Depression « Sjumilakliv.se

RSS

Inlägg taggade ‘Depression’

När man inte orkar mer

10 Mar

Jag skrev om mitt besök hos terapeuten igår, och jag tänkte fortsätta idag. Något vi pratade om igår var nämligen hur snabbt de där jobbigaste tankarna kommer tillbaka när jag blir låg.

Jag har dragits med suicidtankar (som det så fint heter) länge. Jag var inte mer än fjorton år då jag för första gången greps av känslan att bara fly fly bort från allt det tunga och mörka. Det är inget jag är stolt över eller tycker om, men likväl har jag inte lyckats arbeta bort de där tankarna helt.

Det jag gjort för att tackla dem är att försöka tänka logiskt de dagar jag inte mår dåligt. Tänka på allt det bra jag har, på alla relationer med människor som jag trots allt älskar. Tänka på de där sommardagarna nere vid vattnet i stugan, på utsikten från ett berg på en vandring, på mina älskade hundar och min sambo. Och på något sätt har jag lyckats uppnå ett tillstånd att jag innerst inne vet att jag vill fortsätta leva, även när allt känns tungt och mörkt. Den spärren har hållt mig tillbaka hittills.

Ändå får jag kämpa med de mörkaste och tyngsta tankarna när jag väl är där. Inuti mig rullar mantrat jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte, och det är så vansinnigt svårt att få bort. Uppgivenheten och ångesten är så stark.
Jag har många gånger tänkt att det är en jäkla tur att det inte är lättare att ta sitt liv, för då hade jag gjort det tidigare. Hade det gått att trycka på en knapp hade jag gjort det. Men jag vet ju att alla självmordsförsök kan misslyckas, jag vet att det krävs mod att ta klivet ut från en bro eller att svälja alla de där tabletterna. Och hittills har jag inte varit desperat nog att uppbåda det modet. Längtan att fly, längtan att slippa ifrån det tunga och mörka har inte vägt över.

Jag är glad att jag fortfarande lever. Jag är glad att jag inte förblindad av ångest och depression har tagit det slutgiltiga steget. Jag är tacksam för det liv jag har, för mina vänne och min familj. Den känslan försöker jag hålla med mig, inom mig, tills nästa gång marken rasar under mina fötter. För om jag har den känslan inom mig, kanske jag kan stå emot ännu en gång.

View Comments

Skrivet i Depression

En dörr och en skylt

09 Mar

Redan när jag svänger av gågatan händer det; jag blir mer uppmärksam på min omgivning. Försöker se ut som en vilkensomhelst som ska till våning 1 eller 3 i huset. Stannar till på bottenvåningen, trycker på hissknappen och väntar. Har jag tur får jag ta hissen ensam de två våningarna upp, slipper avslöja vart jag ska. Dörren är en anonym mörkbrun trädörr, med en mässingsskylt som förkunnar vart jag kommit.

Väntrummet. Vita träfåtöljer med rosa kuddar. Några leksaker i ett hörn, tidningar i en korg. Lättsamma, ljusa tavlor från IKEA, stora glaspartier ut mot gatan. Jag har undrat hur de vågar ha stora glaspartier just där i väntrummet. En tv på väggen som visar någon av de ändlösa serier som går dagtid. Vi ser inte på varann, pratar inte och säger inte ens hej, utan sitter bara tysta brevid varandra och väntar. Helst med en tom stol mellan den som sitter närmast och en själv. Vi försöker se ut som att vi inte hör dit, att vi bara är där av en slump. Jag brukar lyssna på musik eller ha med mig en bok, allt för att hålla mig sysselsatt de cirka tjugo minutrarna jag får vänta.

Idag är det två andra där. En ung tjej med kortklippt, omsorgsfullt stylad frisyr, blå jeans och en grön jacka. Hon lyssnar på musik precis som jag, men på hög hög volym som om hon vill stänga ute omvärlden. Bredvid henne en äldre man, fårad i ansiktet, i mörkblå jacka, svarta byxor och med en mörkblå gubbkeps.

Sen blir det min tur. Jag går in, sätter mig i den mörkblå fåtöljen. Det står som alltid en ask näsdukar på det lilla bordet som skiljer våra fåtöljer åt. Vi pratar om min panikångestattack förra veckan, om hur fort tankarna på att ge upp kommer tillbaka. Om trötthet och slut på ork och slut på vilja. Timmen passerar, och till slut reser jag mig upp ur fåtöljen, tar på mig jackan och går. Passerar genom korridoren, öppnar den bruna trädörren och låter den falla igen efter mig.

Jag vänder mig inte om för att se på skylten.

View Comments

Skrivet i Depression

Psykisk ohälsa – en välfärdssjukdom?

06 Mar

Jag läser Mymlans text, och Malin Wollins blogginlägg, om psykisk ohälsa. Och kan inte låta bli att dra en parallell till mig själv. Jag har diagnosen återkommande depressiva episoder. Min kusin lider av detsamma. Min faster likaså, hon är dessutom (numera nykter) alkoholist. Min farmor var alkoholist och söp ihjäl sig, likaså en äldre farbror. Även längre bak i min släkt finns tecken på psykisk ohälsa.

Jag tror inte vi har det så bra att vi blir sjuka, jag tror snarare att den psykiska ohälsan yttrar sig på ett annat sätt idag jämfört med tidigare. Längre bak i tiden pratade man inte om depressioner, istället självmedicinerade man med hjälp av exempelvis alkohol. Eller så klassades man som sinnessvag och gömdes undan på anstalter eller på fattighus. Idag vet vi mer, kan vi mer, och det går att faktiskt få hjälp. Det finns mediciner, terapi och en större förståelse för vad psykisk ohälsa faktiskt innebär. Vad orsakerna kan vara, vad som kan få en att må bättre. Jag tvivlar på att alla deprimerade skulle kunna bli friska av att leva i ett mindre utvecklat samhälle, som Malin Wollin verkar antyda.

Precis som Lisa blir jag så oändligt trött på att vi som lider av psykisk ohälsa än en gång får höra att vi ska rycka upp oss och att vi ”egentligen” inte mår så dåligt. Som tur är insåg även Malin Wollin sitt snedsteg där, och bad om ursäkt för det – vilket hedrar henne. Även om vi har kommit en bit på vägen när det gäller acceptans och förståelse för personer som lider av psykisk ohälsa, så har vi en bra bit kvar att vandra. Det har om inte annat den här diskussionen på bloggar och i kommentarsfälten visat.

3 läsare gillar detta inlägg.

View Comments

Skrivet i Depression, Samhällsfunderingar

Lately I’ve been trying not to fall apart

04 Mar

Jag har varit tyst de senaste dagarna. Frånvarande på twitter, bloggat mindre än vanligt. Förklaringen är att jag fortfarande inte är mitt vanliga jag efter måndagens ångestattack. Jag känner mig fortfarande trött, lågmäld och dämpad, och gör därför sånt som inte tar så mycket på krafterna – läser, ser på tv och sover. Allt för att klara av att jobba, klara av vardagen.

Hade det fortfarande varit januari hade jag kanske förstått den här svackan bättre, men… det är mars nu. Mars. Den månaden då våren kommer, då det faktiskt är ljust ute på dagarna igen. Jag borde må bättre, inte sämre. Samtidigt känner jag hur all den här snön och kylan tynger ner mig, som om det var på mina axlar den vilade. Som om det är mitt tak som hotar att rasa in under tyngden.

Kanske är det ironiskt att vintersvackan kommer när det börjar bli vår. Jag hade faktiskt börjat tro att jag skulle klara mig den här gången, att det här skulle bli min första vinter fri från svackor på flera år. Istället tar jag några djupa andetag, och hoppas att jag tar mig upp ur min svacka så fort som möjligt.

View Comments

Skrivet i Depression

När ångesten slår till

01 Mar

Det är så jobbigt när det händer. När panikångesten slår till med fullkraft, när jag ligger ihopkrupen i soffan, skakandes av tårar. Det är som ett svart hål inom mig, ett mörker som kräver och äter mig inifrån. Jag vet att det passerar, att det sjunker undan – men det är ändå lika jobbigt varje gång. Det tar på mig, både fysiskt och psykiskt – efter en ångestattack är jag helt slut i kroppen, har ingen kraft eller energi kvar.

Ikväll blir det tidig sänggång, och det där mailet jag lovat att skicka ut om bloggstafetten på internationella kvinnodagen får skickas imorgon. Jag hoppas det är okej.

View Comments

Skrivet i Depression

Det finns dagar

23 Feb

Jag säger det är bättre. Att det mesta går åt rätt håll. Samtidigt vet jag att det kommer komma bakslag. Att det finns dagar då allt känns tungt. Som idag.

Dagar då jag sitter och stirrar på mitt flöde, men utan något att säga. Dagar då jag scrollar genom min IM-lista, men utan förmågan att säga något till någon av dem som är online. Dagar då jag läser alla inkommande mail, men inte kan förmå mig att svara. Dagar då jag tappat orden, tappat viljan, tappat orken. Då det känns som att det enda som kan döva den där molande ångestkänslan i magen är sömn, eller mat, eller både och. Då det enda jag tänker är att jag inte vill, inte orkar.

Det finns dagar, och så finns det dagar. När det gäller dagar som den här, så hoppas jag bara att de passerar så fort som möjligt.

View Comments

Skrivet i Depression

Kanske en annan söndag

21 Feb

Det är söndag. Söndag, och jag sitter i min kära fåtölj med en stor filt över benen. Jag fryser, känner mig låg och trött. En annan dag hade jag struntat i det; sett till att göra något praktiskt, ut och gå eller skriva för att komma på bättre tankar.

Idag sitter jag bara här och stirrar på skärmen utan att ta mig för någonting. Jag har ingen ork, lust eller vilja, och även om jag rent logiskt vet att det troligtvis skulle bli bättre om jag tog mig för någonting kan jag inte uppbåda energin.

Kanske en annan dag blir bättre.

View Comments

Skrivet i Depression

Ännu inte van

18 Feb

Jag mår bättre. Allt fungerar bättre. Men det är väldigt lätt att glömma det.

Idag har jag varit sådär vanvettigt trött, sådär som jag var för ett år sen när tillvaron rasade kring mig. Men det är inte det det handlar om idag, det är inget som rasar. Det är bara trötthet. Dock är det så svårt att bortse från min ryggmärgsreaktion, som innebär att jag tror att jag är på väg neråt. Tankarna vandrar iväg, jag kommer på mig själv att analysera min dag och vad som möjligen skulle kunna ha orsakat en neråtperiod.

Jag är helt enkelt inte van vid det här, även om jag mått bra hyfsat stabilt i runt ett halvår. Det krävs fortfarande träning.

View Comments

Skrivet i Depression

Det har blivit bättre

17 Feb

Jag pratade med en kollega häromdagen. Om hur jag mår, hur den här vintern har gått. Nämligen över förväntan. Att mina resor i tjänsten, mitt skrivande och min vana att träffa min terapeut varannan vecka har gett resultat.

Det handlar inte längre om att jag har haft en ovanligt lång uppåtperiod. Det är lika bra att se sanningen i vitögat; jag börjar bli bättre. Friskare. Och det håller i sig. Det har gått månader nu, månader utan längre downperioder. Månader där jag mått dåligt enstaka dagar, men lika fort tagit mig upp igen. Visst har jag drabbats av panikångest några gånger under vintern, men jag har kunnat hantera den.

Min instinktiva reaktion till den här insikten var, tro det eller ej, rädsla. Jag har identifierat mig så starkt med min depression under så många år att det plötsligt kändes konstigt att inse att den kanske inte är en kronisk del av mig. Dessutom känns det så otroligt ironiskt att själva insikten om att min depression kanske är kronisk, har gjort att jag blivit mer eller mindre frisk.

För det var så det var för mig, där för ett år sen när jag återigen blev sjukskriven på grund av depression. Det jag då insåg var att det här är något jag ärvt, något jag kommer få leva med. Att det enda jag kan göra är att göra det bästa av situationen. Och hur ironiskt det än låter, så har det gett resultat. Den här vintern är ett bevis på det.

Jag tror inte att jag är frisk och aldrig mer kommer ha nerperioder, så naiv är jag inte. Men jag börjar kunna lita lite mer på mig själv, på att jag ska hålla mig på banan. Det handlar fortfarande om små steg framåt, men de är ändå steg. Små steg, som jag är väldigt stolt över.

View Comments

Skrivet i Depression

Att inte förstå

07 Feb

Solen har strålat från klarblå himmel idag. Jag och hundarna har varit ute på promenad, och det var så varmt i solen att jag kunde ha på mig min höstjacka istället för den varma vinterjackan. Det har droppat från taken och en svag doft av grillad korv har legat i luften.

Så varför har jag varit trött och låg hela dagen? Varför vill jag inget hellre än att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet? Varför är jag låg idag, när jag borde vara lycklig över att vi äntligen fått ljusare dagar och dropp från taken?

Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte.

View Comments

Skrivet i Depression

Att förlora fotfästet

01 Feb

Det krävs så lite. Det krävs så otroligt lite.

Bara en hård kommentar, några ord som kan tänkas vara riktad mot mig eller ännu ett misslyckande, och jag är där igen. Som om någon dragit undan mattan under mina fötter; som om hela min värld, hela min verklighet har kastats åt omkull. Jag kan nästan känna snaran runt mina axlar, runt min hals som hotar att dra ner mig under ytan.

Skillnaden är att nu vet jag att det är en kväll, nån enstaka dag som det är såhär. Hela min tillvaro rasar inte, det är bara ett tag det händer. Det är korta stunder jag förlorar fotfästet, inte för gott. Det är en tröst, men en liten sådan när man kämpar med allt det tunga. Så istället går jag och lägger mig, gömmer mig under täcket och låter sömnen förpassa ångesten och hopplösheten till en annan plats.

I sömnen får jag vila, i sömnen får jag ro. Inte konstigt att den eviga sömnen ter sig som en lockande befrielse ibland – även om jag givetvis vet att det är en alltför lätt utväg. Jag får vackert fortsätta min kamp, mitt stångande mot det tunga mörkret. Och jag antar att jag för varje dag som går vinner en liten, liten seger.

1 läsare gillar detta inlägg.

View Comments

Skrivet i Depression

A Stroke of luck or a Gift from God?

31 Jan

Jag minns det så väl. Jag var sexton, sjutton år och tillbringade mina eftermiddagar och kvällar nere på mitt rum i källaren. Jag satt i den stora, orangea öronlappsfåtöljen i mörkret och skrev i min dagbok med rött kinatyg på utsidorna. På mitt vita skåp brann en sticka rökelse, i ljusstakarna brann vita ljus och värmeljus. Garbages första skiva, den med rosa boaludd på omslaget, snurrade i min stereo. Ensamheten var påtaglig, som om jag kunde ta på den. Samtidigt var jag lycklig, där i min egen värld där jag bestämde reglerna.

De här dagarna, minnena, känns som om de var igår. Som om fåtöljen var samma jag sitter i idag, som om mina dagböcker bara överförts till en laptop. Jag kan inte låta bli impulsen att lyssna på samma skiva igen, och fundera på allt som hänt under de här 13-14 åren. På att jag har växt som människa, men samtidigt är densamma.

Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och träffat mig själv. Gett mitt sjuttonåriga jag en kram, och försökt få mig att förstå att jag skulle klara mig igenom alla de motgångar jag skulle möta på vägen. Att livet inte är lätt att leva, men att jag skulle komma starkare igenom det. Hur jobbigt det än skulle kännas.

View Comments

Skrivet i Depression, Personligt

Tisdag hos terapeuten

26 Jan

Jag var hos min terapeut idag. Berättade om mina skrivarplaner, om att jag fortfarande håller näsan över ytan. Det är kämpigt, tungt ibland, men jag klarar mig. Och jag ser ljuset, jag ser ett slut på vintern – häromdagen droppade det (!) från ett tak när jag gick förbi. Jag stannade, väntade på ett dropp till – men det kom inget. Det gjorde inget, en droppe från taket räckte för att förbättra mitt humör.

Vi pratade om att börja fasa bort Mirtazapinet. Inte riktigt än, men fram emot mars-april sådär. När det börjar ljusna lite mer på kvällarna, när det börjar smälta bort lite mer. Då ska jag försöka fasa ut mirtazapinet och klara mig på bara citalopram. Tills dess ska jag fortsätta kämpa, en dag i taget.

View Comments

Skrivet i Depression

Att balansera på en tunn linje

14 Jan

Det är inte helt enkelt. Även om den här hösten och vintern har varit lättare än någon höst och vinter de senaste åren, så krävs det så lite för att påminna mig hur tunn linjen är jag balanserar på.

Det räcker med så lite. Ett mail, en artikel, en kommentar – och sen är jag tillbaka i det där mellanläget. Där gränsen, kanten är så nära; där det känns som om jag tappat all kontroll och det är slumpen som avgör om jag ska lyckas kravla mig tillbaka till rätt sida om gränsen, eller falla ner mot avgrunden.

Jag tror det gick bra den här gången också. Och kanske är det bra, att jag får de här dipparna och lyckas ta mig tillbaka. Kanske tränar jag upp min förmåga att bryta de negativa spiralerna. Kanske blir jag bättre och bättre på det här, kanske blir det lättare för mig att hålla mig på rätt sida i framtiden.

View Comments

Skrivet i Depression

Just sleep…

12 Jan

Jag var hos min terapeut idag. Igen (för den som har läst den här bloggen ett tag borde nog ett mönster börja utkristalliseras nu, nämligen att jag går dit varannan vecka. oftast tisdagar). Vi kom att prata rätt mycket om sömn.

Jag är nämligen den där sortens människa som kan sova hur mycket som helst. Och med hur mycket som helst, menar jag huuur mycket som helst. Får jag sova ut en vanlig (helg-)dag, sover jag lätt 12 timmar. Är det en dag när jag inte mår särskilt bra, känner mig låg och deprimerad, kan jag sova ännu mer. Upp emot 14-15 timmar är inte ovanligt sådana dagar.

Det här är såklart inte normalt. En vuxen person ska klara sig på åtta timmars sömn, men för mig är åtta timmars sömn döden. Då är jag så trött på morgonen att jag har svårt att kliva upp, och jag utnyttjar jobbets flexmöjlighet att komma in vid nio lite för ofta för min smak. Det handlar inte om att jag är lat, utan att jag har väldigt stort sömnbehov. Åtminstone vintertid.

Mitt sömnbehov har alltid varit stort, men i ärlighetens namn har det nog blivit lite värre sen jag började med Mirtazapinet. Det gör mig ju trött på kvällarna (vilket gör det lätt för mig att somna), och jag tror att det ökar på mitt sömnbehov lite dessutom. Däremot har jag ju börjat må bättre sen jag började med det, vilket gör att det blir lite dubbelt. Jag vill inte sluta med Mirtazapinet eftersom det får mig att må bättre, men samtidigt är det jobbigt att alltid vara trött.

Jag har inte kommit fram till något om det här än, mer än att jag identifierat problemet. Vintern är en jobbig tid för mig, och min kropp hanterar det genom att behöva mer sömn. Vad lösningen är vet jag inte, men att ha identifierat problemet är en början.

View Comments

Skrivet i Depression, Personligt