Sjumilakliv.se

Fina fina Pelletsmaskinen skriver om nätnärvaro och nätgemenskap idag. Om att det finns mycket bra saker med nätet, att personer som kanske tidigare inte hade särskilt stor gemenskap med de som bodde i närheten (dvs såna som jag) idag kan hitta vänner och en social samvaro via nätet. Men också om riskerna. Baksidan.

Att man kan hamna i en social samvaro som blir alltför likriktad och inte utmanar ens tänkande. Att risken finns att man blir beroende av den uppmärksamhet och bekräftelse man får genom bloggar och tweets. Eller att den som faktiskt är ensam, blir mångdubbelt ensam när man inte har lika många vänner som alla andra på facebook.

Och det fick mig, som vanligt, att tänka. Att fundera kring min egen nätnärvaro. Jag är ju en av dem som har stora delar av min sociala gemenskap via nätet. De goda vänner jag har, bor långt ifrån mig. På just de orter där jag bor har jag faktiskt inte några vänner. Jobbarkompisar, ja… men inte vänner.

Jag började blogga 1997, som 18åring. Då hette det dagbok på nätet, sen reload, för att efter det bli en blogg. Och visst spelar uppmärksamheten, bekräftelsen roll. Dum vore jag om jag sade något annat. Men framförallt skriver jag för min egen skull. För att jag vill, för att jag måste. För att ha en plats där jag kan ösa ur mig de tankar och funderingar som kvalpar runt i mitt huvud dygnet runt. Jag har dessutom inte så pass många läsare att jag kan betrakta mig som någon nätkändis.

Jag tror alla har olika anledningar att blogga eller finnas på nätet. Vissa är förälskade i det skrivna ordet, andra skriver för att nära och kära ska veta vad de har för sig. En tredje blir hög på uppmärksamheten, medan en fjärde ser det som ett sätt att lämna ett avtryck efter sig till världen.

Och även om uppmärksamheten och relationerna på nätet kan vara beroendeframkallande och berusande, så har de för mig inneburit ett stort mervärde i mitt liv. Det är helt enkelt något jag inte vill vara utan. Jag använder inte nätet, jag lever på nätet. Det trivs jag med.