Det kanske är dumt att höja sin egen medicin, men faktum är att det fungerade. Efter tre dagar på högre dos gick jag tillbaka till min gamla dos utan några som helst problem. Det kanske inte är det klokaste jag gjort, men det fungerade åtminstone. Det var liksom det som räknades.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | En kommentar |
Taggar: antidepressiva, cipramil, medicin, självmedicinering, SSRI

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Det började nog egentligen 2003, när jag började jobba som högstadielärare. Skrikande, bråkiga elever, dåliga lokaler och mycket stress gjorde att min dittills milda migrän mångdubblades och blev värre. I takt med att jag fick stressutslag på mina underarmar blev huvudvärken och migränen värre och värre, och i slutet av första året funderade jag på om jag verkligen skulle jobba som lärare. Men inga andra jobb fanns, så jag gav det ett år till. Ett år då det bara blev värre, med både huvudvärk, migrän och stresseksem. Efter det året beslöt jag mig för att aldrig mer jobba som högstadielärare, att det inte var något för mig. Vilket nog var klokt.

Sedan dess har jag alltid brottats mer eller mindre med huvudvärk och migrän. Jag har anpassat min arbetsplats, sett till att få dämpad belysning som inte strålar från lysrör i taket, har eget rum så jag kan hålla ljudnivån nere. Ändå har jag fått kämpa hårt för att få bort flimret framför ögonen, för att slippa drabbas av huvudvärk på eftermiddagarna. Inderalen, en blodförtunnande medicin som även används för att motverka migrän, har hjälpt mig mycket och jag har börjat med den nu igen efter ett uppehåll. Jag misstänker att jag inte fått full effekt av den ännu, eftersom jag fortfarande får huvudvärk.

Förhoppningsvis kickar den dock in snart, så jag slipper knapra smärtstillande tabletter och migränmedicin på eftermiddagarna.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar: huvudvärk, medicin, migrän

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Nu var inte artikelns budskap fullt lika illa som rubrikens. Det handlade om att barn vars mammor började äta antidepressiva under graviditeten fick ökad risk för komplikationer, inte de som redan åt antidepressiva när graviditeten startade.

Jag har skrivit om mina funderingar kring att skaffa barn tidigare. Om att det är ett stort, svårt beslut som jag inte känner mig riktigt redo att ta ännu. Att jag faktiskt inte har någon aning om det vore ett bra steg för mig att skaffa barn, eller om jag ska fortsätta njuta av ett liv helt och hållet på mina villkor. Min medicin är ännu ett dilemma. Vågar jag skaffa barn samtidigt som jag äter antidepressiva? Eller ska jag våga sluta med dem under tiden? Vill jag överhuvudtaget föra vidare mina gener, och riskera att få ett barn som drabbas av depressioner och ångest när h*n blir äldre?

När jag träffar mina syskonbarn tänker jag att det inte vore så dumt ändå. De är så trevliga och goa (14, 4 och 1 år gamla), att jag kan sakna det där med barn när jag träffar dem. Tänka att en son eller dotter skulle vara roligt. Å andra sidan är det så mycket som skrämmer mig. Jag gillar inte spädbarn, utan tycker att barn är trevligast när de blivit stora nog att de går att prata med. Jag har problem med trötthet och ork redan nu, hur skulle det bli med ett barn dessutom?Eftersom sambon har eget företag skulle jag troligtvis få dra det tunga lasset. Balansera ett litet barn tillsammans med min depression på randen till vad jag klarar av. Det skrämmer mig.

Så jag tar inget beslut nu heller, utan låter tankarna sjunka undan till en annan dag. Kanske faller beslutet på plats alldeles av sig självt.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2010. | Permalink | 5 kommentarer |
Taggar: aftonbladet, antidepressiva, barn, medicin

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Det har gått strålande… fram till nu. Idag klubbades jag av en kraftig huvudvärk av det ensidiga, flimrande slaget. Inte oväntat relaterar jag den direkt till stress på jobbet – jag har på grund av många tjänsteresor, sjukdom och fler arbetsuppgifter nu mer än någonsin att göra, och inte en chans att hinna med. Därför kommer huvudvärken tillbaka, som en påminnelse om att jag ska ta det lugnt. Och förvisso är det bra att den gör det, men har jag väl börjat få huvudvärk och migrän igen så vet jag av erfarenhet att det inte ger sig. Det kommer tillbaka, dag efter dag.

Det var en fåfäng förhoppning att kunna sluta. Imorgon är det jag som ringer läkaren, för att be om ett nytt recept.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 2 kommentarer |
Taggar: huvudvärk, Jobb, medicin, migrän, stress, tabletter

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Alltså: D-vitamin tillkommer i pillerraden framöver. Vi får se om det ger resultat.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 3 kommentarer |
Taggar: d-vitamin, Depression, medicin, solljus, totalt jävla mörker

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Det här är några av mina bästa bundsförvanter i tillvaron. Mina livräddare, om man så vill. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om dem, förklara vilka de är, hur de hjälper mig och vad de betytt. Från vänster till höger.

Först ut är Inderal Retard - en avlång kapsel med en medicin som från början använts som behandling av högt blodtryck, men som jag tar som förebyggande behandling av migrän. Jag är väldigt hårt drabbad av migrän, framförallt när jag stressar mycket, så för att slippa ha dagliga migränattacker fick jag Inderal. Huvudvärken har lättat betydligt av den, och jag kan nu fokusera på att jobba bort orsakerna till migränen (dvs minska stressen) istället för att öka på bördan med huvudvärk dessutom.

Nummer två på listan är Citalopram – en medicin som faktiskt räddat livet på mig. Jag var djupt nere i en depression när jag fick börja äta Citalopram (eller cipramil som den också heter), och utan den vet jag inte var jag skulle vara idag. Citalopram är ett så kallat SSRI-preparat, det vill säga en antidepressiv medicin som ökar aktiviteten av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Jag har även provat Zoloft, men den fungerade inte särskilt bra på mig. Citalopram har jag ätit länge, 8 år vid det här laget, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer sluta.

Den tredje medicinen är Levaxin. På grund av att jag har den kroniska, autoimmuna sjukdomen Hypotyreos behöver jag en medicin som håller min sköldkörtel i schack, vilket Levaxin gör. Det här är en medicin jag kommer få äta hela livet, eftersom sköldkörteln aldrig återhämtar sig efter att man fått hypotyreos.

Och så nykomlingen i gänget: Mirtazapin. En annan typ av antidepressiv medicin som både påverkar serotoninhalten och halten av noradrenalin i hjärnan. Den här fick jag börja ta i vintras, efter att återigen sjunkit ner i en depression. Det fina med Mirtazapin är att den som biverkning har en viss sövande effekt, vilket gör att den fungerar lite som en insomningstablett. Man tar den därför när man går och lägger sig, och får då extra hjälp att sova – förutom att den hjälper till med serotonin och noradrenalin.

Ja, det var mina mediciner det. Mina livräddare. Utan dem, skulle mitt liv vara oändligt mycket tyngre. Vissa kanske tycker att jag skriver om dem lite lättvindigt, men personligen vet jag att jag faktiskt behöver de här medicinerna för att må bra. Jag har brist på några ämnen i kroppen, därför måste jag tillföra dem genom medicin. Hade det varit insulin jag hade brist på hade jag kallats diabetiker, nu är det andra ämnen. Svårare än så är det inte.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 11 kommentarer |
Taggar: cipramil, citalopram, Depression, inderal, inderal retard, läkemedel, levaxin, medicin, mirtazapin, piller, tabletter

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

I fredags var jag alltså på apoteket. Hämtade ut mer medicin, tänkte inte så mycket på det utan gick hem och när klockan slog sent tog jag min tablett och gick och lade mig och sov.

Igår kände jag mig så trött, så seg hela dagen. Jag fick inget gjort, och det som jag trots allt gjorde fick jag tvinga mig till. Jag gick och lade mig tidigt, tog min medicin och sov som en stock hela natten.

Men imorse när jag borstade tänderna så kastade jag ett öga på den där asken med tabletter. “30 mg Mirtazapin”. Vänta här nu… 30? Tar inte jag 15mg? Snabb koll på den gamla asken – och jodå. Nog tar jag 15 mg alltid. Jag fick alltså fel ask på apoteket… och tänkte inte på att kontrollera det alls.

Ikväll tar jag en halv tablett, och förhoppningsvis känner jag mig inte trött och seg som en klubbad säl imorgon. Dubbelt så mycket är helt klart för mycket i det här fallet.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 7 kommentarer |
Taggar: antidepressiva, apoteket, medicin, mirtazapin

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Isabelle Ståhl skriver idag ett fantastiskt inlägg om antidepressiv medicin, så kallade SSRI-preparat. Och jag känner att jag  bara måste kommentera lite.
Jag har ätit antidepressiv medicin i snart 8 år. Jag kan lugnt säga, att utan mina cipramil hade jag troligtvis inte varit vid liv idag. Jag skriver inte det för att vara dramatisk eller effektfull, utan för att det är den rena, skära sanningen. Depression finns i min släkt sedan tidigare, jag har en farmor som är djupt alkoholiserad och har depression, jag har en faster som är sjukpensionär på grund av depression.

Då, 2001-2002 när jag fick antidepressiva för första gången, var jag på botten. Absoluta botten. Jag hade kämpat med mina universitetsstudier i tre år och på något märkligt sätt lyckats ta 125 poäng, men då gick det bara inte. Jag låg i min säng hela dagarna, apatisk, stirrade in i väggen och bara grät. Jag orkade inte gå och handla. Jag orkade inte plugga. Jag orkade inte svara i telefon. Det som höll mig kvar då, var min hund. Jag gömde mig bakom stora kläder, mössa långt nerdragen i pannan och huva på det, när jag gick ut med henne. Korta promenader, sen gick vi in igen. Jag orkade inget.

Så när jag kom in på psykiatriakuten efter att ha hittat mig själv på balkongen en natt full av ångest, utan att ha vetat hur jag kommit dit, är jag glad att den psykiater jag träffade tog mig på allvar. Såg min ångest, min oförmåga att fungera normalt, och faktiskt gav mig hjälp. SSRI-preparat var en väsentlig del i min behandling, för utan dem hade jag nog inte orkat med terapi. Vilket jag givetvis också fick. Och efter ungefär ett års sjukskrivning och behandling, så kom jag långsamt tillbaka igen. Upp till ytan.

Antidepressiv medicin är inga lyckopiller. De gör inte livet fantastiskt att leva, de löser inte alla ens problem – men de gör det möjligt för en att faktiskt börja hantera problemen. Hitta lösningar. De skapar ett andningshål, så man kan komma åtminstone i närheten av ytan och börja den långa vägen att bli frisk.

Antidepressiv medicin, för mig, är vad insulin är för en diabetiker. Ett ämne man har brist på i kroppen och som man inte kan fungera utan. Det gör en inte frisk, inte lycklig, men de gör så att man kan tackla sin sjukdom med bättre förutsättningar. Och det behövs för oss som lever med depression och andra psykiska sjukdomar.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | 11 kommentarer |
Taggar: antidepressiva, Depression, medicin, psykiatri

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

Det här gör det förstås tungt att jobba. Jag har svårt att komma upp på mornarna, jag är ofta trött på eftermiddagarna. Samtidigt så funkar det åtminstone att jobba, även om jag är väldigt trött på kvällarna. Vilket är mer än hur det varit det senaste halvåret. Och jo, jämförelse mår jag faktiskt rätt bra nu. Så kanske borde jag inte klaga? Om jag bara inte vore så trött…

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar: Depression, medicin, mirtazapin, trötthet

Feed enhanced by Better Feed from Ozh

En stund senare sover jag gott, med vetskapen om att de två små kommer hjälpa mig igenom även nästa dag.

Av Sjumilakliv på Sjumilakliv.se, 2009. | Permalink | Inga kommentarer |
Taggar: Depression, medicin

Feed enhanced by Better Feed from Ozh