Jag och min kropp har nämligen ett lite lätt ansträngt förhållande. När jag växte upp kände jag mig alltid för tjock, trots att jag var smal som en vidja under tonåren. Visst fick jag höfter med åren, men inte mer än att jag hade en snygg, kurvig kropp.

Men sen slog de till. Sjukdomarna. Den ena efter den andra, och jag kunde bara se på hur mer och mer vikt samlades på min kropp. Det gick långsamt, smög sig på så jag knappt märkte det. Och när jag väl märkte det, var jag inte stark nog att kämpa emot. Och hur gör man för att kämpa mot sin egen kropp?

Idag är jag rätt rejält överviktig. Jag har äntligen fått medicin som gör att jag inte fortsätter öka i vikt, men hittills har jag inte minskat i vikt heller. Jag försöker tänka på vad jag äter, men samtidigt är det svårt när man slåss med sitt mående också. Och någonstans har jag prioriterat bort vikten, just nu måste jag slåss för att klara av att leva och må bra.

Så min kropp får be om ursäkt, men jag får ägna mig åt den senare. Just nu står mitt psyke i fokus.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar: bloggvärldsbloggen, kropp, kroppen, veckans bloggtema

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Jag är uppvuxen i en familj med en far med ett, milt sagt, problematiskt förhållande till alkohol. Min farmor är fullfjädrad alkoholist som stora delar av släkten (däribland jag) tagit avstånd från. Hon har bland annat nekats viss vård då hennes drickande inte går att kombinera med mediciner hon egentligen behöver. Ändå slutar hon inte. För min far har det inte gått fullt lika långt, men ändå präglades min uppväxt av alkoholens påverkan.

Det var samma visa varje fredag. Som varje person som sett Schyfferts The 90′s vet, så var det fredagsmys på schemat. Detta innebar extra god mat framför tv’n i gillestugan, en stor flaska festis cassis och godis. Familjeprogram á la Fångarna på fortet på tv. Och varje gång hände det.

Pappa bastade efter jobbet. Drack starköl i bastun. Delade på en flaska vin med mamma till maten (där han drack minst 2/3). Blev full. Och började kritisera. Det var fel på tv-programmen, fel på programledaren, fel på mig och mamma som ville titta, fel på allt, allt, allt. Och varenda gång slutade det på samma sätt, att jag sprang gråtande till mitt rum, ledsen över min pappas konstanta kritik mot mig och min mamma. Ledsen för att min mamma aldrig stog upp för mig och aldrig tog mitt parti.

Det var inte bara på helgerna jag fick möta kritiken. Även när pappa inte hade druckit kunde han hoppa på mig, ge mig pikar, skälla ut mig för ingenting eller kritisera mina studier, mina åsikter eller min personlighet. Men alkoholen gjorde det alltid värre.  Svårare att bemöta.

Men jag växte upp. Blev äldre. Flyttade hemifrån, började skapa mig ett eget liv. Och även om jag var mycket äldre, så var de där helgerna i föräldrahemmet lika vedervärdiga även som 20åring. Det är först på senare dar som jag distansierat mig, som jag kunnat sätta ner foten och säga ifrån. Förklara att jag inte går med på att bli idiotförklarad bara för att min pappa tagit sig några glas en kväll. Att jag då väljer att åka därifrån.

Jag är inte nykterist. Jag tar gärna ett glas vin till maten, eller tre en lördagkväll. Men jag undviker att dricka mig riktigt full, salongsberusad räcker. Jag vet att jag kommer vara betydligt mer restriktiv med alkohol den dag jag får barn.

Inget barn borde behöva möta Alkoholens fula ansikte, istället för sin förälder.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 8 kommentarer |
Taggar: alkohol, bloggvärldsbloggen, veckans bloggtema

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 2 kommentarer |
Taggar: aftonbladet, bloggvärldsbloggen, pocketblogg.se

Feed enhanced by Better Feed from Ozh