Meningsskiljaktigheter. Att tycka olika. En del tycker det är jobbigt, smärtsamt, andra tycker det är hur naturligt som helst. Vissa vill att alla alltid ska hålla med varandra – andra tycker en diskussion bara är uppfriskande.
Jag hör nog till den andra kategorin. Jag kan diskutera, argumentera, debattera med någon – men behöver därmed inte hysa agg mot personen ifråga. Jag kan tycka att någon uttrycker sig klumpigt och klantigt, utan att avsky eller döma personen. Jag försöker så långt jag förmår skilja på sak och person. En person kan säga eller tycka något, utan att jag behöver avsky eller ogilla dem för det. Ibland händer det att jag misslyckas, men jag anstränger mig verkligen för att skilja på sak och person.
Detta är inte självklart för alla, har jag insett. Många tror att jag, genom att säga emot någons argument eller genom att säga ifrån när någon säger ett nedsättande skämt, därigenom ogillar eller dömer personen det gäller. Så är givetvis inte fallet. Det krävs mer än så för att jag ska börja ogilla någon än en åsikt. Och tro mig, den dagen jag verkligen tycker att någon är korkad eller dum, lär de märka det. Då säger jag det, eller tar avstånd genom att visa det på något annat sätt.
Och visst måste man vara extra noggrann med hur man uttrycker sig när man kommunicerar via nätet. Visst gör twitter, facebook och bloggar att kommunikationen både begränsas och berikas. Att inte ha tonfall, gester och röst, utan bara text, gör att man får tänka ett varv till. Men då måste man också vara noggrann när man läser. Fundera på om personen vars text man läst verkligen menade att såra eller förolämpa mig, eller om det finns något annat sätt man kan tolka texten.
Det här med tyckande och kommunikation är svårt. Och samtidigt så otroligt roligt, spännande och dynamiskt. Utan det, vore vi människor futtiga – om vi ens vore människor.