Sjumilakliv.se

Elin och Agnes har skrivit så bra om de där gråzonsvåldtäkterna och om att inte vilja bli betraktad som offer, att jag var tvungen att skriva jag med. Här är min historia.

Jag var 17 år. Han var inte min första pojkvän, men en av de första. Vi var vänner först, lärde känna varandra på gymnasiet där jag gick. Han var lång, hade mörkt hår, bruna ögon och osannolikt långa ögonfransar. Vi var kära, kanske vid en omöjlig tidpunkt i mitt liv då min mamma precis fått veta att hon hade cancer. Jag försökte vara stark, vara Duktig och trivdes med honom.

Jag minns allt om honom. Hur han lyssnade på obskyr elektronisk dansmusik jag inte ens fattade hälften av, men ändå gillade Wannadies som jag, just då, älskade. Hur han bodde ute på landet med sin mamma och pappa, i ett hus som inte var i närheten av min familjs övremedelklassvilla men ändå fint. Hur han var en lågmäld person som aldrig brusade upp, aldrig blev arg. Som en ljum sommarvind.

Det jag minns bäst, är dock Den kvällen. Vi låg på hans säng och myste, hans armar om mig, hans läppar mot mina. Hur kyssar och smekningar blev ivrigare, ville mer, krävde mer. Jag ville också, knapparna på min tunna tröja öppnades en efter en och vårt fumliga smekande blev mer på allvar. Fler knappar öppnades. Smekningarna blev intimare. Hans hårdhet mot min höft, hans händer var överallt och jag kände plötsligt att nej, det här vill jag inte. Vill inte alls. Jag slutade smeka och kyssas, blev stel och försökte knäppa min tröja igen. Föste tillbaka hans händer, sa ”Nej, jag vill inte” och makade mig en bit ifrån honom.

Han grep tag i min arm, tryckte ner mig på sängen och hävde sig över mig. Mumlade ”Jo, det är skönt” i mitt öra, attackerade mig med kyssar och ivriga händer och plötsligt var han där. Det gjorde ont, jag var inte oskuld men ville inte bli tagen sådär. Hela min kropp skrek nej, men själv var jag plötsligt tyst. Jag låg stilla, ville bara att han skulle sluta så fort som möjligt. Efteråt klädde jag på mig snabbt, gav en halvdan ursäkt om att jag var tvungen att åka hem och gick sedan till bussen med tårarna rinnande nerför mina kinder.

Jag kände mig smutsig, jag förbannade mig själv för att jag inte sa ifrån högre. Samtidigt visste jag ju någonstans att han visst hade hört mitt nej, visst hade förstått mina händer som försökte få honom att flytta sig. Jag duschade och tvättade mig grundligt när jag kom hem, för att få bort varje spår av honom.

Vi träffades inte mer. Jag gjorde slut, jag minns inte vad jag sa – men jag visste att jag aldrig ville hamna i samma situation igen. Inte med honom, inte med någon. Jag anmälde inte, eftersom jag tyckte att jag inte sagt ifrån tillräckligt. Att våldtäkt är det bara om man skrikit och slagits för sitt liv.

Det var först senare som jag insåg vad det var jag varit med om. Än idag kan jag känna den där skräcken för en sekund då jag undrar om han kommer sluta om jag skulle säga nej, att jag inte vill. Jag ville inte vara ett offer då, jag vägrar vara ett offer idag.

Men jag önskar att Nej verkligen alltid, alltid vore Nej. Det skulle göra det här med kärlek och sex så mycket lättare.