Om någon undrar, så är det så här min skrivarhörna ser ut. Den är belägen i hallen på övervåningen, där jag har de flesta av mina bokhyllor och böcker. Möbeln är en sekretär som jag fått av min älskade mormor, och stolen jag sitter i är inropad på en auktion. Den lilla svarta grunken vid datorn är en USB-driven lampa.
Inte alls något dumt ställe, kan jag meddela.
Jag drabbades av inspiration idag. Som en blixt från klar himmel kom en idé när jag satte händerna i jackfickorna imorse för att gå ner till bussen. Plötsligt såg jag två barn framför mig, huvudpersonerna i en barnbok om ett mysterium. Därför sitter jag ikväll och funderar och skriver om kostymer, silvermynt och märkliga berg.
Så kan man också tillbringa en torsdagkväll.
Jag har varit på utbildning med jobbet en sväng. En utbildning där det bland annat pratades om samtalsmetodik. En av delarna i utbildningen var att vi skulle träna frågeteknik på varandra. Uppgiften var att tänka ut någon hobby som vi ville förbättra eller utveckla, och sen fråga varandra utifrån det.
Mitt exempel var mitt skrivande. Och även om det var en simpel övning så fick det mig att fundera några varv kring mitt skrivande. Bland annat fick jag frågan varför jag vill skriva skönlitterärt. Varför nöjer jag mig inte med bloggande?
Det är en fråga som jag inte funderat så mycket kring. På något sätt har jag väl alltid haft den där drömmen om att skriva en skönlitterär bok. En hel bok. Det handlar inte så mycket om att bli utgiven (även om det naturligtvis är min stora dröm), utan om att kunna säga att man faktiskt skrivit en bok. Även om det blir en pappersprodukt som bara finns på min dator, skulle det kännas så bra att veta att man faktiskt klarat att skriva en bok; att fullfölja en tanke från början till slut.
Jag har ju två projekt jag skriver på, men i ärlighetens namn gör jag det inte särskilt flitigt. Det är mer av när andan faller på-karaktär över mitt skrivande, och egentligen vill jag inte att det ska vara så. Jag vill ta det på större allvar, lägga ner mer tid på det. I ärlighetens namn vet jag inte varför jag inte tar mitt skrivande på större allvar, men en sak är säker: efter dagens diskussioner kommer jag skriva flitigare.
Jag har funderat mycket på min blogg sedan igår. Funderat på om jag verkligen ska fortsätta skriva såhär öppet och ärligt som jag gör. Jag har fått mig en törn, och grubblar just nu på hur jag ska göra. Ska jag fortsätta skriva under alias om min depression, eller ska jag välja bort de delarna och blogga mer allmänt?
Det finns ju några olika alternativ. Jag kan tex lösenordsskydda de mest privata inläggen. Eller välja att ta ett steg tillbaka på andra sociala sajter och nätverk. Eller fortsätta som jag gör, fortsätta blogga om det som far genom mitt huvud.
Jag har inte bestämt mig, men jag antar att det kommer märkas hur jag gör.
Folkhögskolan i närheten av mig har skrivarkurser. Den som känner mig väl förstår att det känns oerhört lockande att lägga ett helt år på att bara skriva, men tyvärr har jag varken tiden eller pengarna att göra det i dagsläget. Jag behöver mitt jobb, helt enkelt. Däremot har samma lärare en sommarkurs i skrivande varje sommar, som jag varit väldigt sugen på. Jag tänkte gå den förra sommarn, men var då helt enkelt för slutkörd för att orka.
I år har jag dock bestämt mig för att jag ska gå skrivarkurs, och jag har precis mailat iväg min ansökan till läraren. Jag har beskrivit min erfarenhet av skrivande, och berättat om mina ambitioner att skriva skönlitterärt. Förhoppningsvis kommer jag med i kursen, som är veckan efter att jag kommer hem från Rhodos. 28 Juni till den 2 Juli kommer ägnas helt åt skrivande. Håll tummarna för att jag kommer med, jag ser verkligen fram emot det!
Söndag. Mitt huvud känns… tomt, för ovanlighetens skull. Jag har försökt skriva, tittat på projektet jag började på för ett halvår sen, skrivit lite på ett nytt projekt. Det går sådär. Jag har fortfarande svårt för att göra det jag verkligen borde göra (som jag skrev igårkväll) – write with my heart.
Just det där med att koppla bort hjärnan, koppla bort min kritiska sida och bara skriva är så otroligt svårt. Jag har en tendens att börja göra research, fundera på ordval eller fastna i namnval på en karaktär. Jimmy gav mig tipset att stänga av internet, vilket såklart är klokt eftersom det gör att inte lika mycket kan distrahera en. Nåja… jag antar att det inte finns något annat att göra än att lyda Camilla Läckbergs standardråd 1 A: Rumpan på stolen och skriv!
”No thinking – that comes later. You must write your first draft with your heart. You rewrite with your head. The first key to writing is… to write, not to think!”
- William Forrester i filmen Finding Forrester
I onsdags skrev jag hur jag var nere på botten. Hur allt kändes tomt, tungt, ångestfyllt. Den uppmärksamme märker att jag inte skrev något mer om det efteråt, och faktum är att den svacka jag var i i onsdags var kortvarig. Jag mådde så vansinnigt dåligt, grät och gick och lade mig tidigt, men sen var stormen över. Och delvis tackar jag just skrivandet för det.
Jag har alltid skrivit av mig när jag mått dåligt, men jag har blivit mer uppmärksam på hur bra det fungerar för mig den senaste tiden. Det är som om någon skulle lyfta av mig en tung slöja, efter att jag skrivit ett inlägg om hur jag mår. Det löser inte allt, men det ger mig en rejäl skjuts uppåt. Det, och musik – som till exempelvis portishead.
En god vän hörde av sig till mig i onsdags och frågade hur det var. Frågade om h*n skulle ringa mig, om jag ville prata. Men faktum är, att när jag mår riktigt dåligt så klarar jag inte att prata. Jag kan inte sätta ord på hur jag mår genom att formulera dem med mun och stämband, utan det är det tysta skrivandet som löser ångestknutarna. Mår jag dåligt pratar jag gärna genom att använda IM eller chat, men att prata högt om det kan jag bara inte.
Jag är så otroligt glad att jag har den här bloggen, och att jag har er läsare. Utan er skulle min kamp vara mycket svårare att utkämpa.
Då är det 8,5 timmar kvar innan NanoWrimo börjar, och jag har faktiskt fått en idé. Det kommer bli en tonårsstory med vissa övernaturliga inslag – åtminstone känns det som att det blir den berättelsen. Om att vara ung tjej i Sverige med allt vad det innebär; om vänskap, äventyr och vanlig vardag.
Ikväll kl 00.00, börjar jag skriva.
Det här med att komma på en ny story komplett med karaktärer, sidospår och plot fyra dagar innan jag ska sätta mig ner och börja skriva var ju inte sådär jättesmart. Framförallt inte med tanke på den prestationsångest det framkallar. Jag vet inte hur många nya idéer och uppslag jag kommit på och sen direkt kastat i den mentala papperskorgen bara under den här dagen. Och då har jag fyra dagar kvar.
Risken är väl att min lycka och eufori resulterar i ett enda stort Jaha? när vi väl kommer till söndag och den 1 November. Att all energi, allt tänkande och alla förberedelser bara resulterar i ett ingenting. Ett tomt blad.
Samtidigt vill jag så gärna ta den här chansen. Ägna november åt att skrivaskrivaskriva när så många andra runt om i världen gör samma sak. NaNoWriMo kom ärligt talat som en skänk från ovan, som en fantastisk möjlighet i den tid som är som jobbigast för mig. Jag vill verkligen vara med.
Jag måste ”bara” få ihop min story först…
Idag har jag gjort något korkat. Något mycket korkat. Jag har nämligen anmält mig till National Novel Writing Month – som även går under namnet NaNoWriMo. Ett projekt, eller en rörelse där man ägnar November månad åt att intensivt skriva på en novell, bok eller annat skrivprojekt. Tanken är att man ska registrera sitt skrivprojekt på NanoWrimos webbsida och sen uppdatera allt eftersom hur det går. Målet är att skriva 50 000 ord på 30 dagar – eller 1666 ord per dag.
Jag har ju berättat tidigare om mitt skrivande, och det projektet är idag 6350 ord långt. Jag skrev de 6350 orden på rätt kort tid, så jag borde ju kunna få ihop 50 000 ord på en månad. Frågan är om jag ska skriva på mitt “ordinarie” projekt under NanoWrimo, eller om jag ska ta tillfället i akt att skriva på något nytt?
Den som lever får se.
Jag har skrivklåda. Och skrivkramp. Det river, sliter i mig av längtan efter att sätta tänderna i en riktigt bra idé. Skriva sida upp sida ner i eufori och vild inspiration, låta karaktärerna sakta växa fram, miljöerna virvla runt karaktärerna och sätta tonen för dialogen.
…men jag står och stampar. Jag kommer ingen vart på min krimstory, jag är inte säker på åt vilket håll jag vill gå när det gäller mina tankar kring en ungdomsberättelse.
Så istället för att skriva i hundranitti, sitter jag och stirrar på ett tomt OpenOffice-dokument. Förhoppningsvis löser sig skrivarknuten till en annan dag.
Mitt skrivande går trögt. Efter den förra uppenbarelsen jag hade har det mesta gått i stå, fram till idag. Imorse, på bussen fick jag ännu en sån där uppenbarelse och klottrade min moleskinebok full med idéer, utkast och förslag. När jag kom hem satte jag mig vid datorn och skrev. Nu har jag avverkat ett gäng sidor och några kapitel, och min berättelse börjar utkristallisera sig. Jag vet fortfarande inte riktigt i vilken ordning allt kommer komma, men de flesta delarna börjar falla på plats.
Jag kanske får acceptera att mitt skrivande sker i ryck. Huvudsaken jag blir klar, förr eller senare.
Ibland får man sådana där stunder av absolut klarhet. När man ser på sig själv och sin omgivning och ser Sanningen och inget annat än Sanningen.
Tyvärr är det sällan någon upplyftande Sanning man ser. Jag inser plötsligt hur mycket tid jag lägger ner på att följa människor jag knappt känner på twitter, hur jag skriver texter här i bloggen som varken lär hamna i någon antologi eller blir särskilt uppmärksammade. Nej, jag är inte otacksam. Jag är enormt tacksam för de läsare jag har, men jag inser att mitt skrivande är mest för mig själv och nog inte kan bli något annat heller.
Och i de där ögonblicken, då det känns som om solen lyser lite starkare på just mig så jag kan se allting klart, så kan man inte komma ifrån den där gnagande tanken.
Är det verkligen värt det?
Jag har länge viljat skriva en roman. Helst en kriminalroman, en blodig historia där hjälten och huvudrollsinnehavaren är en ung, kvinnlig polis. Jag har haft massor med idéer, uppslag, funderingar – men inget som riktigt satt sig. Framförallt har jag aldrig riktigt hittat den där kluriga intrigen som skulle få en eventuell läsare att undra och förvånas över de tvära kast historien tar.
…men nu har jag bestämt mig för att ge det ett ordentligt försök. Jag har idéer om vem min huvudperson är, jag har några bra platser för mord i huvudet. Jag har satt rumpan på stolen och börjat skriva. Ett persongalleri börjar sakta ta form. Intrigen är inte helt klar, men jag har några idéer.
Om jag slutför det har jag ingen aning, men det kan vara värt ett försök åtminstone.
|
Gilla!