RSS
 

Inlägg taggade ‘livet’

Att välja och ångra

04 Feb

Jag har funderat på saker man gjort – eller inte gjort – i sitt liv idag. Chanser man inte tagit, tillfällen man missat. Människor som försvunnit ur ens liv av den ena eller andra orsaken. Val man ställts inför, som varit svåra och näst intill omöjliga att göra.

Och det slår mig att det jag ångrar är de där gångerna då jag fegat ur. Då jag tvekat, valt den säkra vägen istället för att kasta mig ut i det okända. Jag ångrar inte mina misslyckanden, de gånger det gått åt skogen. Bara sånt jag inte vågat göra.

Vissa saker ångrar man mer än andra. Det finns fortfarande tillfällen som jag önskar att jag kunde få resa tillbaka till, och göra ett annat val. Det finns strider jag önskar att jag hade kämpat mer för, människor jag önskar att jag inte hade släppt taget om. Å andra sidan vet jag att ett ändrat beslut då hade inneburit att mitt liv som det ser ut idag hade ändrats totalt. Och även om jag kan ångra saker och ting, så trivs jag ändå med mitt liv.

Kanske är det det som är livet – att göra sina val, men även reflektera kring och undra hur livet hade tett sig om man gjort annorlunda. Kanske är det det som får oss att växa och utvecklas som människor.

 
 

Life and death

14 Jan

Ibland krävs det bara en Bella från Twilight för att uttrycka det som plågat mitt hjärta hela dagen:

Death is peaceful. Easy.

Life is harder.

1 läsare gillar detta inlägg.
 

Inte mer än såhär

02 Nov

Jag kommer hem. Släpper ut hundarna från hundgården, tar med dem till hönshuset. Plockar in dagens ägg, hälsar på hönorna, ger dem mat. Går upp till huset och in tillsammans med hundarna och de katter som vill in. Hänger upp min jacka, hänger min väska på sin vanliga krok. Ger djuren mat. Slår på datorn, drar igång webbläsare, tweetdeck, spotify och IMklienter. Drar igång en maskin tvätt eller diskmaskinen. Går en kort promenad med hundarna i mörkret och kylan.

Och sen hamnar jag där. Vid datorn. Jag följer vad som skrivs på twitter, läser de bloggar jag prenumererar på. Kanske slår jag på tv’n. Kanske inte. Oftast är jag ensam hemma eftersom sambon jobbar över. Och ju längre timmarna går, desto längre jag sitter där slås jag av den där förlamande ensamhetskänslan. På min IM-lista finns flera trevliga människor, men jag kan inte ta mig för att dubbelklicka på deras namn. Vet inte vad jag ska säga. Känner mig mest i vägen, till besvär.

Jag gör en kopp te eller varm choklad. Läser en bok, eller sneglar på någon tvserie.

Och undrar om livet inte skulle vara mer än såhär.

 
 

Ingen lyx för mig

22 Sep

Jag var hos min terapeut idag. Min snälla terapeut Sara, som låter mig både vara tyst och prata. Som frågar, lyssnar, funderar och gör vad hon kan för att hjälpa. Och om igen hamnar vi i samtal om vilken diagnos jag egentligen har. Eftersom ingen riktigt har kollat upp det. Man har bara sett det där depressionsspöket och medicinerat mot det och möjligen pytsat in lite terapi och sen har det varit bra. Nån psykiater har jag aldrig träffat, exempelvis.

Men det ska jag få göra nu. Träffa psykiater, alltså. Som kommer lyssna på hur jag mår – att jag inte passar in i någon mall eftersom jag inte är deprimerad konstant utan pendlar, två dagar upp och tre dagar ner och fyra dagar upp och sen en hel vecka ner och så börjar det om igen. Oregelbundet, utan att jag kan förutsäga hur det blir just den dagen. Det ska en psykiater få uttala sig om, plus att min medicin ska ses över. Äter jag rätt? Ska jag ha något mer, eller något annat? Är kombinationen bra?

Men vi pratade också om mig. Mina tankar just nu, allt som snurrar i mitt huvud om min framtid. Vill jag ha barn? Vågar jag skaffa barn? Kan jag? Eller går det åt helvete? Ska jag byta arbetsplats, fast inom samma jobb? Hur kommer det gå i vinter?

Och hon frågade mig; Hur ser du på framtiden? Tror du att du kommer bli frisk?

Jag höjde förvånat på ögonbrynen. Frisk? Jag? Nej. Jag ser faktiskt ingen så ljus framtid för mig. Jag har mått dåligt i femton år nu, från och till, och det var sju år sen jag var som sämst. Jag tror inte längre att jag kommer bli helt bra. Jag har förlikat mig med att det här är kroniskt, det är genetiskt och något jag kommer få dras med. Jag kommer säkerligen hitta strategier för att må så bra som möjligt, men helt frisk?

Nej. Den lyxen finns inte för mig.

 
Kommentering avstängd

Skrivet i Depression, Personligt

 

Allt jag önskar

20 Sep

Förlåt. Jag vet att den här bloggen just nu kretsar väldigt mycket kring mitt mående, vilket knappast kan vara särskilt upplyftande att läsa… men jag måste få ur mig det någonstans, och bloggen känns som det bästa stället.

För jag mår inte bra. Inte alls. Igår slogs jag konstant mot ångest och tårar samtidigt som jag gjorde mig i ordning för att gå till kyrkan på bröllopet. Det gick trots allt rätt bra, men jag gick hem tidigt eftersom jag inte vågade utmana ödet. Idag har jag den där grå, tunga filten över mig igen. Den som dämpar min personlighet, den som gör att jag måste anstränga mig allt vad jag kan för att hålla ångesten stången.

Jag har ingen ork. Jag har ingen energi. Sånt som andra gör, som de mår bra av (umgås med folk, gå på fest) är sånt som jag måste ta djupa andetag inför och stålsätta mig för att klara av. När andra är glada att det är fredag så de kan mysa med familjen tackar jag gud för att jag får sova ut två morgnar – så jag ska klara av nästa vecka.

Och just nu, när jag skriver det här, strömmar tårarna nerför mina kinder eftersom jag vet att det är måndag imorgon och jag måste orka igen. Jag måste vara stark igen. Jag måste balansera på det där tunna jävla repet som aldrig verkar räcka till, som det inte finns något skyddsnät nedanför.

Och mitt i alltihop så är jag dessutom livrädd. Jag har inplanerat fyra dagar på annan ort nästa vecka. Tors-Sön ska jag vara i Stockholm respektive Göteborg. Vilket skulle vara skitkul i normala fall, men nu gör det mig rädd. Hur faan ska jag orka? Hur ska jag klara av det?

Jag ska till min terapeut på tisdag. Jag kommer prata med henne då, böna och be på mina bara knän att jag får bli sjukskriven på deltid igen. För jag är så nära nu, så nära att krascha totalt och jag vill inte befinna mig på absoluta botten igen. Jag vill inte behöva åka in akut, vill inte hamna i det där avtrubbade tillståndet då jag bara ligger på min säng och stirrar in i väggen.

Allt jag önskar är ett liv. Ett normalt liv. Ska det vara så jävla svårt att få?

 
 

En knapp för hela livet

15 Sep

stop

Ibland önskar jag att den här knappen gällde hela livet.

 
Kommentering avstängd

Skrivet i Skrivet

 

Livet känns bra

20 Maj

Så blir det kväll. Det mörknar ute, hela världen förbereder sig för natt och blir tyst. Det är då mitt huvud väcks till liv, det är då mina tankar börjar snurra.

Efter katastrofen på Valborg har det faktiskt gått rätt bra. Jag har mått rätt bra, jobbandet har gått bra, privatlivet har gått bra även om jag varit rätt trött. Och har man ynnesten att sitta i sin favoritfåtölj en nästan-fredagkväll som ikväll, och läsa en god bok medan man lyssnar på bra svensk musik, sippar på ett glas vin och ser solen gå ner ovanför trädtopparna, då mår man bra. Då kan man varva ner efter arbetsveckan, hur kort eller lång den än har varit, och ett inre lugn sprider sig.

Då känns livet bra.

 
Kommentering avstängd

Skrivet i Depression, Skrivet

 

När livet är bra

25 Apr

Alltså… strålande sol, runt 20 grader ute, vitsipporna slår ut i slänten och fåglar sjunger från trädtopparna som om det inte fanns någon morgondag. Katterna slänger sig ner på marken och kliar frenetiskt bort den sista vinterpälsen mot lite kvarglömt grus. Själv njuter man av att kratta bort löv från ifjol och se hur gräsmattan försiktigt spirar. Kan livet vara bättre än så?

Tror banne mig inte det.

 
Kommentering avstängd

Skrivet i Skrivet

 

Verklighetskrock deluxe

23 Mar

bikini

Jag kunde inte rå för att jag log brett för mig själv när jag gick in på Åhlens på lunchen idag. Direkt innanför dörrarna visades nämligen… baddräkter. Bikinis med knyt-bh. Små flipfloptofflor, som passar perfekt på en sandstrand. Badkläder i glada färger. Direkt innanför dörrarna. Det var som om de hånskrattade åt en.

För, är man ute på stan och strosar runt i affärer mitt på dagen, är man oftast på lunch. Troligtvis har man redan ätit. Känner sig en smula däst. Kanske var restaurangkocken liite för glad i smöret när h*n lagade maten. Så man tänker; bara en liten promenad, titta i några affärer innan jag går tillbaka på jobbet.

Så ser man de där. Bikinisarna. Baddräkterna. Korta shorts. Rutit, blommigt, randigt. Färgglatt och avklätt. Reklamskyltar som ropar ”Våår!” hänger i taket. Själv känner man sig som en blek flodhäst, som vältrar sig i närmaste gyttjepöl. Med en god lunch i närheten. Man vill hellre grotta in sig i ett duntäcke än exponera sin kropp iklädd oförskämt små tygdelar på en badstrand.

Och, förresten. Direkt utanför dörrarna snöade det. Det blåste motvind, snöade och var kallt. När jag gick över torget fick jag snö i ögonen, innanför kragen, i håret… you get the picture. Snöoväder. I mars.

Fint, det där.

Hur reklamen och verkligheten krockar ibland.