Det här är några av mina bästa bundsförvanter i tillvaron. Mina livräddare, om man så vill. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om dem, förklara vilka de är, hur de hjälper mig och vad de betytt. Från vänster till höger.
Först ut är Inderal Retard - en avlång kapsel med en medicin som från början använts som behandling av högt blodtryck, men som jag tar som förebyggande behandling av migrän. Jag är väldigt hårt drabbad av migrän, framförallt när jag stressar mycket, så för att slippa ha dagliga migränattacker fick jag Inderal. Huvudvärken har lättat betydligt av den, och jag kan nu fokusera på att jobba bort orsakerna till migränen (dvs minska stressen) istället för att öka på bördan med huvudvärk dessutom.
Nummer två på listan är Citalopram – en medicin som faktiskt räddat livet på mig. Jag var djupt nere i en depression när jag fick börja äta Citalopram (eller cipramil som den också heter), och utan den vet jag inte var jag skulle vara idag. Citalopram är ett så kallat SSRI-preparat, det vill säga en antidepressiv medicin som ökar aktiviteten av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Jag har även provat Zoloft, men den fungerade inte särskilt bra på mig. Citalopram har jag ätit länge, 8 år vid det här laget, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer sluta.
Den tredje medicinen är Levaxin. På grund av att jag har den kroniska, autoimmuna sjukdomen Hypotyreos behöver jag en medicin som håller min sköldkörtel i schack, vilket Levaxin gör. Det här är en medicin jag kommer få äta hela livet, eftersom sköldkörteln aldrig återhämtar sig efter att man fått hypotyreos.
Och så nykomlingen i gänget: Mirtazapin. En annan typ av antidepressiv medicin som både påverkar serotoninhalten och halten av noradrenalin i hjärnan. Den här fick jag börja ta i vintras, efter att återigen sjunkit ner i en depression. Det fina med Mirtazapin är att den som biverkning har en viss sövande effekt, vilket gör att den fungerar lite som en insomningstablett. Man tar den därför när man går och lägger sig, och får då extra hjälp att sova – förutom att den hjälper till med serotonin och noradrenalin.
Ja, det var mina mediciner det. Mina livräddare. Utan dem, skulle mitt liv vara oändligt mycket tyngre. Vissa kanske tycker att jag skriver om dem lite lättvindigt, men personligen vet jag att jag faktiskt behöver de här medicinerna för att må bra. Jag har brist på några ämnen i kroppen, därför måste jag tillföra dem genom medicin. Hade det varit insulin jag hade brist på hade jag kallats diabetiker, nu är det andra ämnen. Svårare än så är det inte.