Sjumilakliv.se

Nuvarande Moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson gick ut på Newsmill och berättade varför hon väljer att inte ställa upp i nästa val som riksdagsledamot. Hon berättar att det är helt meningslöst, eftersom man som enskild riksdagsledamot är så pass styrd av regeringen och partiet att man inte kan göra sitt verkliga jobb – nämligen att representera väljarna och granska regeringen.

Det här är inget som förvånar mig. Redan förra våren, när FRA-vindarna blåste som hårdast rapporterades det om hur Karl Sigfrid, också han moderat, mer eller mindre hade skällts ut av Reinfeldt himself för att inte vilja rösta med partiet. Enligt de inofficiella rapporter som nådde bloggarna hade Sigfrid mer eller mindre tvingats att kvitta ut sig. Samtidigt är det sorgligt att någon som ändå befunnit sig i politikens högsta korridorer så länge som Pålsson, känner att uppdraget är så omöjligt att det inte är någon idé att fortsätta.

Pålsson skriver;
”Sorgligt nog tycks viljan att följa partilinjen vara starkare än viljan att följa grundlagen och regeringen försvaras energiskt av riksdagsmajoriteten i alla lägen oavsett vad som förevarit.”

Om det stämmer vad Pålsson skriver, vilket jag inte har några som helst anledningar att tvivla på, har det svenska folket förts bakom ljuset åtminstone de senaste två åren. Vi har lurats att tro att vi har en representativ demokrati, när vi i själva verket styrs av partierna.

Vad som är lika allvarligt, är att när Pålsson ville gå ut med sitt pressmeddelande via partikansliet hindrades hon. Det moderata partikansliet censurerade helt enkelt henne, eftersom hon var en obekväm röst. Istället borde man ha varit stolt över Anne-Marie Pålsson, och lyft fram henne som en förebild. En förebild som vågar säga ifrån när saker och ting inte står rätt till.

Det här är allvarligt. Det är också väldigt viktigt och bra att det kommit fram i ljuset nu, eftersom det kan få oss väljare att ställa krav på politikerna när vi faktiskt kan – det vill säga inför nästa val. Om vi ställer krav på att den politiska processen måste ändras, så att partierna och regeringen inte har lika mycket makt utan låter riksdagsmännen göra sitt faktiska jobb, måste politikerna förr eller senare lyssna.

Det är nu vi har möjligheten. Det är dags att ta den.