Min mormor var en fantastisk kvinna. Född på en liten ö i en fiskarfamilj i skärgården, uppvuxen tillsammans med många syskon under 20- och 30-talet. Hon berättade för mig att när hennes familj skaffade sin första radio, som var en nymodighet då, så blev det naturligtvis käbbel om vem som skulle lyssna på vad. Pappa i familjen skulle naturligtvis lyssna på nyheterna och vädret, så sjöman han var. Hennes äldre systrar ville lyssna på underhållningsprogrammen. Kvar till Karin, som min mormor hette, blev bara sporten. Och sportintresserad var hon hela sitt liv.
Hon träffade min morfar när hon jobbade som husa på Lönö, hos Zarah Leander. Där föddes min mamma, och otaliga är de gånger jag frågat henne och mormor om hur det var på Lönö. Hur Zarah var. Min mormor hävdade bestämt att Zarah definitivt inte var nazist, och min mormor såg aldrig några höga, ledande nazister på Lönö vad än ryktena säger. Jag har gåvor som mormor och morfar fick av Zarah i födelsedagspresent, underbar ringar med stora stenar, två lampor – en med en skärva borta som gick sönder när berlin bombades. Det är mina käraste ägodelar.
Hon har alltid funnits där för mig under min uppväxt. Jag var hennes favoritbarnbarn, och jag har många gånger fått höra hur lik jag är henne. Hur jag har hennes ögon, hennes ansikte. Under hela min tonår så gick jag till min mormor och åt middag en kväll i veckan. Den rutinen, som pågick i fem år, gjorde att vi kom varann nära. Vi pratade om allt, och hon var min trygghet i livet. Den vuxna människa som inte var mina föräldrar, men som brydde sig om mig och fanns där för mig.
Jag har så många minnen. Mormor som kom och mötte mig efter skolan när mina så kallade ”klasskamrater” jagade mig efter skolan för att trycka ner mig i snön. Mormor och hennes väninnor som alltid kom på alla mina konserter och framträdanden, oavsett om det var med kören eller om jag sjöng solo eller i ett band. De satt alltid längst fram, mina vänner kallade dem ”min fanclub”. Mormor som gav mig sin fina fina sekretär, eftersom hon visste att jag älskade den. Min mormor som åkte 50 mil upp till Umeå för att hälsa på mig när jag bodde där.
Jag försökte visa henne uppskattning. Besökte henne alltid när jag var hemma, ringde så ofta jag kom åt, skickade henne rosor på alla hjärtans dag. Sa att jag älskade henne, tackade för allt hon gjorde för mig.
Hon gick bort förra året. Somnade in efter att ha blivit hastigt sjuk, den 2:a maj 2008. Hon var pigg och klar i huvudet ända fram till hennes sista sex månader i livet. Jag hälsade på henne på sjukhuset, hon var lite förvirrad men ändå min mormor. När hon gick bort åkte jag dit för att säga farväl. Det halsband hon alltid bar fram till att hon blev intagen på sjukhuset den sista gången bär jag alltid runt min hals. Hennes ringar pryder mina fingrar. Jag sjöng på hennes begravning, jag kände att jag var skyldig henne det. Hon, som var min trognaste supporter, skulle få ha min sång på sin begravning. Jag tror hon lyssnade. Hennes foto står ovanpå pianot, och varje dag ser jag på henne och önskar att hon fanns kvar här hos mig.
Men på sätt och vis finns hon kvar. När jag är ute i skogen och letar svamp, med hennes svampkorg i handen, kan jag ana hur hon visar mig vart jag ska leta. Ibland känner jag hennes doft, när jag lagar mat eller bakar känner jag henne hos mig. Jag hör hennes röst, eller ser henne på stan – fast det visar sig vara någon annan i sista sekund. Hon finns alltid hos mig.
Min mormor, min älskade mormor. Du betydde så mycket för mig i livet, jag hoppas att du förstod hur mycket. Du betyder fortfarande allt för mig. Jag har så mycket att tacka dig för.