Jag vet inte om det är en påhittad känsla eller inte. Den där känslan av ensamhet. För jag har så många vänner på twitter, kontakter på facebook och kompisar på msn och skype. Ändå verkar den där ensamhetskänslan inte försvinna.
I ärlighetens namn har jag börjat tvivla. Det verkar nämligen inte spela någon roll hur många läsare jag har i min blogg, hur många tweets som dyker upp i min feed varje minut – känslan finns alltid kvar. Om den inte finns vid ytan, så strax därunder. Kanske beror det på att jag var så outsägligt ensam då, när jag var yngre, att den där känslan etsade sig fast i mig? Å andra sidan vet jag ju att jag inte har några direkta vänner här där jag bor. Jag har bekanta här i byn som jag umgås med tillsammans med sambon, men jag har inga egna vänner. Några jobbarkompisar jag går ut och äter med då och då, men ingen att åka hem till en kväll för att ha en tjejkväll. Jag har vänner som bor på längre håll, men som jag är dålig på att hålla kontakten med. Kanske stöter jag bort dem genom att inte höra av mig.
Det känns som om den där ensamhetskänslan alltid kommer finnas hos mig. Att oavsett hur många människor jag omger mig med, så kommer den finnas längst där inne. Kanske är den en definition på vem jag är. Kanske behöver jag den för att orka med dagen. Kanske är det därför jag hittar orden inom mig, och ser till att få ner dem på pränt här.
Ensamheten kanske helt enkelt är en del av den jag är.
Gilla!
