Martin på Kärleksförklaringar till förbannelse utmanade mig via twitter igår att göra en film som speglar mig och är som ett soundtrack eller signaturmelodi till mitt liv. Självklart antar jag utmaningen, och har därför gjort en liten film med mobilfoton från min vardag och annat som jag tycker definierar mig. Martin föreslog att vi skulle använda Animoto, men jag valde att göra en lite längre film och lägga den på Vimeo istället.
Varsågoda – Sjumilakliv i filmformat:
Det finns få filmer som verkligen är Jag. Som verkligen känns som jag i varenda lilla minut och sekund. En sån film är You’ve got mail, den fantastiska filmen från 1998 som handlar om Kathleen Kelly som tvingas lägga ner sin lilla bokaffär The Shop around the Corner på grund av etableringen av den stora bokjätten Fox Books, som ägs av Joe Fox. Vad varken Kathleen eller Joe vet är att de redan känner varandra – online.
Jag tror jag kan varenda replik i filmen, och jag har till och med haft samma frisyr som Meg Ryan har i filmen. Och bara för att jag kan, tänker jag droppa några av de bästa citaten här.
Joe Fox: ”Don’t you love New York in the fall? It makes me wanna buy school supplies. I would send you a bouquet of newly sharpened pencils if I knew your name and address. On the other hand, this not knowing has its charms.”
Kathleen Kelly: ”Sometimes I wonder about my life. I lead a small life – well, valuable, but small – and sometimes I wonder, do I do it because I like it, or because I haven’t been brave? So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around? I don’t really want an answer. I just want to send this cosmic question out into the void. So good night, dear void.”
Joe Fox: ”The whole purpose of places like Starbucks is for people with no decision-making ability whatsoever to make six decisions just to buy one cup of coffee. Short, tall, light, dark, caf, decaf, low-fat, non-fat, etc. So people who don’t know what the hell they’re doing or who on earth they are can, for only $2.95, get not just a cup of coffee but an absolutely defining sense of self: Tall! Decaf! Cappuccino!”
Kathleen Kelly: ”I love daisies. They’re so friendly. Don’t you think daisies are the friendliest flower?”
Aaah. Jag älskar You’ve got mail.
Sister Act 2 - eller en värsting till syster 2, som den heter på svenska – gick på kanal 5 idag. Det är en film jag älskat länge, inte minst på grund av att Lauryn Hill är med i den. Hon spelar Rita, den tuffa ledartjejen i den bråkiga klassen på St Francis Academy, dit Sister Mary Clarence (spelad av Whoopi Goldberg) kommer för att bringa lite ordning. Filmen är full med grymma gospel- och soulversioner av allt ifrån poplåtar till kristna hymner. När jag jobbade som musiklärare så visade jag filmen för mina elever, och det fick dem faktiskt lite mer motiverade.
Något av det bästa i filmen är när Lauryn Hill sjunger ”Joyful joyful”:
Efter den senaste tidens Harry Potter-frossa i tv3 och kanal5 så var jag ju bara tvungen att leta rätt på lite information om de sista två filmerna. För den som inte vet, så har man alltså bestämt sig för att göra två filmer av den sista boken, ”Harry Potter and the deathly hallows”, där den första har premiär på biograferna den 14 eller 15 Juli 2010. Jag ser verkligen fram emot den första av de avslutande 2 filmerna, det ska bli otroligt intressant att se hur de valt att gestalta boken. Klart är att de har med bröllopsscenen, scenen där 7 Harryar flyger åt varsitt håll, samt scenen hos Malfoys. Jag längtar!
Så har då även jag äntligen fått en invite till Voddler, tjänsten som är för filmbranschen vad Spotify är för musikbranschen. Än så länge har jag inte hunnit konstatera mer än att själva klienten var rejält tung att ladda ner (46mb), men tanken är att undersöka tjänsten lite noggrannare de närmaste dagarna.
Mer utförlig recension kommer de närmaste dagarna.
Jag vet att Jennifer Lopez inte anses vara den mest creddiga skådespelerskan på marknaden, och jag är väl inget överdrivet fan av henne, men det finns en film hon är med i som jag verkligen gillar. The Cell.
Filmen handlar om psykoterapeuten Catherine Deane (spelad av Lopez), som uppfunnit ett sätt att genom teknik ta sig in i sina klienters undermedvetna. Genom att koppla upp sig mot sina klienter får hon tillgång till deras innersta tankar och föreställningar, och kan därigenom hjälpa dem. Catherine ombeds använda sin teknik för att hjälpa FBI att ta reda på var massmördaren Stargher gömt sitt nästa offer, vilket hon tackar ja till. Med katastrofala konsekvenser.
Det som är häftigt med den här filmen är egentligen inte storyn. Visst, jag älskar psykologiska thrillers, men det som verkligen imponerar med The Cell är scenerna och fotografin. Landskapen Lopez färdas genom när hon undersöker Starghers undermedvetna är helt galna, vedervärdiga, och det är inte utan att man undrar vad det är för sjuk jävel som kommit på dem.
The Cell. Helt klart en film i min smak.
Så har jag då äntligen fått se New Moon, uppföljaren till Twilight. Och jag måste säga att jag är nöjd med filmen, med några små undantag möjligtvis. Framförallt är jag djupt imponerad av regissören Chris Weitz förmåga att skapa vargar som faktiskt såg ut som riktiga vargar – hade samma rörelsemönster, mimik och fysisk byggnad. Det är svårt att göra naturtrogna djur i CGI, och det hade de definitivt lyckats med.
Men det var några scener som jag kände inte gavs det djup de kanske egentligen behövde. I uppbrottsscenen mellan Bella och Edward saknade jag lite av den förtvivlan som Bella känner i boken. Likaså tycker jag att scenen där Bella räddas ur vattnet av Jacob spelades över lite väl fort. Han drog upp henne, hon vaknade till – och sen skulle de gå direkt. I mitt huvud var den scenen längre och mer dramatisk.
Det var väldigt roligt att höra låtarna från soundtracket i filmen; Lykke Li’s ”Possibility” var perfekt till Bellas depressiva period (som var sjukt snyggt filmad). Däremot hörde jag såvitt jag vet aldrig Muse’s ”I belong to you” som även den finns med på soundtracket. Nån som vet om den var med?
Och jajustja – Mike Newton! Jisses vad mycket äldre han såg ut än den första filmen! Jag kände inte igen honom först.
New Moon är både en varmare och en tyngre film än Twilight. Den har mer värme i och med Jacob, men det som är den stora behållningen för mig är Bellas kamp, hur hon når den absoluta botten och långsamt tar sig upp. Det är befriande att se en film där svärtan inte spolas förbi, där den får ta plats och får påverka huvudpersonerna.
Överhuvudtaget är det en riktigt sevärd film för den som har läst böckerna och gillade dem. För den som inte läst någon bok eller sett första filmen är den kanske däremot lite svårsmält i vissa delar. Mycket av de övernaturliga delarna av filmen köper åtminstone jag tack vare att jag läst om dem först. Att bara se dem på film direkt hade nog fått mig att tycka att det hela var lite väl overkligt.
Jag såg Änglar & Demoner, filmatiseringen av Dan Browns andra bok om Robert Langdon, ikväll. Den var helt klart sevärd; actionfylld och med högt tempo. Som vanligt tappade den dock lite av att filmatiseras; det som är den stora behållningen i boken är ju detaljerna kring Illuminati och Vatikanen, och de delarna är mer kortfattade i filmen av förklarliga skäl. Ska man göra en actionfylld film funkar det inte med långa utläggningar. Dessutom hade man ändrat några delar från boken, vilket kändes sådär.
Nåväl. Sevärd är den, även om den är bättre i bokform.
Jajjamensan! Twilightfansen kan, de. Gäller det premiären av New Moon så gör de hängivna twilightfansen vad som helst för att få tag i en biljett – inklusive att sänka SF.se! Härligt jobbat, tjejer. En annan har ju redan bokat biljett.
Nämenojhoppsan. Hur blev det såhär? Det var ju inte alls meningen? Gå in på Åhléns sådär oplanerat, och bara rååååka hamna framför filmhyllan. Bara råka. Och så hoppade den här filmen ner i min väska?! Bara sådär av sig själv?!
På något märkligt sätt så reagerade jag inte alls när jag gick till kassan och betalade som om det vore den naturligaste sak i världen. Trots att jag inte alls skulle köpa någon film. Alls. Framförallt inte en jag redan sett två tre gånger.
Nu när jag väl har köpt den är det väl lika bra att se den också kanske? Annars kanske den blir ledsen?
Så har man tillbringat en kväll i Cheerleadingens tecken. Först Bring it On, originalet, på kanal 5 – och sen hittade jag Bring it On: All or Nothing på hårddisken. Och även om jag verkligen inte tillhörde någon av de populära brudarna i högstadiet så kan jag inte låta bli att le lite när jag ser de här klassiska teenfilmerna. För om jag hade passat in någonstans, så hade det väl varit i ett cheerleadingteam – dansare som jag var. Fast hela cheerleadingkulturen för ju nåt helt annat med sig också – utseende- och vikthets, popularitetshets och annat otrevligt – som man i och för sig fick sig sin beskärda del av sleven av ändå.
Kanske skulle svenska skolor bli bättre av lite cheerleading, om man i och med det får till en rejäl dos samhörighet inom skolan, och en naturlig samlingspunkt för dem som gillar både gymnastik och dans. Å andra sidan så kan väl cheerleading väl vara ännu ett sätt att skapa en elit och därmed skillnader mellan eleverna.
Det kanske är tur att man kan avnjuta det hela via tv’n, och slipper komma så mycket närmare än så.
Jag hade faktiskt inte sett Män som hatar kvinnor förrän ikväll, men nu var det äntligen dags. Böckerna läste jag för första gången för eeeevigheter sedan, och har läst om dem flera gånger sedan dess. Jag hade alltså ganska höga förväntningar inför filmen.
Och den lyckas faktiskt infria många av dem. Filmen är boken trogen, det är bara några få delar man valt att illustrera annorlunda än boken. En person är död som lever i boken, några händelser har flyttats tidsmässigt. Hedestad ser på ett ungefär ut som jag hade tänkt mig, och jag kan inte annat än att le när Mikael och Lisbeth är ute och kör och tvärnitar och vänder på den nedlagda macken i byn inte långt ifrån min sommarstuga.
Men jag har några invändningar. Jag vet inte vad som står i boken, men i mitt huvud är Mikael och Erika i 40-45-årsåldern. Och förlåt mig, Mikael Nyquist och Lena Endre, men ni ser ut att vara betydligt äldre än så. Därför är det något som gnager i mig hela filmen, det blir inte helt rätt i mina ögon. Jag försöker bortse från det dock, och det underlättas av Noomi Rapaces fenomenala porträtt av Lisbeth. Noomi spelar inte Lisbeth, hon ÄR Lisbeth. Däremot känns det lite lustigt att se Peter Haber spela karaktären Martin Vanger, framförallt i kombination med Ingvar Hirdwall som Dirch Frode. Ett tag väntade jag bara på att Persbrant ska dyka upp som Gunvald…
Sammantaget gillar jag dock Män som hatar kvinnor, och ser fram emot att se Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes när de släpps.
Betyg: 
Jag pratade med min kära brittiske vän David idag, som jag äntligen fått att läsa Stieg Larssons Millennium-trilogi. Det har tagit ett bra tag och en hel del övertalan, men han har fått arslet ur vagnen och börjat läsa dem nu. Och självklart älskar han dem! Kul att höra att böckerna håller även som översatta och lästa av människor från ett annat land.
Dock nämnde David att han hört att ”Män som hatar kvinnor” ska filmatiseras i någon form av hollywoodproduktion. Han hade läst att både George Clooney, Brad Pitt och Johnny Depp var intresserade av rollen som Mikael ”Kalle Jävla” Blomquist.
…just det. George Clooney, Brad Pitt och Johnny Depp. Kan ni tänka er nån av dem gå omkring i en svensk liten sömnig, lågmäld bruksort och rota i familjehemligheter? Kan ni föreställa er dem ha det rätta, svenska vemodet? Nä. Trodde väl inte det.
Får hoppas att vem-det-nu-än-är som har filmrättigheterna tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att göra en korrekt, vettig filmatisering som håller sig till boken och inte svävar iväg i ett moln av rosaglittrig hollywood-dimma. Med skådisar som kan sätta sig in i vem Mikael faktiskt är. Och som inte gör det hela till en bal på slottet.
Av och till dyker dessa listor upp på kultursidor och nöjessidor, och på bloggar också. Vi har haft olika varianter av dem här på Kulturfyran någon gång också. Men nu är det dags igen, med en måstelista.
1. Vilka filmer tycker du att man måste se?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska svara på den här. Film är, för mig, inget som man måste se – utan något man ser för att det är roligt. Men okejdå, de ”vanliga” storfilmerna måste man väl ha sett – Borta med Vinden, någon James Bond-film, Star Wars-filmerna och helst även Lord of The Rings-filmerna. Typ så.
2. Vilka böcker måste man läsa?
Här finns det däremot måsten! Jag tycker nog att man ska ha läst minst en Dostojevskij, Liftarens Guide till Galaxen, Bibeln och även några svenska författare.
3. Vilken musik måste man höra?
Har man inte hört Mozart eller Bach har man inte levat. Jag vill nog kvala in Michael Jackson, Madonna och Stevie Wonder där också, bland de odödliga. Likaså The Beatles, David Bowie, The Doors, Ella Fitzgerald och Aretha Franklin.
4. Vilka Youtube-klipp måste man se?
Den här frågan förvånade mig faktiskt lite. Musik, litteratur, film – och Youtube? Nåja, de klipp som är mina stora favoriter är Salem som spelar live, ett klipp när Naturally 7 sjunger a capella i Paris tunnelbana, ett klipp från en flashmobmusikal.
Av en ren slump såg jag en reklam banner om något som hette HeadWeb. Nyfiken som jag är, letade jag rätt på sidan och surfade runt lite. Det visade sig vara en hyrfilmstjänst, där man betalar för att kunna ladda ner filmer eller se dem streamade direkt på sin skärm. Jag slängde ut en fråga på Bloggy (som vidarebefodrar till twitter), och fick svar på twitter av HeadWeb själva! Det är vad jag kallar kundbemötande 2.0! De erbjöd mig att testa gratis, och det ville jag givetvis göra.
Till att börja med är det busenkelt att registrera sig på sajten. Man lämnar bara för och efternamn, epostadress och ett användarnamn så finns man med. Man betalar för både hyrning (dvs streamad video) och köp, då man kan ladda ner filmen permanent till sin dator. Betalning går att göra via kontokort, sms eller genom att man samlar ihop poäng på sajten – exempelvis genom att dela ut filmer man köpt, skriva recensioner till filmer eller betygssätta.
De filmer man köper och laddar ner är inte kopieringsskyddade, vilket gör det lätt att bränna ut en kopia till sommarstugan eller var man nu kan vilja tänkas ha filmen. Däremot finns en osynlig vattenstämpel, som ska hindra att man delar med sig av upphovsrättsskyddad film via tex fildelning. För de filmer man hyr, så kan man titta på dem i 24 timmar via Headwebs sajt. Bra och generöst tycker jag, eftersom man naturligtvis kan råka ut för såväl strömavbrott som datorhaveri medan man tittar om man har otur.
Jag testade att ”hyra”, dvs titta streamat, på en av de populäraste filmerna – nämligen Johan Glans ”World tour of Skåne”. I början hackade filmen några få gånger, men sen flöt den på utan några som helst problem. Gränssnittet är enkelt, och man kan välja mer högupplöst film eller sämre kvalité beroende på uppkoppling. Nu använde jag tjänsten en söndag eftermiddag, de kanske har högre belastning på sina servrar på kvällstid.
Hur det kommer gå för headweb tror jag helt beror på tre saker: att de får tag i nya filmer fort, vilka priser de kan hålla och om tittandet kan ske utan störningar. I dagsläget får man betala 39:- för att hyra/streama en film, medan exempelvis vissa konserter kan ses för 9:-. Lyckas man inte skriva bra avtal med filmbolagen om att snabbt få tillgång till nya filmer tror jag inte det spelar så stor roll hur bra tjänsten än är. Konsumenterna har vant sig till att få tag i film snabbt (via tex olaglig fildelning), och man är inte beredd att vänta flera månader eller ett halvår på att filmen släpps för hyrning.
Dock är jag glad att jag fått chansen att prova, och jag kommer definitivt hålla koll på HeadWeb och använda det vidare.
|
Gilla!