Insåg idag när jag satt på bussen att det är sällan man får svara på frågan ”är du vuxen?”. Oftast brukar folk bedöma sådant genom en snabb titt på en, men det finns ett ställe där man rätt ofta får svara på den frågan. Nämligen just på bussen.
Jag antar att alla bussbolag har ungefär samma system – ett pris för barnbiljett, ett för ungdom och sen ett pris för dem som är… äldre. Vuxna. Och hör man till kategorin ”personer som är svåra att åldersbestämma genom utseendet”, som jag gör, så får man ju den där frågan. ”Är du vuxen?” eller bara ”Vuxen?”. Och varje gång svarar jag ja, nickar och betalar därefter. Det är en jädra tur att jag inte har någon åldersnoja, då kanske frågan hade varit mycket mer ångestladdad. Ingen busschaufför vill väl ha en passagerare som bryter ihop av en liten fråga.
Undrar hur man skulle reagera på den frågan i ett annat sammanhang. Man går in på apoteket och ska köpa huvudvärkstabletter. ”Är du vuxen? Då blir det dyrare.” Eller, åldersrelaterade priser på mat. En liter mjölk blir tre kronor dyrare om man är över 27. Eller under 45. Välj själv.
Nåväl. Vi accepterar åldersrelaterade priser på rätt många områden. Vem har inte hört talas om pensionärsklippningar, billiga kläder till barn eller barnpizza. Kanske inte så konstigt egentligen, men lite kul ändå.
Hur är det, är Du vuxen?
Alltså… jag har en fundering. Saltgurka. Hur tänkte världen då?
Nackdelen med att handla matvaror på lunchen när man känner sig lite stressad: man går på färg när man ska köpa mejeriprodukter, och får med sig lättfil istället för lättmjölk.
