Jag skrev om mitt besök hos terapeuten igår, och jag tänkte fortsätta idag. Något vi pratade om igår var nämligen hur snabbt de där jobbigaste tankarna kommer tillbaka när jag blir låg.
Jag har dragits med suicidtankar (som det så fint heter) länge. Jag var inte mer än fjorton år då jag för första gången greps av känslan att bara fly fly bort från allt det tunga och mörka. Det är inget jag är stolt över eller tycker om, men likväl har jag inte lyckats arbeta bort de där tankarna helt.
Det jag gjort för att tackla dem är att försöka tänka logiskt de dagar jag inte mår dåligt. Tänka på allt det bra jag har, på alla relationer med människor som jag trots allt älskar. Tänka på de där sommardagarna nere vid vattnet i stugan, på utsikten från ett berg på en vandring, på mina älskade hundar och min sambo. Och på något sätt har jag lyckats uppnå ett tillstånd att jag innerst inne vet att jag vill fortsätta leva, även när allt känns tungt och mörkt. Den spärren har hållt mig tillbaka hittills.
Ändå får jag kämpa med de mörkaste och tyngsta tankarna när jag väl är där. Inuti mig rullar mantrat jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte, och det är så vansinnigt svårt att få bort. Uppgivenheten och ångesten är så stark.
Jag har många gånger tänkt att det är en jäkla tur att det inte är lättare att ta sitt liv, för då hade jag gjort det tidigare. Hade det gått att trycka på en knapp hade jag gjort det. Men jag vet ju att alla självmordsförsök kan misslyckas, jag vet att det krävs mod att ta klivet ut från en bro eller att svälja alla de där tabletterna. Och hittills har jag inte varit desperat nog att uppbåda det modet. Längtan att fly, längtan att slippa ifrån det tunga och mörka har inte vägt över.
Jag är glad att jag fortfarande lever. Jag är glad att jag inte förblindad av ångest och depression har tagit det slutgiltiga steget. Jag är tacksam för det liv jag har, för mina vänne och min familj. Den känslan försöker jag hålla med mig, inom mig, tills nästa gång marken rasar under mina fötter. För om jag har den känslan inom mig, kanske jag kan stå emot ännu en gång.
Gilla!
