RSS
 

Posts Tagged ‘ångest’

Skrivande löser ångestknutarna

01 Jan

I onsdags skrev jag hur jag var nere på botten. Hur allt kändes tomt, tungt, ångestfyllt. Den uppmärksamme märker att jag inte skrev något mer om det efteråt, och faktum är att den svacka jag var i i onsdags var kortvarig. Jag mådde så vansinnigt dåligt, grät och gick och lade mig tidigt, men sen var stormen över. Och delvis tackar jag just skrivandet för det.

Jag har alltid skrivit av mig när jag mått dåligt, men jag har blivit mer uppmärksam på hur bra det fungerar för mig den senaste tiden. Det är som om någon skulle lyfta av mig en tung slöja, efter att jag skrivit ett inlägg om hur jag mår. Det löser inte allt, men det ger mig en rejäl skjuts uppåt. Det, och musik – som till exempelvis portishead.

En god vän hörde av sig till mig i onsdags och frågade hur det var. Frågade om h*n skulle ringa mig, om jag ville prata. Men faktum är, att när jag mår riktigt dåligt så klarar jag inte att prata. Jag kan inte sätta ord på hur jag mår genom att formulera dem med mun och stämband, utan det är det tysta skrivandet som löser ångestknutarna. Mår jag dåligt pratar jag gärna genom att använda IM eller chat, men att prata högt om det kan jag bara inte.

Jag är så otroligt glad att jag har den här bloggen, och att jag har er läsare. Utan er skulle min kamp vara mycket svårare att utkämpa.

 
View Comments

Posted in Bloggar, Depression

 

How can it feel this wrong?

30 Dec

Igår var jag i limbo. Idag är jag på botten igen.

Eller kanske inte botten, för jag kan fortfarande tänka logiskt. Jag förstår att det här är en depressiv period, att det kommer gå upp igen. Jag förstår att det inte är någon idé att börja tänka på att ta livet av sig, jag vet att livet är värt att levas. Egentligen. Det är bara så svårt att se, sådana här dagar.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er, för att ni ska förstå. Om ni tänker er att allt hopp, all glädje har sugits ut ur ditt inre – samtidigt som någon har lagt en tung, svart filt över dig, som dämpar hela ditt beteende. Så känner jag mig. Den enda känsloyttring jag kan få fram är tårar, fler och fler tårar utan slut. Det enda som kan döva ångesten som moler i magen är mat, alkohol eller sömn. De två första är lättast att ta till, men ack så dåliga i längden. Det ena får mig att gå upp i vikt ännu mer, det andra har drabbat två av mina släktingar med full kraft. Jag tänker inte trampa samma alkoholistväg som de. Det sista, sömnen, brukar träda in när jag inte orkar längre. När jag ger upp.

Jag vet inte om jag orkar med någon nyårsfest imorgon. Jag vet just nu inte om jag orkar gå till jobbet på måndag, trots att varje plikttroget ben i mig säger att jag ska göra det. Däremot ska jag ringa min terapeut på måndag, och säga att nu går det inte längre. Det är dags att dra i handbromsen igen.

När jag var 17 eller 18 hittade jag en låt som beskrev de här tillstånden så perfekt. Texten, musiken, stämningen. Vilken låt det var? Portisheads ”Roads”. Den är som skriven för någon som lider av depression.

Oh, can’t anybody see
We’ve got a war to fight
Never found our way,
Regardless of what they say.

How can it feel this wrong?
From this moment,
How can it feel this wrong?

 
View Comments

Posted in Depression

 

En minimerad jul

14 Dec

Det är jul. Tio dagar kvar till Julafton, och jag sitter fortfarande och funderar på hur jag ska få ihop ett och annat. Är man sambo med en person vars företag har sin absolut högsta försäljning under december månad får man nämligen planera julen själv. Dessutom är min sambo så vansinnigt trött när det väl blir jul att det inte är någon idé att åka någonstans.

Och det hade väl kanske inte varit något problem att jag knappt ser röken av min sambo i december om jag hade varit en Helt Vanlig Människa. Som mår bra, har energi och ork. Nu råkar jag inte vara någon sådan, utan istället en person som slåss mot depression och ångest. En kamp som är som värst under december, januari och februari. Då blir det här med att få ihop jul, klappar, mat och firande lite svårare.

De senaste två åren har julen firats i lugn variant i det Sjumilaklivska huset. Jag har minimerat pyntet, minimerat julmaten, bara haft det som kändes nödvändigt. Det blir likadant i år, det känner jag redan nu. Det blir jul ändå, även om man tar det lugnt.

 
View Comments

Posted in Kultur, Personligt

 

En tröst och en förbannelse

05 Dec

Efter gårdagkvällens konsert sov jag och min syster hos vår faster. Vi satt uppe till sent och pratade, bland annat om vårt gemensamma arv.

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag har en farmor som är alkoholist. Min faster har tyvärr också fått dras med det oket, kombinerat med många års depressioner. Hon mår idag mycket bättre, men det finns ju alltid med en på något sätt. Och just detta, att min depression inte är något jag fått av slumpen utan är något jag ärvt, känns både som en tröst och en förbannelse. För även om det är skönt att veta att det är något jag fått i blodet, att det inte är mig det är fel på, så gör arvbarheten att jag undrar hur man ska orka kämpa mot det här hela livet. Hur jag ska orka kämpa, utan att ha något hopp om att det ska gå över.

Min faster berättade också att min kusin, som är 20 år, nyligen har insjuknat i depression och ångest. Det är alltså ännu en av oss som fått den här förbannelsen. Min kusins mamma däremot är inte deprimerad, så det verkar som om det kan hoppa över en generation och sedan slå till. Viktig information för mig att få, eftersom det är något jag funderat kring när det gäller det här med att eventuellt skaffa barn. Om jag vill riskera att sätta barn till världen som inte bara föds in i en mycket hårdare och tuffare värld än den jag föddes till, utan som dessutom har förbannelsen depression i blodet.

Mycket att tänka på. Vi får se om jag kommer fram till något svar.

 
View Comments

Posted in Depression

 

När paniken kommer smygande

01 Dec

Jag öppnar kuverten, bestämt och utan tvekan. Lägger de vita papperen i högar, sorterade efter viktighetsgrad och belopp. Kuverten med sina fönster hamnar på golvet, i en hög bredvid mig. Mina andetag blir ytligare och ytligare för varje kuvert, paniken sprider sig i mitt bröst som en gastkramande iskall hand trots att jag vet att det brukar ordna sig.

När jag ska knappa in siffrorna på den lilla dosan skakar mina fingrar oftast så mycket att jag trycker fel, och får göra om. Det är som om de där raderna med byråkratisk text hånskrattar åt mig, som om de genom sitt blotta existerande hotar allt som är mig kärt. Jag räknar ständigt oroligt samman siffrorna, livrädd för att det inte ska stämma. Livrädd för att något ska hända.

När jag är klar, och kan lägga bort dosorna och samla ihop papperen och lägga undan dem på sina respektive platser, så sjunker paniken tillbaka. Andhämtningen går tillbaka, skakningarna avtar. Jag gör mig en kopp te, sätter mig i min fåtölj under en filt och fokuserar på att andas och ta det lugnt. Jag skäms över min reaktion, men jag kan inte hjälpa det. Mest av allt är jag glad att det gick, den här månaden också.

 
View Comments

Posted in Personligt

 

Som ett lock över min strupe

19 Nov

Det är en helt vanlig kväll. Dagen efter att jag besökte psykiatern, tolv timmar sedan jag började ta en högre dos medicin. Fyra timmar sedan jag insåg att min kalender är i stort sett fullbokad fram till jul. En sån där vanlig torsdagkväll då sambon är iväg med vänner, och jag och hundarna myser i soffan.

Så varför lyssnar jag på sorgsna låtar? Varför känner jag mig nedstämd? Varför ligger ångesten som ett lock i min strupe, hotar att ta över? Varför kan jag inte uppbåda någon ork, eller energi, att göra någonting alls?

Det har varit min bästa höst någonsin, det har precis börjat… ändå är jag så vansinnigt less på att det verkar bli likadant den här hösten/vintern som alla andra vintrar.

I don’t know where to look
My words just break and melt
Please just save me from this darkness
Please just save me from this darkness

 
View Comments

Posted in Depression

 

Den jävla ensamheten

10 Okt

Ensamheten. Den jävla Ensamheten.

Och samtidigt känns det som ett hån mot alla som är Ensamma på riktigt att jag skriver om den. Men jag kan inte göra annat när hela mitt hjärta, hela mitt bröst värker av en Ensamhet som sakta äter upp mig.

Jag är så rädd. Så rädd att jag ska hamna där igen, att det ska bli värre. När jag träffar någon person som verkar trevlig, som verkar uppriktigt intresserad av mig som person blir jag oftast så exalterad att jag riskerar att kväva personen ifråga helt och hållet med min intensitet. Och det gör det bara än värre, det gör bara ännu ondare när personen ifråga inser att Nej, den där Sjumila är nog inte så rolig ändå. För jag önskar så mycket, så innerligt att någon faktiskt ska tycka om mig att jag blir för mycket. För på.

Så jag drar mig tillbaka i förväg, stänger mitt hjärta omsorgsfullt som jag faktiskt försökte öppna. Försöker få mig själv att inte hoppas för mycket, inte drömma för mycket – för förr eller senare vet jag ju att jag är där igen. Ensam med mina tårar och tankar. Jag försöker bita ihop och tänka Ensam är stark om och om igen. Trots att jag vet att det inte stämmer. Trots att det enda jag vill, det enda jag verkligen vill är att någon ska tycka om mig och uppskatta mig för den jag är.

Ska det vara så omöjligt?

 
View Comments

Posted in Depression

 

Allt jag önskar

20 Sep

Förlåt. Jag vet att den här bloggen just nu kretsar väldigt mycket kring mitt mående, vilket knappast kan vara särskilt upplyftande att läsa… men jag måste få ur mig det någonstans, och bloggen känns som det bästa stället.

För jag mår inte bra. Inte alls. Igår slogs jag konstant mot ångest och tårar samtidigt som jag gjorde mig i ordning för att gå till kyrkan på bröllopet. Det gick trots allt rätt bra, men jag gick hem tidigt eftersom jag inte vågade utmana ödet. Idag har jag den där grå, tunga filten över mig igen. Den som dämpar min personlighet, den som gör att jag måste anstränga mig allt vad jag kan för att hålla ångesten stången.

Jag har ingen ork. Jag har ingen energi. Sånt som andra gör, som de mår bra av (umgås med folk, gå på fest) är sånt som jag måste ta djupa andetag inför och stålsätta mig för att klara av. När andra är glada att det är fredag så de kan mysa med familjen tackar jag gud för att jag får sova ut två morgnar – så jag ska klara av nästa vecka.

Och just nu, när jag skriver det här, strömmar tårarna nerför mina kinder eftersom jag vet att det är måndag imorgon och jag måste orka igen. Jag måste vara stark igen. Jag måste balansera på det där tunna jävla repet som aldrig verkar räcka till, som det inte finns något skyddsnät nedanför.

Och mitt i alltihop så är jag dessutom livrädd. Jag har inplanerat fyra dagar på annan ort nästa vecka. Tors-Sön ska jag vara i Stockholm respektive Göteborg. Vilket skulle vara skitkul i normala fall, men nu gör det mig rädd. Hur faan ska jag orka? Hur ska jag klara av det?

Jag ska till min terapeut på tisdag. Jag kommer prata med henne då, böna och be på mina bara knän att jag får bli sjukskriven på deltid igen. För jag är så nära nu, så nära att krascha totalt och jag vill inte befinna mig på absoluta botten igen. Jag vill inte behöva åka in akut, vill inte hamna i det där avtrubbade tillståndet då jag bara ligger på min säng och stirrar in i väggen.

Allt jag önskar är ett liv. Ett normalt liv. Ska det vara så jävla svårt att få?

 
View Comments

Posted in Depression

 

Fights and battles have begun

15 Sep

Och så, efter en kväll av energi och positivitet, slår den där gastkramande ensamhetskänslan till. Den som kramar om mitt hjärta och får det att värka, den som sänder rysningar nerför min ryggrad och skickar ångesten på mig. Den som får mig att inte vilja, inte våga, som slår undan benen för mig och skriker åt mig att det inte är någon idé. Den där känslan av att vara en enda, en ensam människa i hela den stora världen och när allt sätts i perspektiv känns jag så liten. Så obetydlig. Så varför ens bry mig? Varför ens kämpa?

Change
Everything you are
And everything you were
Your number has been called.
Fights, battles have begun
Revenge will surely come
Your hard times are ahead.

 
Kommentering avstängd

Posted in Depression

 

En obekväm sanning

02 Sep

Min chef, som vet det mesta om hur jag mår och min depression, frågade mig idag;
”Men du, Sjumilakliv… hur har du det nuförtiden? Du ser ut att… må bättre?”

Och jag tänkte göra som jag alltid gör, sätta på mig det där glada leendet och säga att allt var bra. Men nej, inte idag. Inte den här gången. Så jag tog ett djupt andetag, och mötte hennes blick.

”Det är som att balansera på en slak lina. Ibland går det, ibland går det inte – och jag vet inte innan om det blir en bra dag eller inte. Men det stämmer att det är lite bättre nu. De flesta dagar känns rätt bra. Jag vågar dock inte hoppas att det ska vara för alltid.”

Sen gick jag ut, stängde dörren bakom mig och kände mig lite bättre, lite duktigare.

Jag sa ju sanningen, även om den är obekväm.

 
View Comments

Posted in Personligt

 

Kvällen innan

27 Jul

Så var det dags då. Det är den 27 Juli och min sista dag på semestern. Ikväll är det jag som lägger mig tidigt så jag orkar upp imorgon bitti. Imorgon är jag tillbaka på jobbet, tillbaka i selen igen och förhoppningsvis har jag inte alltför stora högar som ligger och väntar på mig.

Jag har faktiskt inte panik. Inte ångest heller, men däremot en oroskänsla som gnager i magen. Å andra sidan är det ingen idé att oroa sig i onödan, jag får ta saker och ting som de kommer.

Jag har klarat värre saker, jag klarar det här med.

 
Kommentering avstängd

Posted in Depression

 

Mer funderingar

23 Jul

Den där jobbångesten har suttit i resten av dagen. Jag har försökt fundera ut en strategi, komma på något sätt som ska få mitt liv att gå ihop – men utan resultat. Att hålla en depression stången samtidigt som man jobbar heltid med ett krävande, stressigt jobb är inte helt enkelt – och jag börjar inse att det kanske aldrig kommer fungera riktigt så smärtfritt som jag vill. Frågan är då hur jag kan agera för att det ska fungera så bra som möjligt.

En tanke är ju att gå ner i arbetstid. Kanske för gott. Det kanske helt enkelt är för mycket att hantera för mig, heltidsjobb och kronisk depression. Kortare arbetstid kanske kan underlätta det hela?

Nåväl. Jag kom inte fram till något svar. Men jag har åtminstone något att diskutera med min terapeut, när jag träffar henne efter sommaruppehållet på onsdag. Egentligen, handlar väl allt om den där frågan jag inte önskar hade ställts.

 
View Comments

Posted in Depression

 

Jobb=Ångest

23 Jul

Det har varit tyst från mig de senaste dagarna. Ovanligt tyst.

Orsaken är nog att det har börjat samlas panikkänslor i min mage. Panik över det faktum att det bara är fyra dagar kvar på min semester. Fredag-Lördag-Söndag-Måndag, sen ska jag jobba igen på tisdag. Och jag vill inte.

Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb. Jag är bra på det, får beröm från mina kollegor och kunder. Men mitt jobb har också blivit synonymt med viss ångest. För jag vet ju hur det blir.

Jag kommer tillbaka till jobbet, tar tag i det som ligger med lust och energi, jag gör upp planer, strukturerar, får saker gjorda. Och efter några månader, sakta men säkert så har jag tagit på mig för mycket, stressar för att hinna med, börjar få utslag på underarmarna, migränen kommer oftare… och sen kör jag in i en mjukare variant av en vägg och orkar inte mer. Blir sjukskriven. Ångest, depression, mörka tankar. Och måste sen jobba mig upp till normal nivå igen, nya mediciner, mer terapi.

Därför fasar jag för jobbet. Inte för att jag vantrivs, inte för att är lat, utan därför att jag inte vill gå in i väggen igen.

 
Kommentering avstängd

Posted in Depression

 

Frågan jag önskar inte hade ställts

18 Jul

Igårkväll var jag och J över till grannarna på grillkväll. Jag vet, svennebanan så det bara stänker om det – men det är trevligt och gott. Jag gillar våra grannar dessutom, det är trevliga, vettiga människor med humor.

Men som vanligt när jag är med på sociala tillställningar så känns det inte riktigt som att jag hör dit. Som om jag inte riktigt är med, inte riktigt hör till, inte riktigt umgås på samma villkor som de andra. Det är som om jag är fången i en bubbla och tittar på de andra genom en glasruta. Jag är där, men ändå inte.

Och som vanligt efter en sådan kväll blir jag sittandes uppe, funderandes över mitt liv. Om jag ska fortsätta dras med den här depressionen, som verkar vara kronisk till sin natur. Om varje dag ska vara en kamp för att hålla näsan över ytan. Om mitt liv ska fortsätta präglas av en känsla av utanförskap och att aldrig passa in.

…är livet verkligen värt att leva då?

Nej, missförstå mig inte – jag har inga som helst planer på att ta livet av mig. Men ibland undrar jag hur länge man orkar. Hur länge man står ut med att känna sig ensam och nere, utan att se ett slut på det. Hur många dagar man ska inleda med att ta tre olika sorts tabletter (och en fjärde mot kvällen), som man ändå i slutändan vet inte hjälper ordentligt utan bara litegrann.

Jag har inget svar. Men jag skräms lite av att jag ställt mig själv frågan.

 
View Comments

Posted in Depression

 

It’s all ’bout the money

10 Jun

pengar1

Jag har ett komplicerat förhållande till pengar. Det är ytterst få saker som ger mig så mycket ångest som pengar och räkningar. Varifrån det kommer vet jag faktiskt inte.

Jag är uppvuxen i en familj i den övre medelklassen. Pappa jobbade som ingenjör, vilket gjorde att min familj hade det ganska gott ställt. Vi hade sällan problem med pengar hemma, vi åt god mat och jag fick kläder när jag behövde och kunde köpa skivor för min månadspeng. Däremot tog inte mina föräldrar någon aktiv del i att lära mig vardagsekonomi. Jag fick aldrig någon genomgång av vad man ska tänka på när man betalar räkningar. Vilket naturligtvis inte är någon ursäkt alls, men… en del av en förklaring.

För, när det blir sådär i slutet på månaden så börjar det. Ångesten. Paniken. Det där isandet i magen som vägrar släppa greppet, och blir värre och värre allteftersom fönsterkuverten hopar sig. Och varje månad får jag svälja hårt och ta tjuren vid hornen och sätta mig ner och betala de där räkningarna.

Och är man då som jag dessutom i grundläget inte mår sådär jäkla bra och drabbas av ångest då och då, så blir inte det här helt lätt. Alls. Ibland mår man så jävla dåligt så man orkar bara inte betala räkningarna. Med betalningspåminnelser som följd. Vilket ger mer ångest. Och så vidare.

Jag skäms över det här. Skäms något så fruktansvärt. Mer än en gång har jag tillslut betalat räkningar i panik av rädsla för att det ska gå vidare till inkasso. Oftast med tårarna rinnande nerför kinderna och med panikångesten i bröstet. Ändå är det så svårt, så fruktansvärt svårt för mig att göra det varje månad. Jag har aldrig tagit upp det här med någon av mina terapeuter heller. Men jag inser nu hur handikappande det här är, hur svårt det är och hur mycket det har ställt till det för mig. Att bara blogga om det gör att gråten stiger i halsen.

Jag skrev den här bloggposten för ungefär tre veckor sedan. Sedan dess har jag tänkt radera den flera gånger, men jag bestämde mig idag för att lägga ut den. Den må innehålla något jag skäms så otroligt för, men samtidigt måste jag se även mina värsta rädslor i vitögat om jag ska lyckas arbeta bort dem.

 
View Comments

Posted in Depression