivet i Personligt

Kvällen innan

27 Jul

Så var det dags då. Det är den 27 Juli och min sista dag på semestern. Ikväll är det jag som lägger mig tidigt så jag orkar upp imorgon bitti. Imorgon är jag tillbaka på jobbet, tillbaka i selen igen och förhoppningsvis har jag inte alltför stora högar som ligger och väntar på mig.

Jag har faktiskt inte panik. Inte ångest heller, men däremot en oroskänsla som gnager i magen. Å andra sidan är det ingen idé att oroa sig i onödan, jag får ta saker och ting som de kommer.

Jag har klarat värre saker, jag klarar det här med.

Kommentering avstängd

Skrivet i Depression, Jobb