Han var en trevlig man. Överläkare sade skylten utanför rummet och jag kände mig glad och tacksam att jag fick träffa honom. Psykiatern. Vi satte oss ner i två läderfåtöljer (vad annars?) och pratade lite om min situation. Om att jag haft upprepade depressiva episoder som han kallade det. Det är min diagnos, och den tyckte han nog stämde, så den fick vara kvar. Vi pratade lite om mina mediciner. Kombinationen av mina problem. Och så ställer han den där frågan man kan tycka att jag borde ha ställt mig själv för evigheter sedan, men tydligen inte.
Har du några biverkningar?
Jag tittade dumt på honom. Harklade mig, försökte komma på ett svar. Förklarade att jag ätit antidepressiva i åtta-nio år, att jag knappt minns vad som är biverkning och vad som är jag längre. Att jag är tacksam så länge jag mår bra psykiskt, får jag bara göra det står jag ut med nästan vilken biverkning som helst. Visst, jag berättade att jag har lite muntorrhet ibland och att min sexdrift är lika riklig som en bäck i Sahara, men herregud! Jag ligger ju inte apatisk och stirrar in i väggen dagarna i ända längre. Jag kan jobba. Då är det värt det.
Han nämnde Mirtazapin, den medicin jag fick i vintras. Att den kan ge kraftig viktuppgång. Och då trillade en polett ner. Jag förklarade att jo, jag har ju förvisso gått upp sådär 10-15 kg i år… men att jag trodde att det kom sig av något annat. Depressionen. Dåliga matvanor. Vi diskuterade lite mer, och kom överens om att jag ska öka min andra medicin, Citalopram, först. Se om det hjälper. Sen kanske öka Mirtazapinet nu under vintern, och hoppas att den kan få mig att må hyfsat bra även under de mörka kalla månaderna när det är som värst. Sen, till våren, trappar vi ner Mirtazapinet och provar något annat. Som förhoppningsvis inte får mig att öka i vikt.
Han nämnde ljusterapi också, den gode överläkaren. Frågade om jag provat, jag sa att jag inte gjort det men att jag frågat om det tidigare och då fått veta att det inte fanns längre. Men tydligen finns det, i grannstan. Herr Överläkare ska dra i några trådar, och förhoppningsvis kommer jag få åka dit och få ljusterapi. Hoppas. Och mina varannan-veck-liga samtal med min terapeut kommer fortsätta. Dessutom försäkrade han mig att om jag känner att det inte går längre, är det bara att säga till. Då får jag bli sjukskriven på deltid, men fortfarande jobba den tid jag själv tror kommer fungera.
Jag blir så glad att det finns sådana här människor inom vården. Som lyssnar, funderar, kommer med konkreta förslag. Som lyssnar till vad jag har att säga och inte dömer. Som faktiskt vill hjälpa mig att må bättre.
Den här vintern kanske inte blir så dum som jag befarade ändå.
