RSS
 

Posts Tagged ‘passion’

Sport på liv och död

01 Mar

Jag har skrivit tidigare att jag inte är något fan av sport. Det engagerar mig inte, jag förstår mig inte på reglerna och är helt enkelt inte intresserad. Ibland kan jag önska att jag skulle förstå sport och att jag också ville se hockeyfinaler och fotbollskamper.

Men något som jag definitivt inte förstår, är när personer blir så engagerade i sport att de blir upprörda eller arga. Människor som blir arga, svär, gormar och lever om när en domare dömer lite märkligt, när deras lag inte får den frispark man tycker de skulle ha haft eller när någon gör en ful tackling. För även om jag erkänner att jag och sport inte är någon bra kombination (även om jag faktiskt tittar på hästsport), så kan jag ändå inte förstå det här med att folk verkligen blir arga. Det är ju bara ett spel, en lek? Vad är det att bli arg över? Varför ödsla energi på att bli förbannad?

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte.

 
Kommentering avstängd

Posted in Samhällsfunderingar

 

Passion och nörderi

14 Jan

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft förmågan att verkligen grotta ner mig i något. Jag är en nörd från födseln, kan lära mig allt om ett specifikt område om det bara fångar mitt intresse. Mina passioner har varit olika genom åren, exempelvis har jag onödigt mycket kunskap om orkaner och tornados, Pompeji (min första passion), virus – framförallt ebolaviruset, hundträning, etologi, crimepsykologi och Greys Anatomy. Bland annat.

Förra året satte ännu en passion in, nämligen twilightböckerna som jag plöjde en efter en och sen började om med. Jag tror jag läste serien fyra gånger under förra året. Och om twilight kan representera 2009, så tror jag nästa besatthet satt in nu.

Glee.

Jag ser avsnitten om och om igen, läser allt jag kommer över i form av bloggar och nyhetsspalter, har särskilda Glee-spellistor i min telefon och i Spotify och följer samtliga skådisar och karaktärer på twitter. Jag har även funderat på att köpa på mig lite Glee-merchandise från USA… kort sagt, alla tecken finns där på att jag har inlett en ny passion.

Jag vet precis vad det är jag tilltalas så mycket av i Glee. När jag gick på högstadiet var jag exakt en sån outsider som ungdomarna i Glee. Jag älskade att sjunga precis som Rachel, var ensam och lite tyst som Tina, en nörd som Artie. Det räckte för att min högstadietid skulle vara ett helvete, och det gör mig så gott att se ett program som handlar just om den jag var i 13-15-års-åldern. Ett program där de utstötta får revansch, och som dessutom är fullt av det jag älskar mest – sång och show.

Kanske kommer jag tänka tillbaka på 2010 som Glee-året. Isåfall gör det mig ingenting alls.

(och ja, jag vet att det inte är någon nyhet att jag har en stor glee-obsession. jag kom bara att tänka och fundera lite på det idag.)

 
View Comments

Posted in Personligt