En del kvällar drar det över mig. Melankolin. Oftast händer det när jag tänker på mitt liv.
Visst, jag har det bra. Jag har ett jobb jag älskar och trivs med. Jag bor i ett mysigt hus på landet. Jag har en sambo jag älskar, två hundar som är allt för mig. Men det saknar något i mitt liv. Något som alltid saknats, mer eller mindre.
Vänner.
Jag har över 100 kontakter på facebook. Människor som jag stött på på det ena eller andra sättet i mitt liv. Men ingen av dem kan jag kalla en riktig vän. Vissa kan jag prata med om bra saker, öppna mig för – men de bor alla mer än 30 mil bort. Jag har haft vänner, under tiden då jag pluggade exempelvis, men det var sex-sju år sen. Sedan jag flyttade hit, dvs för fem år sen, har jag varit mer eller mindre helt utan vänner.
Visst har jag försökt. Jag har försökt träffa folk, nya vänner genom mitt intresse. Jag har fiskat runt lite på nätet efter folk som verkar trevliga. Tagit nån lunch med ytliga jobbekanta och kollegor som förvisso varit trevliga, men som uppenbarligen inte är på min våglängd.
Jag har undrat så många gånger om det är mig det är fel på. Om det är min blandning av livsglädje, melankoli, nördighet och ensamhetsbehov som gör att folk inte riktigt gillar mig. Om jag helt enkelt är för udda för att anses vara en bra människa. Eller om det är ren och skär jävla otur. Jag tycker själv att jag är en rätt bra människa. Att jag har bra idéer och åsikter, att man kan lita på mig och att jag är ganska rolig. Men uppenbarligen håller andra inte med mig.
Så det gör ont, det gör så skärande ont när min sambo åker iväg och umgås med sina vänner och jag stannar hemma som vanligt. Att jag sitter hemma med min dator i knät, och inte har någon att kommunicera med förutom via datorn. Det gör ont när vi träffar våra gemensamma parvänner, och jag känner att jag inte riktigt är med. Att det finns ett litet avstånd till mig, jämfört med det andra.
Det gör så jävla ont. Och jag verkar inte hitta något slut på det.
