Idag skriver jag mitt 1000:e inlägg här på Sjumilakliv.se. Det känns som en milstolpe, som om jag verkligen kommit en bit på vägen. Från att ha varit en total n00b på wordpress och skrivit ett eller ett par inlägg per månad, har bloggen blivit min fristad, mitt andningshål i vardagen. Ett tag bloggade jag faktiskt på engelska, men det initiativet lades ner rätt fort. Även om jag väl kanske har en hyfsad engelska, så är det inte mitt modersmål. Jag formulerar mig bättre på svenska.
Och även om jag har bloggat i 12 års tid nu, på olika plattformar, i olika skepnader och under olika alias, så känns det som om jag nu har hittat hem. Sjumilakliv känns lika verklig som jag själv, och jag har hittat en form och ett språk som jag trivs med. Faktum är att jag idag ser det som en nödvändighet att blogga. Det är så uppenbart för mig att en av orsakerna till att jag är friskare idag är för att jag skriver.
Så ni behöver inte oroa er, jag kommer fortsätta skriva. De här 1000 inlägg kommer troligtvis följas av 1000 till. Och för varje bokstav, för varje ord är jag så oändligt tacksam för att jag har Er, mina läsare. Vissa dagar är ni flera hundra, andra dagar några få. Jag älskar er allihop lika mycket ändå. Det är tack vare er den här bloggen har blivit så betydelsefull för mig, och även om jag kanske skulle blogga utan er skulle upplevelsen av det inte vara lika fantastisk som den är nu.
Från botten av mitt hjärta; Tack.