Jag har alltid identifierat mig som läsare. Jag har sen jag kunde läsa varit en bokmal, alltid haft en pocketbok med mig och älskat stunderna då jag kunnat försvinna in i en annan värld genom en bok. Har jag varit i nya sammanhang där jag ska presentera mig och berätta något om mig själv, brukar jag nämna min passion för böcker. Bokrean har varit helig för mig, och en dröm har länge varit att ha en egen bokhandel.
Så när det blir så som det är nu, det vill säga att min läslust är som bortblåst, känns det ganska jobbigt. Ända sedan bokmässan har läsandet gått väldigt trögt för mig. Jag har på sin höjd tagit mig igenom ett tiotal böcker, vilket är väldigt lite med tanke på att jag normalt sett brukar läsa ut ungefär en bok i veckan.
Det är som en bit av mig själv har försvunnit. Jag brukar kunna sätta mig tillrätta, ta upp en bok och läsa – men det flyter inte som förr. Jag får inte ro, orden blir som oöverstigliga murar. Jag har till och med tvekat över om jag ska fortsätta med pocketblogg, eftersom jag helt enkelt inte kan förmå mig att läsa särskilt ofta längre. Och ju mer jag tänker på det här, desto större antar jag att låsningen blir.
Förr eller senare kanske jag hittar tillbaka till läsandet… för som det är nu, trivs jag inte riktigt med mig själv.
