Nu kan du rösta på vår kära Pocketblogg i Stora Kulturbloggpriset. Vi finns nominerade i kategorierna Böcker samt Kulturbloggarnas kulturblogg.
Här finns information om Stora Kulturbloggspriset, och här har du röstningsformuläret. Klicketi-klick!
En röst = KÄRLEK. Tack.
Det är litteraturpristider. Idag, torsdag, ska INTE Horace Engdahl, utan Peter Englund (måste man heta nåt på Eng- för att bli ständig sekreterare?) kliva ut genom den magiska dörren och meddela vem som blivit Svenska Akademiens litteraturpristagare. Troligtvis kommer någon, gissningsvis en man i rosa träningsoverall, skrika ”Äntligen!”. Eller så inte.
Oavsett vilket, vet jag redan nu att jag kommer gäspa när jag hör vem som fått priset. Gäspa åt att jag inte i år heller hade en aning om att det ens fanns en författare med det namnet. För nej, jag har aldrig läst en bok av någon som fått Nobelpriset i litteratur – Selma Lagerlöf och Harry Martinson undantagna. När jag läste igenom listan med pristagare hoppade jag förvisso till när jag såg att Samuel Beckett hade fått priset, men bara för att jag för en sekund trodde att det var Simon Beckett. Jag har aldrig, min stora bokpassion till trots, stormat bokhandlarna efter den senaste pristagarens verk. Jag har inte ens bemödat mig om att slå på radion för att höra vem som fick priset, utan fått veta det när jag läst någon nyhetssajt.
Då kan man fråga sig, hur kommer det sig? Varför är jag, som trots allt är en boknörd och passionerad läsare, så fullständigt ointresserad av Nobelpriset i litteratur?
Kanske för att priset inte känns modernt. Kanske för att priset värnar om Den Fina Litteraturen, inte om det som gemene man (läs: jag och min omgivning) faktiskt läser. Kanske för att nobelpristagarna i litteratur sällan är de som toppar bästsäljarlistorna. Och det är väl helt okej att det finns ett pris som värnar om den fina litteraturen. Det tråkiga är att det såvitt jag vet inte finns något pris eller någon gala som framhåller de böcker som tilltalar oss vanliga läsare.
Därför kommer jag inte bry mig om Nobelpriset i litteratur i år heller. Möjligtvis att jag googlar vem-det-än-nu-är som får priset, för att kolla om personen ifråga släppt något på pocket. Jag misstänker redan nu att så inte kommer vara fallet. Istället återvänder jag till mina kära deckare och spänningsromaner, och hoppas att någon lanserar ett litteraturpris som är värt namnet. Ett pris som uppmärksammar de författare som faktiskt blir lästa av andra än bibliotekarier och litteraturvetare.
Jag lär få vänta länge.
Så har jag då varit på min livs första Bokmässa. Och ja, det känns som att man måste skriva den så – Bokmässa med stort B. Eftersom den även är årets stora bokhändelse. Bokmässan.
Hur det var? Fantastiskt. Så mycket människor, så mycket böcker, så många förlag man aldrig hört talas om. Det fanns ett grafiskt torg (där jag höll på att skratta ihjäl mig när en förståsigpåare hade en föreläsning om vilken färg man ska ha på länkar på webbsidor. Doh!), ett internationellt torg, ett kristet torg(?), det fanns barnböcker och vuxenböcker och historieböcker och e-böcker och högtravande böcker och pocketböcker. Ballograf hade en monter, Filofax likaså och jag hittade billiga Moleskineböcker som jag köpte på mig. Dagstidningarna fanns också där, såklart. Och massa andra.
Det påminde på sätt och vis om Stora Stockholm – SKK’s hundmässa och Sveriges största hundutställning. Fast med färre hundar, och inte fullt lika mycket hundurindoft utan möjligtvis någon dov parfymmättad svettdoft istället. Och med långt fler kulturtanter i Gudrun Sjödénkläder. Men samma trängsel, samma shoppinghysteri och samma känsla av att alla som är där har något gemensamt. Kärleken till böckerna.
Jag förvånades av hur många killar jag trots allt såg på mässan. Både äldre män i tweedkavaj och skinnlappar på armbågarna och trendiga unga grabbar som var djupt försjunkna i någon högkvalitativ generationsroman. Men visst, tjejer och kvinnor var i absolut majoritet.
Jag vet inte vad som var bäst. Var det Simon Kernicks seminarie, han som verkade så fantastiskt trevlig? Eller Robert Goddard som jag aldrig hört talas om innan men som jag definitivt måste läsa något av nu? Kanske det var Natur & Kulturs monter med blogghörnan där vi fick låna ström, kaffe och sittplatser gratis? Eller presscentret, där det fanns tystnad och avkoppling?
Ellerjo. Jag vet nog vad som var bäst. Gemenskapen med de andra PocketBloggarna. Även om vi var på olika ställen mest hela tiden pratade vi konstant via twitter, och middagen på lördagkvällen kommer jag sent glömma. Kannibalpizzor, ornitologer och iPhone-kikar-appar…
Bokmässan 2009 var helt enkelt hur rolig som helst. Jag åker lätt tillbaka nästa år.
Efter en hektisk förmiddag på Bokmässan tog jag plats på golvet på övervåningen för att inta min lunch. Och självklart kunde jag inte låta bli att inse att det finns några olika typer av människor här på mässan. Det som verkar vara bokmässans stora trend i år är halsduken eller scarfen – den finns överallt bland alla typer av mässbesökare. Här kommer min betraktelse över Bokmässan – besökarna.
Kulturtanten
Den kanske mest utbredda människotypen på mässan. Kulturtanten har färgstarka kläder i linne eller annat ekologiskt material (gärna från Gudrun Sjödén, som också har en monter på mässan), kanske en chic halsduk/scarf runt halsen, kraftiga glasögon och långa halsband. Faktum är att Kulturtanten är så vanlig på mässan att jag förundras över hur många det finns av dem.
Den ditlurade
Den ditlurade är oftast en man i övre medelåldern. Han har jeans, kavaj, kanske en skjorta och känns framförallt igen på att han strosar fram lite lugnt med händerna på ryggen, samtidigt som han desperat försöker se ut som han hör hemma på Bokmässan. Detta misslyckas dock kapitalt, och Den ditlurade får därför en lätt flackande, osäker blick. Den ditlurade har blivit just ditlurad, av hans fru eller sambo som finns att hitta i närmaste bokmonter.
Kulturtjejen och Kultursnubben
Här har vi den yngre (18-30år) motsvarigheten till kulturtanten! Kulturtjejen har en längre tunika i svart eller starka färger, glasögon med kraftiga bågar och håret i en finurlig uppsättning – gärna med fläta i luggen. Skorna är antingen sköna converse, ballerinaskor eller höga klackar. Kultursnubben har smala byxor eller jeans, skjorta och de obligatoriska kraftiga bågarna på glasögonen. I skovägen klär sig kultursnubben givetvis i trendiga läderskor eller sneakers.
Svenssonparet
Jodå, det finns helt vanliga svenssons också. Jeans, tshirt, jackan slängd över armen eftersom man inte vill lägga pengar på garderobsavgift. Svenssonparet hittar man antingen vid boktravarna med pocketböcker, och de har också en bokkasse i handen, gärna med den senaste Mankelldeckaren om Wallander i.
Nära dödendamen
Så har vi de mest imponerande mässbesökarna. Damerna som ser ut att vara granne med döden, upp emot 80-90 år gamla som rör sig med stil och värdighet. Här är det inga gudrun sjödén-toppar i linne inte, istället stiliga skräddarsydda kavajer, låga pumps och ett par byxor som matchar kavajen. När Nära dödendamen tar sig fram går det inte fort, men det är med värdighet. Hon har dessutom en yngre väninna som bär hennes bokkassar och andra nödvändigheter.
Denna text är även publicerad på PocketBlogg.se
En ung, rödhårig kvinna blir skjuten i huvudet, men överlever. Hon hittas på en bar, men har inga minnen av själva händelsen. Kort därpå hittas en knarkhandlare och en mc-knutte brutalt mördade. John Cardinal och Lise Delorme vid Algonquinpolisen anar ett samband mellan dåden, trots att det till en början verkar otroligt. Spåren pekar mot en indiansk schaman, som verkar ha övertagit makten i knarkhandeln med hjälp av åkallade andar. Men andarna kräver gentjänster – i form av mänskliga offer…
Jag var sugen på att läsa Blunts Schamanen efter att ha läst hans När du läser detta, som jag tyckte mycket om. Blunts huvudperson John Cardinal är en sympatisk karaktär, vars problem i livet för en gångs skull inte är att han dricker för mycket (som det brukar vara i deckare) – utan hans hustru, Catherines, bipolära sjukdom som kastar henne mellan mani och djup depression.
I Schamanen hamnar Cardinal i centrum av ett märkligt brott. Kvinnan som hittas skjuten i huvudet lider av minnesförlust från händelsen, och Cardinal och hans kollega Delorme försöker få rätsida på de få minnen kvinnan ändå har. Samtidigt som ledtrådarna är få ser Cardinal och Delorme samband med andra brutala brott, och man tvingas granska Algonquin Bays undre värld för att komma framåt.
Och även om jag tycker mycket om Blunts karaktärsskildringar och hans sätt att ge läsaren en god bild av den kanadensiska landsbygden, så känns Schamanen lite tröttare, lite segare än När du läser detta. Läsaren får från berättelsens början följa gärningsmannens sida av vad som händer, vilket både är intressant och samtidigt gör att lite av spänningen förtas. Sammantaget får Schamanen en trea – den är läsvärd, men inte så mycket mer.
Betyg: 
Den här recensionen finns också publicerad på PocketBlogg.se
Althea Molin är psykolog och gärningsmannaprofilerare. Efter att ha utbildat sig och arbetat i New York återvänder hon till Sverige och Stockholm efter ett brutalt mordförsök som närapå kostade henne livet. Hon plågas av mardrömmar om överfallet och försöker komma på vad hon ska göra med sitt liv.
Så får hon ett oväntat telefonsamtal från vännen Peter, som arbetar som polis på länskriminalen. En seriemördare sätter skräck i Stockholms nattliv efter att tre kvinnor hittats mördade i väskor runt om i Stockholm. Althea bestämmer sig för att hjälpa till, och hon dras snabbt in i en komplicerad mordgåta där lyxlivet på Stureplan varvas med brutala brott. Hennes arbetsmetoder ifrågasätts av polisen, och hon inser att mördaren inte är långt borta…
Jag fick Ängalik som recensionsexemplar från Ordfront förlag, och läste den med glädje eftersom jag hört mycket gott om den. Likt Simon Becketts alster präglas Änglalik av en polisverksamhet vi framförallt sett på tv på senare år i program som CSI. Och det är riktigt tacksamt att få läsa om en kvinnlig hjälte med glorian rejält på sned, som brottas med sina egna problem samtidigt som hon utför sitt arbete. Althea känns som en mänsklig hjältinna, och det känns uppfriskande att man i boken får följa berättelsen i första person.
Men ändå märks det att Änglalik är von Schencks debut. Språket känns ibland lite abrupt och klumpigt, och berättelsen följer en etablerad mall för hur en deckare skall skrivas. Ändå tycker jag Änglalik är läsvärd, mycket på grund av fokuseringen på gärningsmannaprofiler som känns som ett fräscht grepp i jämförelse med alla de manliga, alkoholiserade kriminalkommissarier vi mött. Althea är en karaktär jag vill följa i fler böcker, förhoppningsvis utvecklas von Schencks författarskap till nästa bok.
Betyg: 3.5 out of 5 stars
Se även: Altheasprofil.se
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 246 st
Utgiven: 2009
ISBN: 9170374570
Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?
Året är 1938. Genom ett grönskande landskap susar en amerikansk lyxbil fram i hög fart. Bakom ratten sitter restaurangdirektör Kurt Haijby, på väg mot sin senaste investering, slottet Trystorp i Närke. Han gläder sig åt att äntligen kunna förverkliga sina drömmar; allt har blivit möjligt tack vare de generösa utbetalningarna från hovet.
Vad ingen vet är att Kurt har ett förbjudet förhållande med kungen, Gustaf V, och att det är denna relation som tillåter honom att leva i lyx. Och inte ens Kurt själv förstår vilket ont blod hela historien väcker i maktens korridorer. Rädslan för att den fruktansvärda hemligheten skall läcka ut är stor. Sin värsta fiende har Kurt Haijby i den mäktige överståthållaren, som har mycket svårt att glömma de oförrätter Kurt gjort i hans ögon.
Ers Majestäts Olycklige Kurt är en roman byggd på verkligheten. Kurt Haijby var en mycket verklig person, en enkel söderkis som kom upp sig och levde ett dramatiskt och äventyrligt liv. Verklighetens Kurt var mycket riktigt Gustav V’s älskare, vilket han utnyttjade till max, och en person med högtflygande mål och en förunderlig förmåga att dupera alla, inte minst sig själv. Han lyckades charma sig in i de allra förnämaste kretsarna och fick för en tid leva ett förtrollat liv. Allt skulle bli honom givet. Och allt skulle tagas från honom igen.
Dock ska inte Ers Majestäts Olycklige Kurt anses vara en biografi helt och hållet. Författarparet Eberwall & Samuelsson har gjort grundlig research, men har även tagit sig friheten att brodera ut berättelsen till en skönlitterär roman. Och just detta håller mitt intresse vaket boken igenom – man är aldrig säker på vad som är sant och vad som är påhittat.
Onekligen hade Kurt Haijby ett ovanligt och intressant liv, som dessutom blev vida känt i och med de skandaler som omgärdade honom på 1900-talets första hälft. Boken om honom är definitivt läsvärd, sagan om Kurt Haijby upphör inte att fascinera.
Betyg: 4 out of 5 stars
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 464 st
Utgiven: 2009-06
ISBN: 9186067028
Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?
Det ser ut som om karriären är över för kriminalkommissarie Tom Thorne. Han är deprimerad sedan faderns död, kritiserad för att ha överträtt sina befogenheter i sin senaste mordutredning.
Men på Londons gator är situationen långt värre. Tre män hittas mördade med en tjugopundsedel fastnitad vid bröstet. Är dessa män endast några alkoholister, drogmissbrukare och utstött? Eller ligger det något annat bakom morden? Thorne är som klippt och skuren för uppdraget och han skickas ut på Londons gator. Men inte som polisman, utan som uteliggare. Ska han lyckas lösa gåtan innan nästa uteliggare mördas?
Livlös är Mark Billinghams femte, fristående kriminalroman om kommissarie Tom Thorne – men den tredje jag läst. Thorne uppfyller de vanliga, klichéartade idéerna av hur en kriminalkommissarie är – en äldre man som är alkoholist och sköter sitt jobb med tvivelaktiga metoder.
I Livlös tar Billingham med läsaren ut i en värld som sällan skildras, nämligen Londons gator som de ter sig för dem som inget hem har. Intrigen är intressant och befriande fri från plötsliga vändningar som förvånar läsaren, istället är det metodiskt polisarbete och en gnutta tur som leder fram till upplösningen. Men det är miljöerna och berättelsen brevid intrigen som är bokens behållning.
För även om Billingham skrivit en deckare nästintill enligt standardformulär 1 A, så tappar jag aldrig intresset. Styrkan i boken ligger just i skildringen av de hemlösas liv, samt de inblickar berättelsen ger i hur krigsveteraner upplever sitt liv efter att de kommit hem från kriget igen. En bra bok ska enligt mig ta med läsaren till en annan värld, och det lyckas Billingham bra med. Språket är direkt och realistiskt och hjälper till att göra berättelsen verklig, och mer än en gång kommer jag på mig själv med att undra hur jag själv skulle reagera om jag själv någon gång skulle hamna på gatan.
Även om Livlös inte är en bladvändare jag inte kan lägga ifrån mig, är den en intressant och välskriven kriminalroman som definitivt är läsvärd.
Betyg: 3.5 out of 5 stars
Förlag: Minotaur
Antal sidor: 395
Utgiven: 2008-03
ISBN: 9185283959
Utmärkelser: Nominerad till Årets Kriminalroman i Storbrittannien 2006
Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?
En politisk skandal hotar när Norges ambassadör i Thailand hittas mördad på ett motellrum. Att statsministerns nära vän har foton på nakna småpojkar i sin portfölj får inte komma till allmän kännedom. På UD i Oslo vill man snabbt tysta ner mordet och i samråd med polisen skickas Harry Hole till Bangkok för att på ett diskret sätt hitta den skyldige. Väl på plats i den myllrande storstaden kämpar Harry för att vänja sig vid hettan, trafiken och ett liv utan alkohol.
Han inser att det är något oroväckande som pågår i den norska kolonin i landet. Ljusskygga personer vill hindra att sanningen ska komma fram, och Harry förstår att han måste vara allt annat än diplomatisk för att lösa fallet.
Jag började läsa Kackerlackorna då jag verkligen gillade Nesbøs senare verk, Snömannen. Tyvärr är inte Kackerlackorna (som är nr 2 i serien om Harry Hole) av samma standard, något jag snabbt blev varse om. För även om Kackerlackorna har allt som en bra deckare ska ha – en alkoholiserad snut som tänjer på gränserna, ett mord vars upplösning för vår hjälte utomlands och kvicka vändningar, så brister den i själva kittet. Språket och berättartekniken gör texten allt annat än flytande, och det är utan större entusiasm jag läser ut boken.
Det är synd, för trots att Harry Hole lever upp till i stort sett varje schablon som finns om poliser i kriminalromaner, så gillar jag honom. Att han dessutom tvingas stångas med politiker på UD-nivå ger boken en extra dimension – framförallt när den världen tvingas möta den smutsiga, sjaskiga, thailändska kriminaliteten. Upplösningen är snygg, man hittar en ny gärningsman på närapå varje ny sida. Trist bara att Nesbø inte riktigt lyckas hålla ihop berättelsen.
Betyg: 2.5 out of 5 stars
Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 371 st
Utgiven år: 2007
ISBN: 9185625469
Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?
Bella och Edward är djupt förälskade, och njuter av varandras sällskap. Men så inträffar något som återigen ställer deras kärlek på prov. Plötsligt hotar deras känslor för varandra att ödelägga livet för dem de älskar, och Edward tar ett ödesdigert beslut. Bellas liv blir en mardröm, även om hon kommer sin vän Jacob närmare. Men inte heller deras vänskap är vad den ser ut att vara. Hur ska Bella kunna återförenas med Edward? Och vad är det för märkligt med Jacob, Sam och de andra?
Har man läst den första boken i Twilight-serien är det lätt att fortsätta på nästa. När jag hör din röst släpptes på pocket nu i juni, och den lästes snabbt av mig. Återigen är det Bella och hennes relation med Edward som står i centrum, även om boken framförallt handlar om Bella och hennes vän Jacob Black från La Push. Bella tillbringar nämligen mer tid med honom i denna bok, mycket för att Edward och familjen Cullen har försvunnit spårlöst.
Meyers andra bok är för mig ett litet steg ner från den första. Språket har samma flyt som tidigare, storyn tar intressanta vändningar – men det händer lite för många saker som får mig att börja ifrågasätta storyn. Eftersom böckerna är så verklighetstrogna vad gäller tidpunkt då de utspelar sig och Bellas highschool-liv, blir de övernaturliga inslagen ibland lite svåra att köpa. Det känns helt enkelt som om Meyer hade kunnat hålla sig till vampyrer, det hade räckt så.
Ändå gillar jag boken, eftersom den trots allt är fortsättningen på historien om Bella och Edward. När man väl köpt de värsta övernaturliga inslagen går resten lätt ner, och upplösningen bjuder på en hel del spänning. Jag ser fram emot när nästa bok i serien kommer på pocket, och ser även fram emot när filmatiseringen av När jag hör din röst (som på engelska heter New Moon) går upp på biograferna någon gång i höst.
Betyg: 3.5 out of 5 stars
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 2009
Antal sidor: 451 st
ISBN10: 913215450X
Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?
Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv. Men när hon träffar den gåtfulle och förföriske Edward Cullen tar hennes liv en oväntad och farlig vändning. Edward har länge lyckas hålla sin identitet som vampyr hemlig. Men nu går ingen säker, minst av allt Bella som är den person Edward håller mest av. Edward och Bellas förhållande balanserar på knivseggen mellan begär och livsfara.
Jag hörde talas om böckerna om Bella och Edward genom den stora uppståndelse och popularitet de nått. Twilight-böckerna (som de också kallas) verkar vara vår ungdomsgenerations stora litteraturhändelse. Jag upptäckte nyligen att Om jag kunde drömma har släppts på pocket, och självklart ville jag läsa boken som fått alla tonåriga tjejer att drömma om en egen vampyr att älska.
Och jag måste säga att Om jag kunde drömma tilltalar en bredare publik än de tonårstjejer som den i första hand vänder sig till. Boken är lättläst och språket har ett flyt som får mig att läsa ut boken på två dagar. Självklart är språket enkelt och intrigen enkel – det är trots allt en tonårsbok – men jag fastnar ändå rejält i Bellas och Edwards värld. Kanske är det den omöjliga kärleken jag fastnar för, eller det faktum att Bella som karaktär känns som en väldigt vanlig tjej.
För den jämställdhetsmässigt medvetne är boken dock lite för traditionell. Edward är den omänskligt vackre vampyren och Bella en vanlig tjej – och just det faktum att könsrollerna är rätt cementerade gör att läsningen får en lite fadd eftersmak. Visst, bland bokens vampyrer finns starka kvinnliga karaktärer också – men ibland kommer jag på mig själv att önska att Meyer istället hade skrivit en bok som utmanade vårt genusmässiga tänkande. Kanske önskar jag mig för mycket av en amerikansk tonårsbok.
Men trots de tonårsmässiga inslagen i boken, och trots att den knappast utmanar läsaren genusmässigt, så gillar jag Om jag kunde drömma skarpt. Den är definitivt beroendeframkallande, och efter att ha läst ut den gick jag omedelbart och köpte uppföljarna.
Betyg: 4 out of 5 stars
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 416
Utgivningsår: 2008
ISBN: 9132154577
Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?
Idag ligger jag i hammocken trots det molniga och regniga vädret och äter lösviktsgodis, läser senaste numret av Vi läser, och spinner vidare på mina hemliga författardrömmar samtidigt som jag läser några sidor av Stephenie Meyers ”Om jag kunde drömma” som kommit ut på pocket och ska recenseras på Pocketblogg.se.
Och självklart har jag röstat i Aftonbladets omröstning om vem som är Sveriges bästa deckarförfattare. Min röst föll på Arne Dahl.
Om ni undrade, alltså.
|
Gilla!
