Sjumilakliv.se

Jag har varit ohälsosamt fast i Twilightvärlden den senaste tiden. De senaste månaderna. Mer fast än vad jag gett sken av här på bloggen. Jag har, sedan i våras, läst hela serien tre gånger. Surfat oräkneliga timmar på twilightsidor på nätet, läst om filmerna, sett första filmen tre gånger, lyssnat på mängder av musik som Stephenie Meyer tipsat om.

Och det har fått mig att fundera på vad det är jag tilltalas så enormt av. Trots är det ju rätt ordinära, tillrättalagda tonårsböcker om olycklig kärlek det handlar om. Och jag är en högst vanlig läsare i 30årsåldern. Vad är det som är så fångande?

Sen insåg jag. Såklart, jag känner igen mig. Inte i hela vampyrgrejen, nejnej – utan i Bella. Att vara ensam i sitt slag på sin skola, att komma ny till en redan etablerad gemenskap, att inte ha särskilt många tjejkompisar. Bella i Twilightböckerna är rätt lik den Sjumilakliv jag själv var när jag själv gick på högstadiet och gymnasiet. Jag passade inte riktigt in, var lite klantig, mobbad, gick oftast för mig själv. Jag läste mycket, precis som bokens Bella och hade inte samma intressen som alla andra.

Sen är böckerna dessutom inspirerade av musik jag verkligen gillar. Muse, Linkin Park, Paramore – den där sortens amerikansk rock som både är storslagen, intensiv och gränsar till Emo. Melodisk rock med mycket gitarrer och en vemodig känsla, som passar mig och hela mitt liv så otroligt bra.

Det är det jag fastnat för. Det är utanförskapet, vemodet, och hur man tacklar det som ung tjej, som jag fastnat för. Mitt liv, mina dagar har samma blåa, dunkla vemodiga skimmer som Forks har i filmen. Att det sedan tillkommer vampyrer, varulvar och evig kärlek är liksom bara en bonus. Och jag inser att allt det där som hände Då fortfarande finns kvar i mig. Jag kanske inte har gått vidare såsom jag ibland intalar mig.

Kanske ser jag mig själv och min kamp med min depression i böckerna. Kanske ser jag min egen längtan efter att må bra i Bellas kamp för Edward. Eller så är det bara tonårsböcker som lyckats ovanligt bra med att fånga just den här läsaren.

Jag kollade på ”Twilight” igårkväll, lånade den av en kompis. Och efter den filmen så var jag återigen obönhörligt fast i twilightvärlden. Började läsa om ”Om jag kunde drömma” och läste ut den på 2 dagar, och idag klämde jag i mig uppföljaren ”När jag hör din röst”.

För det är något med Stephenie Meyers tonårsromantiska vampyrvärld som gör att jag dras in i den. Det är lite samma fenomen som med Harry Potter-böckerna, det är böcker som inte är skrivna för mig som målgrupp men som ändå tilltalar mig och har en tendens att få mig fast. Nu har jag iofs Pocketblogg som ursäkt, eftersom båda böckerna ska recenseras där och de efterföljande också när de väl kommer ut på pocket.

Nåväl. Det är ett behagligt begär ändå, även om vissa kanske ler lite överseende åt det faktum att en trettioåring fastnat i en tonårsromanvärld. Men jag är så gärna lite löjlig, om det roar någon.

Påverkad av hypen/hajpen (hurstavarman?) kring Stephenie Meyers Twilightserien, läser jag nu hennes ”Om jag kunde drömma”, den första i serien. Och jag har läst många barn- och ungdomsböcker i mina dar, jag är exempelvis ett hängivet Harry Potter-fan utan att ha vett att skämmas för det, men… språket i den svenska översättningen av den här boken är helt enkelt inte bra. Det är tråkigt, tonårigt och platt för att ibland sväva ut i hopplösa romantiska beskrivningar som får mig att gäspa.

Nåja. Jag har inte kommit så långt, så än finns det hopp om boken. Vi får se hur resten artar sig.

Fler bloggare om Twilightserien.