Alexander McQueen är död, skriver SvD. Den fyrtioårige modeskaparen hittades död i sin lägenhet idag, och det pratas om att självmord är orsaken. Hela modevärlden sörjer, inklusive alla modebloggar.
…och det enda jag kan tänka på är att jag undrar hur den fiktiva, mycket modemedvetna karaktären Kurt Hummel i Glee skulle ha reagerat, om han fanns. Kurt har vid mer än ett tillfälle haft på sig McQueen-kläder, nämligen.
Undrar vad det säger om mig?
Jag börjar undra om inte Ryan Murphy, skaparen av Glee, är ett geni. Inte nog med att man varit smarta nog att casta en väldigt varierande grupp skådespelare till Glee, nu ser man till att töja gränserna ytterligare i det annars så stelbenta USA. Jag läste att Ryan Murphy
berättade inatt på Golden Globe Awards på att man håller på att rekrytera en pojkvän till Kurt (spelad av Chris Colfer), den öppet homosexuelle fashionistan, och man kommer göra det med stil:
”We’re going to make them a power couple. We’re not going to do the whole hiding in the shadows thing. We’re going to make them popular, and out and proud and glamorous. Like prom king and king. We’re doing the opposite of what’s been done.”
Jag blir så himla glad av att läsa detta. HBT-personer har långt ifrån samma rättigheter i USA som heterosexuella, och även om det givetvis finns queera tv-program misstänker jag att de inte hör till vanligheterna. Att man då ser till att Glee, som blivit en sån stor framgång (man vann tex en Golden Globe inatt för bästa Komedi/musikal), sätter HBT-personers rättigheter på agendan är fantastiskt. Det känns också otroligt bra att man inte gör det halvdant, utan låter Kurt och hans blivande pojkvän få en framträdande roll. Ser verkligen fram emot de nya avsnitten!
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft förmågan att verkligen grotta ner mig i något. Jag är en nörd från födseln, kan lära mig allt om ett specifikt område om det bara fångar mitt intresse. Mina passioner har varit olika genom åren, exempelvis har jag onödigt mycket kunskap om orkaner och tornados, Pompeji (min första passion), virus – framförallt ebolaviruset, hundträning, etologi, crimepsykologi och Greys Anatomy. Bland annat.
Förra året satte ännu en passion in, nämligen twilightböckerna som jag plöjde en efter en och sen började om med. Jag tror jag läste serien fyra gånger under förra året. Och om twilight kan representera 2009, så tror jag nästa besatthet satt in nu.
Glee.
Jag ser avsnitten om och om igen, läser allt jag kommer över i form av bloggar och nyhetsspalter, har särskilda Glee-spellistor i min telefon och i Spotify och följer samtliga skådisar och karaktärer på twitter. Jag har även funderat på att köpa på mig lite Glee-merchandise från USA… kort sagt, alla tecken finns där på att jag har inlett en ny passion.
Jag vet precis vad det är jag tilltalas så mycket av i Glee. När jag gick på högstadiet var jag exakt en sån outsider som ungdomarna i Glee. Jag älskade att sjunga precis som Rachel, var ensam och lite tyst som Tina, en nörd som Artie. Det räckte för att min högstadietid skulle vara ett helvete, och det gör mig så gott att se ett program som handlar just om den jag var i 13-15-års-åldern. Ett program där de utstötta får revansch, och som dessutom är fullt av det jag älskar mest – sång och show.
Kanske kommer jag tänka tillbaka på 2010 som Glee-året. Isåfall gör det mig ingenting alls.
(och ja, jag vet att det inte är någon nyhet att jag har en stor glee-obsession. jag kom bara att tänka och fundera lite på det idag.)
Woho! Spotify har äntligen fått arslet ur den berömda vagnen och lagt in Glee-soundtrack nr 1! Förhoppningsvis kommer även soundtrack nr 2 snart. Tills dess, kommer jag nynna på Bust your windows och Keep holding on varthelst jag går.
Omgivning, beware!
(förresten, ni vet väl att det är klart med en säsong 2 av Glee? Inte nog med att det blir 9 nya avsnitt i vår, till hösten kommer Glee tillbaka för ännu en säsong! Yay!)
Dagens absolut bästa Glee-citat från Throwdown kommer från när Sue ska välja ut några elever till hennes egen ”Sues kids”:
Sue: When you hear your name called, cross over to this side of this black shiny thing.
Will: That’s called a piano, Sue!
Sue: Whatever. Santana! Wheels! Gay kid! Come on, move it! Asian! Other asian! Aretha! Shaft!
Hysteriskt roligt.
Jag råkade zappa in på tv4 idag strax efter 15.00 (vissa har det ju bra och jobbar halvdag idag), och glädjande nog var det Glee på tv! Och jag kan inte låta bli det, jag verkligen älskar Glee. Älskar’t! <3
Rachel är underbar, med sitt klara mål att bli en broadwaystjärna och sin grymma röst. Finn är så charmig i sin obekväma roll som quarterback och gleemedlem. Quinn gör allt för att behålla Finn som sin pojkvän och fortsätta som cheerleader captain trots sin graviditet, Kurt är den mest underbara gaykille som tvvärlden någonsin sett, med sin grymma klädstil och röst. Och så Mercedes, den afroamerikanska divan som vill vara som Beyonce. Underbara Artie i rullstol, Tina som stammar men ändå sjunger otroligt bra i ”Tonight” ur West side story.
Varenda karaktär har sina quirks, sina speciella problem och karaktärsdrag som gör dem så otroligt älskvärda. Dessutom känns det oerhört bra att en så populär tv-show har lyckats få med så många ”minoriteter” i sin rollista – en bög, en svart diva, en rullstolsburen, en stammande asiat (Tina), en lesbisk/bisexuell latina (Santana), en dum blondin (Brittany). Jag ser verkligen fram emot resten av säsong 1, som börjar sändas den 14 April.
Ett av mina absoluta favoritnummer i Glee är när Rachel och Kurt har en Diva-Off om vem som ska få sjunga solo i ”Defying Gravity” från musikalen Wicked. Det hela blir än mer trovärdigt när man vet att hela storyn är tagen från Chris Colfers (som spelar Kurt) eget liv – han fick aldrig sjunga Defying Gravity i sin highschools musikalshow, eftersom det var en låt som ”skulle sjungas av en tjej”.
Skrattar bäst som skrattar sist – det går ju riktigt bra för Chris nu, och han fullständigt knäcker i Defying Gravity.
Kylan fortsätter, om än inte med samma styrka. Idag visade kvicksilvret på -10 grader, vilket kändes betydligt lindrare än gårdagens -25. Dock visade det sig imorse att vattnet i köket har gett upp och frusit, vilket innebär att diskmaskinen inte går att köra. Hm. Det blev handdisk idag, ackompanjerat av Glee-soundtracken på hög volym.
I övrigt sitter jag mest och snickrar på ett ”Mitt 2009″-inlägg och småsneglar på Shrek 2 och Happy Feet. Känns som lagom underhållning just nu.
Det har seglat upp en ny tv-serie på tvhimlen som lyser starkare än många andra. Jag har förvisso tjatat om både Greys Anatomy och Flashforward, men faktum är att Glee spelar i samma höga liga. Det är något oemotståndigt med amerikanska tonåringar som kämpar för att bli accepterade. Och när körsång, show och musik är inblandat blir det bara ännu bättre.
Jag vet att det finns dem som tycker att serien är alldeles för generaliserande och att den cementerar könsroller och fördomar, men jag håller inte med. Visst, Gleeklubben är en udda samling elever med en kille som är bög, en nördig kille i rullstol och en överviktig svart tjej som sjunger som en gudinna. Men bara för att Gleeklubben innehåller de klassiska stereotyperna så anser inte jag att den befäster dem. Istället är allt så stereotypt, klatschigt och gulligt att det blir skrattretande. Fördomarna blir så uppenbara att man skrattar åt dem och inser hur fåniga de är.
I mina ögon är Glee kanske något av det bästa som kunnat produceras i tv, framförallt om man tänker på den amerikanska marknaden. Glee vågar driva med könsroller, med synen på homosexuella och handikappade, med den amerikanska synen på tonårssex – och de gör det med humor och glimten i ögat. Det kan inte bli bättre.
|
Gilla!
